Latest Event Updates

Från slott till koja

Posted on Updated on

IMG_6466 (2)E

I augusti har vi bott i nya huset i ett år. Om jag ska vara ärlig så stressar det mig lite att tiden går så otroligt fort. Jag känner att jag inte riktigt hinner med att leva, och det har mycket att göra med det jag skrev om i ett tidigare inlägget; att jag inte har kommit riktigt dit jag vill.

Det har tagit ett tag att acceptera förlusten av mitt paradis. Jag har gått från slott till koja och inte tvärtom. Jag är en person som älskar att ha det fint hemma, jag tycker det är superkul med inredning, och detta är ingenting jag får något utlopp för just nu. Det är inte ens kul att gå i inredningsbutiker för ingenting blir fint när inte känslan finns där. Ni kanske tycker att jag tjatar om det här, att jag borde rikta min energi mot någonting annat. Och det gör jag för det mesta. Hundarna tar ju upp så mycket av min tid och mina tankar så det är ändå relativt lätt att ”distrahera sig” med någonting positivt.

Men det ligger där i bakhuvudet. Sorgen och förlusten. Jag älskade verkligen mitt tidigare boende, på ett sätt jag aldrig älskat ett hem förut. Det var ett sånt fint och personligt hus, stort och ljust och med oändligt med potential.

IMG_20160316_154122

17251352

20151214_102249

Det kan också vara nyttigt att sörja ibland. Att minnas och sakna någonting på det där ödmjuka sättet, fritt från ånger och bitterhet. Jag tror absolut inte att Rosenberg är oersättligt, och jag vet att jag någon gång kommer att hitta mitt nya paradis. Men till dess kämpar jag med saknaden och gör mitt bästa för att känna mig någorlunda tillfreds här i kojan. 

Välkommen nya bilen!

Posted on

20170619_133201 (1)

Idag åkte vi med personbilen till en bilhandlare här i Uppsala, och åkte därifrån med en skåpbil. En renault trafic blev det, äntligen plats för rejäla hundburar! Efter två söndertuggade personbilar kände jag att det fick vara nog. Dags för de riktiga grejerna. Chilly fick hänga med på bauhaus för att inhandla material till burarna, som vi ska bygga själva.

20170619_115616

20170619_113543

Väl hemma påbörjades byggandet i värmen. Det kändes egentligen alldeles för varmt för att göra någonting fysiskt överhuvudtaget, men vi måste ju ha burarna klara så fort som möjligt, så det var bara att kämpa på.

Det är inte bara det här med att bygga burar. Vi satt och drack kaffe inne i skåpet och diskuterade ett bra tag hur vi ville ha det. Vi utarbetade en plan, men det skulle inte förvåna mig om någonting blir ändrat under arbetets gång. Hur som helst ska det bli väldigt kul att få det klart! Arbetet får fortsätta imorgon…

20170619_155923

Surströmming och värme

Posted on

IMG_6311 (2)E

Hettan ligger som ett lock här över Uppland och jag och hundarna ligger och flämtar ikapp. Det är riktigt jobbigt att se hur hundarna mår dåligt. När det är så här varmt är det knappt att de orkar promenader ens. Vi hänger ute i hundgårdarna där de stora träden ger skugga och svalka. Vi har en balja på uteplatsen som det är fritt fram för hundarna att doppa tassarna i och Andreas försökte locka Hiku och Chilly att svalka sig i vattnet från trädgårdsslangen. Hiku tyckte att det var lite spännande, men vill inte bli för blöt, och Chilly tog skydd bredvid Hiku.

IMG_6295 (2)E

IMG_6272 (2)E

En vecka till midsommar och igår trotsade vi alla traditioner och åt surströmming hemma hos Andreas pappa och hans fru. Jag har bara ätit denna märkliga rätt en gång tidigare och då var jag kanske 15 år. Det gick ner, men till min förvåning hade jag lite svårt att ta till mig smaken, jag som annars är väldigt förtjust i allt vad heter strömming, sill, kräftor och så vidare. Hur som helst så var sällskapet trevligt, vädret fint och hundarna glada!

IMG_6178 (2)E

IMG_6207 (2)E

IMG_6243 (2)E

IMG_6204 (2)E.jpg

IMG_6172 (2)E

IMG_6201 (2)E

Hundar som individer och att känna empati

Posted on Updated on

IMG_4072 (2)E

Varning för långt inlägg…

Att sätta sig ner och titta på sin hund, gärna i gemenskap med andra hundar, det är bland det mest intressanta och viktiga man kan göra som hundägare, anser jag. En stor del av vår samvaro med hundar går ut på att få dem att göra som vi vill, dels efter våra egna önskemål om hur vi vill ha vår tillvaro tillsammans med hunden, men också efter samhällets krav på hundar och hundägare.

När jag fick hem Dia som valp började min syn på hundträning och fostran förändras. Jag kunde inte kräva någonting alls av en hund som var så rädd att hon knappt vågade sig ut genom dörren för att kissa på gräsmattan utanför. Hon satt gömd under skrivbordet i en hel dag och vågade inte komma fram. Jag kommer ihåg att jag satt mitt på golvet i vardagsrummet med en hel ost i handen som jag bröt bitar från. Amy var med mig och med hjälp av en artfrände vågade sig Dia tillslut fram till mig för att ta en ostbit. Jag bara satt där och gav henne en ostbit när hon vågade sig fram. Jag tittade inte på henne, rörde mig inte och pratade inte. Sedan den dagen har vi varit oskiljaktiga. Jag säger vi, för det är inte bara Dia som har ett oerhört starkt band till mig; på grund av hennes personlighet och vår speciella resa tillsammans har även jag en otroligt djup relation till henne som bygger väldigt mycket på empati.

Under min resa med Dia har jag fått höra så otroligt mycket. Ska ni verkligen ha kvar den där hunden? Du blir ju så låst. Du får inte dalta med henne. Har ni inte tränat ditten, har ni inte tränat datten? 

Så här i efterhand inser jag att ett av de största problemen med Dia var att jag utgick ifrån att hon var en hund och jag tränade henne som jag tränar andra hundar. Men Dia är inte bara en hund. Hon är en del varg också. Men framförallt är hon en individ.

IMG_4173 (2)E

Jag läser en oerhört intressant bok just nu. Tänk om jag kunde lyssna av Kerstin Malm. Den behandlar ämnet att förhålla sig till hundar (och andra djur) som om de är individer, och inte fastna i en massa förutfattade meningar om t ex art och ras. Hennes bok behandlar det här med empati på ett sätt att mina tankar omedelbart hamnar hos Dia. I vår samvaro med hundar måste vi känna empati och vi måste lyssna på dem. Det som är så fascinerande med den här boken är att mycket av det hon skriver är exakt det jag har gått och känt och funderat över så länge. Men dessa tankar vänder upp och ner på den allmänna synen på hundträning och hundhållning, och därför är det lätt att försöka rationalisera bort dem.

”Våra mänskliga familjemedlemmar bedömer vi inte utifrån de framgångar de kan ge oss. Vi värdesätter dem inte efter deras yttre karaktärer. Vi tar inte med dem på tävlingar utan deras samtycke. Vi utnyttjar dem inte för våra syften. Vi sätter inte på dem stryphalsband eller begränsar deras frihet med ett koppel. Vi går inte kurs för att dressera dem mot ett mål som vi bestämt. Vi ser dem inte som objekt som vi kan ”ta fram” när vi vill och ”ställa undan” när vi inte har tid. Vi lämnar dem inte ensamma hela dagen mot deras vilja. Vi utestänger dem inte från vissa rum eller stänger in dem i små utrymmen. Och vi kastrerar och avlivar dem definitivt inte.” (Malm, K. 2017 Tänk om jag kunde lyssna. Skövde. Rolf Tryckeri AB)

Kerstin skriver att visst förekommer detta människor emellan, men att det då finns en stark uppfattning om att det är moraliskt fel, medan de flesta anser att det är rätt att behandla hundar på det viset. Hon skriver om lydnadsprincipen och att trots att vi numera vill arbeta med positiva metoder så är syftet fortfarande detsamma; att få hunden att göra som vi vill. Det är lätt att känna skuld, skepticism och till och med bli arg när man läser den här boken; det vänder ju upp och ner på hela hundvärlden och sättet att se på hund. Jag har full förståelse för såna reaktioner och är inte helt fri från dem själv. Men om vi alltid hänvisar till redan rådande synsätt så blir det omöjligt att vidga sina vyer, att tänka i nya banor, att utvecklas. Det här är ju filosofi. Det är intressant att läsa en bok som utgår från andra vetenskapliga områden än bara etologi. Hon skriver, förutom utifrån en filosofisk aspekt, även utifrån psykologi, sociologi och politik.

IMG_4924 (2)E

Mitt största dilemma som hundägare har i många år varit det här med att tvinga hundar att göra någonting som de inte vill. Det finns väldigt mycket tyckanden om vad en hund borde klara av samt hur en hund ska bete sig. Man har sina regler och rutiner hemma och på något sätt är det som självklart att detta ska passa alla individer. Men så gör inte jag, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Dia har blivit ”särbehandlad” under hela sitt liv på grund av att det är så mycket i vårt samhälle som hon inte klarar av, eller som hon blir väldigt stressad av. Hon har fått följa med överallt för att hon blir förtvivlad av att lämnas ensam. Genast får man som svar att det kan bero på bristande träning, och visst har jag tränat, jag har försökt. Men ganska snabbt kände jag en stark intuitiv känsla grundad i min empati: hon är en individ som aldrig någonsin kommer att vara bekväm med att bli lämnad. Hundar är ju flockdjur, och att separeras från flocken torde vara väldigt onaturligt för dem. Detta är ju någonting vi människor tvingar dem till eftersom våra liv inte skulle fungera annars. Men det är inte samma sak som att alla hundar kan lära sig att vara tillfreds med det.

Vi har rutiner här hemma, men de är anpassade efter de olika hundarna som sex olika individer med sex olika behov. Dia och Amy äter inomhus då de blir stressade av att äta i hundgården, Karak vill gärna vara inomhus med oss när han inte är i hundgården, Akira vill helst vara ute på gården hela dagarna. Amy har ett stort behov av att få göra saker på tu man hand med mig och kanske bara en till hund, Dia vill helst ha hela flocken samlad och hon vill helst bara vara hemma och gå i skogen, ingenting annat.

IMG_5107 (2)E

När jag får hem en valp inleder vi från dag ett en kärleks- och respektfull relation. Det är en ny liten individ som kommer och vi måste lära känna varandra. Jag är väldigt mån om att visa kärlek till mina hundar, men på ett respektfullt sätt. Akira kan man inte vara fysiskt gosig med, hon har svårt med tilliten när det kommer till hantering, även om det bara är kel. Men hon älskar att få komma fram och pussa en i ansiktet och sakta bygger vi upp tilliten oss emellan. Med valpar tänker jag likadant; det är en tillit och en kärlek som ska byggas upp, och ibland kan det vara skört.

Jag är utbildad inom psykologi, och jag märker att jag använder mig av den kunskapen jag har om individer i stor utsträckning när det kommer till hundar. Men som Kerstin skriver i sin bok så handlar det också väldigt mycket om empati. Jag är en väldigt empatisk person, så till den grad att jag ganska ofta önskar att jag inte vore det. Min empati får som följd att jag har otroligt svårt att göra andra individer ledsna eller besvikna. Detta gäller även djur. Jag har svårt att ta del av hemska nyheter och berörs oerhört djupt av när människor eller djur behandlas illa. Jag känner mig ofta bitter på mänskligheten och jag mår ganska ofta dåligt över hur hur mycket ondska som finns på vår jord. Ganska ofta känner jag misantropi.

Frågan är ju hur vi ska förena ett nytt sätt att se på hundar med det samhälle vi lever i och på det sättet som vi har hund. Man kan börja med empatin. Att sätta sig ner och titta på sin hund, lära känna den på djupet och lyssna på den. Vad vill den egentligen själv, om den fick välja? Hur mår den, vad gör den stressad, glad, orolig, rädd? Hur gör vi för att på bästa sätt behandla den med respekt och kärlek för den individ som den är?

När Dia tittar på mig så ser jag inte en hund. Jag ser Dia. Hennes vackra, intelligenta och gåtfulla ögon driver mig till att vilja veta vad hon tänker på, vad som rör sig i hennes huvud, och hur hon känner. Det är så mycket bakom den där blicken som jag inte vet, men som jag vill göra allt jag kan för att komma nära. 

IMG_9612 (2)EE

Vita hundar och en Chilly

Posted on Updated on

IMG_5950 (2)E

Igår gick turen till Linda med de två vita herdehundarna Bamse och Lufsen, och den söta huskyblandningen Lady. Med oss hade vi Chilly och Hiku. Hiku har kommit in i en ålder då hon tycker att det kan vara lite läskigt med främmande hundar, men om hon får avvakta lite och titta på håll så slappnar hon ganska snart av. Samma med Chilly, som kan vara väldigt försiktig i början, men sedan bli framåt om hon bara får ta det lite i sin egen takt.

Linda har jag fått kontakt med via instagram, och idag skulle vi leverera ett långkoppel från baggen som hon ville köpa av oss. Så vi passade på att hälsa på henne och se hur de bor, för att förena nytta med nöje. De bodde jättefint inte så lång ifrån oss, och hundarna var supergoa och glada. Det blev ett virrvarr av vita hundar, och så en liten Chilly.

Jag har ju länge haft vit herdehund som en av mina favoritraser, så det är så himla kul att hon har just dessa hundar. Hon kör också drag med sina, och till hösten ska vi börja köra lite tillsammans. Det är alltid lika roligt att lära känna folk med liknande intressen!

IMG_6018 (2)E

IMG_5996 (2)E

IMG_5989 (2)E

IMG_6050 (2)E

IMG_6057 (2)E

IMG_5990 (2)E

Valpmys och syskonträff

Posted on Updated on

IMG_5655 (2)E

Igår tog vi en tripp till Sara och hade valpmys i hennes hundgård. Chilly fick träffa brorsan Cody och den lilla aussietjejen Delta. Hur söta som helst båda två! Det var riktigt sommarväder, perfekt för en fika i hundgården.

Vad är gulligare än att se valpar busa med varandra? Fick mig verkligen på bra humör efter alla mindre bra nyheter. Men apropå det så har vi kommit överens med säljaren på bilfirman att de tar vår bil och drar av kostnadena för reparationen priset istället så slipper vi vänta på att verkstaden ska ha tid. Så inbytet blir på måndag, så då får vi äntligen vår nya bil!

IMG_5711 (2)E

IMG_5741 (3)E

IMG_5716 (2)E

IMG_5681 (2)E

IMG_5811 (2)E

IMG_5697 (2)E

IMG_5847 (2)E

IMG_5799 (2)E

IMG_5693 (2)E

Bryt ihop och gå vidare…

Posted on Updated on

20170613_152226

Chilly i hundmoster Saras bil på väg från verkstaden

Ja, dagen idag blev inte riktigt som planerat. Bilen skulle in på verkstaden och bli lagad, och vi skulle påbörja köpet av skåpbilen. Men då hade inte de rätta sakerna kommit in till verkstaden, så vi fick boka en ny tid om en vecka. Suck. Och sedan fick vi även veta att hela kalaste skulle bli betydligt dyrare än de sagt först. Och att vi inte får tillbaka på försäkringen. Suck suck suck. Det går bra nu!

Jag ”bryter ihop” lättare nu än tidigare. Med ”bryter ihop” menar jag att jag känner en uppgivenhet, att jag bara vill ge upp. Jag har varit i en upp- och nervänd livssituation sedan januari 2015. Sedan dess har mitt liv gått ut på att kämpa mig tillbaka till en tillvaro där jag känner att jag har kontroll och där jag trivs med livet. Hyfsat. Jag har alltid försökt tänka positivt och att jag ska gå vidare, att allting kommer att bli bra tillslut. Men motgångar tar hårdare nu än tidigare. Jag har inte samma motståndskraft. Eller så kanske det är just det jag har? Efter allt som har hänt så kanske jag faktiskt skulle ha gett upp en hel del saker om det inte vore för att jag har blivit stärkt. Så kan man ju faktiskt också tänka. 

Jag försöker med en strategi som går ut på att ge tragedin en fläkt av humor. Skratta åt eländet. Ok, det är inte alltid lätt att skratta hjärtligt, men med självdistans och lite galghumor så kommer man en bit på väg. Killen som ska sälja skåpbilen till oss ska i alla fall ringa innan helgen för att diskutera hur vi gör inbytet av bilen. Så jag intalar mig själv att en vecka inte är så lång tid egentligen, att allting kommer att bli bra tillslut och att pengar bara är pengar.

Hur som helst, ge upp kan man ju inte göra, så det är bara att bryta ihop och gå vidare. Vi har i alla fall haft en trevlig dag med min syster och hennes lilla son som hängde med oss när vår bil var på verkstaden. Brunch här hemma hos oss, besök på ikea, hund-, valp- och bebismys. 

IMG_5567 (2)E