Latest Event Updates

Lycka.

Posted on

Nu är det sportlov och lite färre hundar på jobbet. Det betyder att avlämningen går lite fortare än vanligt, och idag kom vi hem så pass tidigt att vi äntligen hann köra innan mörkret föll. Eftersom Chilly löper nu, och Hiku har en liten svacka (vi ska köra imorgon med min mamma och syster, så vill ”spara” Hiku lite till det) så tog vi huskygänget idag. Snön har fallit lätt till och från i flera dagar nu, så vägarna här ute är jättefina. Jag vågar knappt tro att det är sant, men nu har vi verkligen riktig vinter och det har vi haft några veckor nu. Det är helt underbart med tanke på hur förra vintern var.

Så i tio minusgrader for vi iväg med snabba gänget, förbi grannar, hästar, bilar och ryttare. Det enda som blev lite svårt för hundarna var när vi mötte en ryttare på vägen som skulle passera oss. Då hoppade vi av och höll i hundarna. Hundarna var lite heta, men det berodde nog mest på att de tyckte att det var värdelöst att stå stilla vid vägkanten och att de ville fortsätta springa. Ryttaren tackade snällt när hon red förbi, så det känns i alla fall som om vi har förstående grannar.

Det är något magiskt över kalla vinterkvällar, när solen ligger lågt och avlägset och kylan färgar landskapet i blått, turkost och rosa. Stora snötyngda granar, en fridfull tystnad som väcker drömmen om vildmarken till liv. Lycka. 

PSX_20180221_191758

PSX_20180221_185223

PSX_20180221_191948

PSX_20180221_204038

Bakom ett sexspann

Posted on Updated on

Det aktiva livet tar på krafterna. Här sitter jag en lördagskväll, smuttar på en cider, lyssnar på musik men längtar egentligen mest till sängen. Hundarna ligger och sover tungt efter en lång dag.

Vi startade hemifrån efter frukost för att åka iväg till vår kompis Sassa och köra släde. In med alla sex hundarna i bilen, stanna vid ica maxi och köpa korv med bröd och sen ut på E4:an. Med en släde på taket och en stor skylt som lyder ”draghundar på väg mot nya äventyr” drar man till sig en del blickar så här på Uppsala-slätten.

Andra gången vi körde sexspannet och första gången med sexspann tillsammans med andra. Nya hundar i flocken, nya rutiner. Lite nervositet hade samlats längst ner i magen, men försvann efter en kopp kaffe och lite draghundsanekdoter i Sassas kök.

Att köra ett sexspann är egentligen den enklaste delen. Den svåraste delen är att rigga upp, särskilt med unga och lite oerfarna hundar. Trassel och taggade hundar som tjuter i högan sky. Fast faktum är att Tempo och Ty redan har lugnat sig en hel del om man jämförde hur de var första gången vi skulle köra dem i spannet. Nu när vi har kört dem några gånger så har de sprungit av sig den värsta överskottsenergin.

Att köra hund kan vara så otroligt olika från gång till gång. Ibland har man den där idylliska slädturen, när solen skiner mot kalla vita landskap och hundarna jobbar på som om inga bekymmer fanns i hela världen. Allting flyter på och man känner sig lycklig, stolt, levande och fri. Man är ett med sitt spann. Andra gånger går precis allting fel. Dåligt underlag; för mycket snö, för lite snö, isigt, moddigt. Hundarna är lite osugna eller övertaggade, linorna trasslar och man fryser. Hundarna verkar inte förstå vad man vill och tvärtom. Man känner sig irriterad, besviken och dålig men försöker att hålla det för sig själv. Ibland inträffar det också saker som gör att man känner att man lever och börjar fundera på om man ska börja med fågelskådning eller någonting annat mindre dramatiskt. Och så finns det ett spann däremellan.

Idag var det på det stora hela en lyckad dag! Med tanke på att vi nu har ett jäkla sexspann framför oss vilket är nytt både för oss och hundarna, det var ospårat och tungt på vägarna och grabbarna är nya hos oss så gick det strålande. Vi vågade oss till och med på en omkörning med hela spannet vilket gick kanon. Och den där känslan när allt flyter och man har ett ”moment” på släden, det är fan värt allt det där andra. Annars skulle man ju inte hålla på.

Som vi pratade om i Sassas kök; power makes speed. Vi bygger upp styrkan från grunden, både fysiskt och mentalt. Och för varje tur man kör har man lärt sig någonting.

Det blev lite över en mil, med paus vid en grillplats där vi grillade korv och drack varm choklad medan hundarna tränade att sitta på stakeout. Det som är bra med att köra hund är att man alltid vill ha mer. När det går dåligt vill man bara ut igen för att göra om, göra rätt. Och när det går så där bra så fyller det hela själen och får en att längta till nästa gång man ska ut. 

20180217_155155

20180217_132046E

IMG_0939 (2)E

IMG_0926 (2)E

IMG_0954 (2)E

IMG_0962 (2)E

IMG_0949 (2)E

IMG_0918 (2)E

IMG_0943 (2)E

IMG_0910 (2)E

Nytt kapitel

Posted on Updated on

I helgen påbörjades ett nytt kapitel. Att vi behövde fler hundar visste vi sedan tidigare. Karak mådde inte bra fysiskt och hans tillstånd försämrades under hösten och början på vintern vilket resulterade i att han togs ur spannet. Hans träning ersattes av veterinärbesök.

Utan Karaks styrka blev behovet av fler hundar tydligt. Vi är ju två som vill köra, och Hiku och Chilly är unga. Eftersom jag känt länge att jag ville vänta med fler valpar tills Hiku och Chilly mognat lite mer, samt att behov fanns nu så kom vi överens om att ta in en till vuxen hund. Efter det beslutet följde andra beslut; tik eller hane? Ung eller lite äldre? Malamute eller husky?

Jag älskar alla polarhundar och är inte ”trogen” en viss ras. Vi har ju redan nu ett blandat spann med malamute och huskyblandningar. Det som fick oss att bestämma oss för siberian husky var att vi kände att det kunde vara kul med ett husky-spann, för fartens skull. Amy och Akira springer fint med malamuterna, men de får ju aldrig egentligen ”sträcka ut benen”. Om vi inte kör varsin eller ett tvåspann.

Efter det beslutet tog det inte lång tid innan vi plötsligt hade kontakt med Broscheit fang’s som faktiskt hade två husky-pojkar till salu. Unga, vänliga och dragvilliga pojkar, det gick ju inte att säga nej till! ❤ Så i helgen hämtade vi hem dem till flocken. Broscheit Fang’s Tywin Lanister & Broscheit Fang’s Tempo.

IMG_0596 (2)E

IMG_0695 (2)E

Introduktionen har gått som på räls och våra hundar verkar gilla de nya killarna. Hiku är Hiku; starkt zonförsvar och mycket integritet, men vänlig om ingen inkräktar på det som är hennes. Tempo och Ty verkar vara världens snällaste och respekterar hennes önskan. Chilly verkar betuttad, Akira spelar svårflörtad men vill hela tiden leka, och Amy är förvånansvärt intresserad av de nya unga pojkarna. Hon springer faktiskt och leker lite med dem, vilket hon inte brukar göra särskilt ofta nu för tiden.

Vi har hunnit med att köra killarna ensamma, prova på 6-spann för första gången, samt köra ett fyrspann med bara huskies, vilket var grymt roligt. Då fick Akira och Tempo gå i lead och Amy med Ty i wheel, vilket fungerade superbra!

20180215_183525

20180215_183523

Men djupt inne i hjärtat, omsluten av en mur av förnekelse, bultar sorgen och saknaden efter Karak, som lämnade oss för inte så länge sedan. Det är en förlust som sliter hjärtat ur bröstet, och jag har inte kunnat, och kan knappt skriva om det nu heller. Det gör fortfarande för ont. Och så snabbt efter den obeskrivliga sorgen jag kände efter Dia. Jag har slutit mig, lidit i min ensamhet, förnekat. Men snart kommer jag kunna släppa taget. Snart. Vi saknar dig Karak, älskade vän. Hälsa till Dia när du träffar henne ❤

Fullspäckad kalender

Posted on Updated on

Det är vinter, en slädhundsförares högsäsong, och det märks i kalendern. Nu till helgen åker vi på en liten trip och tar med oss någonting tillbaka 😉 Mer om det sen! Under februari och mars är det tänkt att vi ska hinna fira Andreas som fyller år, gå på restaurang, dra tillsammans med vänner, åka upp till draghunds-VM i Sveg (ska inte tävla men vara där), åka upp till Sulviken på deras årliga winterquest, samt åka till Mora på en draghundshelg. Men det är ju det här man lever för. Det är bara vinter en liten del av året. Och jag längtar så sjukt mycket efter att få komma norrut, till snön och fjällen, åka en massa släde och vara med vänner ❤

Som sagt, en massa roligt att se fram emot. Förutom allting som har med företaget att göra. Där har vi också lite roligt på gång, med samarbeten och annat. Jag arbetar på en ny hemsida som aldrig tycks vilja bli färdig, och vi har börjat söka efter en lokal för att kunna utöka verksamheten. Fan, min tankeverksamhet jobbar snabbare än verkligheten.

Mycket på gång, det gäller att andas. Det blir lätt lite för mycket när man vill mycket. Samtidigt så gör jag ju det jag vill. I går var vi hemma hos en kompis efter jobbet, tillsammans med Linda, och blev bjudna på mat och körde släde i mörkret. Vi var hemma halv tolv, men det var en otroligt trevlig kväll! Och för oss här nere i söder så gäller det att passa på medan vi har kallt och snö.

Det är så här jag vill ha det, det är så jag trivs med livet. Med en massa saker att se fram emot, en massa lurviga vänner vid min sida och en vardag full av glädje. Och en massa polarhundar, en massa snö och en massa drag såklart! ❤

IMG_0561 (2)E

Kampen mot kylan

Posted on Updated on

Jag lider av en åkomma som gör mitt intresse för vintersport problematiskt. Jag har en diagnos som heter Raynauds fenomen och som innebär att muskulaturen kring blodkärlen i fingrar och tår drar ihop sig vid kyla (och även vid stress), vilket leder till att fingrar och tår blir vita och kalla. Man blir inte bara kall; man blir jävligt kall, det smärtar otroligt och man domnar i fingrar och tår. Det jobbiga är också att det inte behöver vara särskilt kallt alls för att anfallen ska sätta igång. Jag kan drabbas av detta på sommaren om det t ex blåser.

Så vad kan man göra? Det finns inget botemedel. Läkarna säger följande; håll dig varm om händer och fötter. Och det hade ju egentligen inte varit några problem om det inte vore för detaljen att det inte spelar någon roll hur många lager man tar på sig, man blir ändå kall.

Jag ska ge er ett exempel:

Ikväll tog vi en tur med släden. Ute var det -17,8 grader. På fötterna hade jag tjocka sockor och mina icebugs (som ska klara minst 20 minusgrader). Inte nog med det; i skorna hade jag även batterivärmda sulor som jag nyligen införskaffat mig. På händerna hade jag ett par tunnare fingervantar under ett par tjocka tumvantar. Vi körde inte heller särskilt långt, runt 5 km. Nästan hemma, på vår uppfart, sprang jag med hundarna och släppte in dem på gården med dragselar och allt på. Sedan rusade jag mot huset och med stela fingrar, kalla som istappar fumlade jag med nycklarna i låset. Fötterna kändes som tålösa köttklumpar i skorna. Fick upp dörren och kastade mig in i hallen, väldigt nära att börja böla slet jag av mig skorna och stapplade fram till brasan. Sedan låg jag framför brasan och svor långa haranger och led helvetets alla kval innan smärtan sakta började avta.

Hur ska jag klara av den här sporten? Hur ska jag klara av att vara ute i flera timmar på ett fjäll? Snacka om att man har helt fel sjukdom med tanke på livsstilen. Vägrar ju ge upp mitt liv. Sitter och klurar. Det tråkiga är att mina nya sulor inte hjälpte för fem öre, inte i denna kylan i alla fall. Men jag tror helt enkelt att jag måste skaffa helt andra skor. Nog för att mina icebugs är grymma, men de är helt enkelt inte tillräckligt varma.

Jag minns att jag redan som barn frös otroligt mycket ibland när vi var i fjällen och åkte slalom. Med åren började jag förstå att sättet jag frös på inte var riktigt ”normalt”. Jag har ju också valt ett jobb nu där vi är ute i princip hela dagen. Det är väldigt jobbigt och besvärligt att lida av det här när man är en person som älskar vintern. Men det finns ju egentligen bara en väg att gå i kampen mot kylan, och det är att försöka hitta riktigt varma kläder… Tips mottages med glädje! 

20180205_194608

Tre tvåspann och ett skoterspår

Posted on Updated on

Gårdagen bjöd på släde! Vi åkte iväg till en vän som hade kört upp spår med skoter. Inte långt från henne ligger det hus vi budade på först men förlorade och vi måste åka förbi det för att komma till henne. Det ligger där som en påminnelse om vad som hade kunnat vara. Vår kompis bor precis så som jag drömmer om att bo; mitt ute i skogen utan nära grannar, omringad av bra dragvägar. När man kör upp mot hennes hus sveper ljudet av polarhundarnas ylande genom skogen och jag hamnar i ett tillstånd av inre frid.

Hon hade även en extra släde som Andreas lånade, så det blev totalt tre stycken tvåspann. Att köra drag tillsammans med vänner har blivit det vi gör på helgerna nu för tiden, och jag känner mig berikad. Vi körde i olika konstellationer; jag började med att köra först med Hiku och Akira, sen bytte vi så att vi låg sist, vi fick tillfälle att träna omkörning och hann även med fika och polarhundssnack.

Det var också väldigt kul att för en gångs skulle få köra i ett skoterspår. Bara det här att det faktiskt är snö känns som en välsignelse. Det ska vara minusgrader ett tag, och vi håller tummarna att det blir så också. Jag vill mer.

2n

De ser bara en massa hundar

Posted on Updated on

”Hur kan man vilja ha så många hundar?” ”Är det inte jobbigt?” Varför har man så där många hundar?” ”De måste kräva jättemycket”. ”Ska ni verkligen ha fler hundar?”

Vi är säkert inte ensamma om att ibland bli ifrågasatta. Att folk inte riktigt förstår det sättet vi vill leva på. För mig är det helt fine. Man kan inte förstå alla och det behöver man väl inte heller? Men jag försöker tänka så när jag själv upptäcker att jag inte förstår någon annans sätt att leva. Man behöver inte ifrågasätta andra hela tiden, man kan bara acceptera att man inte förstår och att människor är olika.

Det är lätt att bli lite provocerad när man blir ifrågasatt. Det blir jag också ibland. Samtidigt förstår jag att folk inte förstår. De ser bara en massa hundar. De som inte ”förstår grejen” ser väl bara en massa grindar i vårt hem, en massa hundgårdar överallt på tomten, en massa hundhår i soffan och inte minst en massa hundar överallt (och vi har ju rätt få draghundar ändå). De förstår inte grejen för de är aldrig med när vi gör det vi älskar. De är inte med på de där turerna när man ser hundarna i sitt rätta element, när man förstår deras väsen och vad de är skapta att göra. När man får utdelning för allt slit och när livskvalitén är på topp.

För de personer som är viktiga i mitt liv försöker jag förklara. Jag pratar ofta om det vi gör som om det vore självklart. Att vi ska skaffa fler hundar till exempel. Hundar blir äldre, hundar blir sjuka. Att skaffa fler hundar är inte bara för att ha fler hundar i soffan (även om det är ytterst mysigt). Det fyller en funktion, det är lite av en nödvändighet för att hålla på med det här. Jag pratar om det vi gör med passion. Ingen som känner mig kan tvivla på att jag brinner för det här, att det är mitt liv. Det gör nog också att familjen sedan länge har slutat ifrågasätta. Min passion väcker nyfikenhet och intresse.

Min mamma ska följa med oss på vår slädhundssemester i vinter. Hon har bett om det själv. Hon ser inte bara en massa hundar; hon ser vad det är vi gör och vad vi brinner för.

IMG_0163 (2)E