Latest Event Updates

Flockliv och flockhantering

Posted on Updated on

Det är få ämnen inom området hund som fascinerar mig så mycket som det här med flockliv. Visst, min egen relation till hunden är superviktig och någonting jag jobbar med hela tiden, men sen har vi det här andra, det som jag själv upplever som lite mer komplicerat, och det är hundarnas relation till varandra.

Och har man fler än en hund så är det här med hundspråk, hundars relation till andra hundar och flockhantering någonting som man kommer att behöva möta förr eller senare, i olika grad.

Hikus uppfödare Sandra har ju en utbildning inom flockhantering som ska vara grymt bra, men på grund av att vi precis hade startat upp företaget då så hade vi inte möjlighet att ta ledigt. Men nu i år kommer vi att vara där!

I alla fall, till dess får vi hantera det här bäst vi kan, fråga duktiga människor och bara ha en känsla för individerna i vår flock. För det handlar mycket om det tror jag, vilka individer som är i flocken. Jag har pratat både med människor som har det lite mer hårdnackade sättet att se på flocklivet; att hundarna ska tillåtas att uppfostra varandra och att man inte ska ingripa för mycket, och med människor som förespråkar fler ingripanden och att man ska skapa bra förutsättningar för hundarna. Fast det låter lite fel, för alla jag har pratat med har gedigen erfarenhet och alla vill naturligtvis hundarnas bästa. Sen har man olika synsätt på hur man åstadkommer en harmonisk flock.

Om jag utgår ifrån mig själv så har jag egentligen bara haft en ”flock” i en tre, fyra år. Innan dess hade jag ett par hundar som kom bra överens och som inte konkurrerade med varandra. Att bara ha Amy och Dia var inte att ha en flock, inte ens att ha två hundar som skulle förhålla sig till varandra. De var som i symbios, två i ett. De bråkade aldrig, var aldrig ens sura på varandra, det var aldrig spänt mellan dem, ALDRIG… Amy var som en storasyster till Dia, och Dia dyrkade henne.

Sen har jag ju utökat den lilla duon med först Wynee, aussien, som var en hetlevrad men helt underbar tjej. Hon och Dia hade en del duster innan de blev världens polare. Wynee blev efter en tid en väldigt fin medlem av den lilla flocken. Tyvärr tvingades jag att omplacera henne när mitt ex fick hjärnblödningen, då Wynee krävde väldigt mycket och jag inte visste hur många år jag skulle behöva ägna mig åt sjukhus och rehabilitering. Men jag saknar henne otroligt mycket. Hon var en frisk fläkt, vi tränade agility och jag levde ett vallhundsliv för en liten tid.

Sen kom Karak, min fina gosse. Han blev snabbt vän med både Amy och Dia och den trion var förhållandevis problemfri.

Sen kom Akira som för första gången gjorde mitt gäng av hundar till en riktig flock. Det uppstod dynamik som jag aldrig sett tidigare, jag fick vara med och betrakta individerna och hur de förhöll sig till varandra. Akira och Dia var lite svåra, nära i ålder och lite stressade båda två. Det resulterade i ett par uppgörelser som jag var där och avbröt. Som ni vet gick Dia bort i augusti, och det hann nog aldrig bli riktigt avslappnat mellan henne och Akira, även om det hade blivit bättre. Min älskade Dia, så otroligt saknad…. finns inga ord…

Efter det har ju flocken utökats med Hiku och senast Chilly. De fungerar jättefint med de äldre tikarna, men kan vara riviga mot varandra.

Det ökande antalet hundar i flocken har fått mig att fundera mycket på det här med flockliv och flockhantering. Jag har några få enkla utgångspunkter:

Jag vill inte ha en flock i ständiga konflikter. Det beror på att det är påfrestande för mig men framför allt för hundarna. Visst kan hundar hamna i konflikter precis som vi människor. Det kan vara över nåt tuggben, sovplats, utrymme eller en löptik. Många gånger kan vi ju lyckligtvis gå vidare med vårt flockliv med bara lite mer uppmärksamhet på dessa resurser som kan orsaka konflikter. Men ibland kan hundar bråka väldigt mycket över olika resurser i vardagen. Mat, husse, matte, soffan, hundkojan, märgbenet osv. Då anser jag att man måste separera hundarna på mer regelbunden basis, så att de inte ständigt ska behöva gå omkring och vakta sina resurser.

Hundar som verkligen inte tycker om varandra ska inte behöva leva ihop. Och de ska inte heller behöva arbeta ihop, till exempel i ett hundspann. Nu syftar jag på individer som morrar så fort de ser varandra, som är uppenbart obekväma i varandras sällskap och som inte kan vara tillsammans utan att de måste avskiljas med stång, munkorg och dyl.

En hund ska aldrig behöva gå och vara rädd för en annan hund. Mitt jobb som matte är att se till att alla individer i flocken har en trygg och harmonisk tillvaro. Vi låter inte våra barn bråka med varandra hela tiden, varför ska hundar få göra det?

Det sätter spår i hundar av att bråka med varandra. Särskilt som liten valp att bli tuktad av en vuxen hund. Jag menar inte den här uppfostran som många hundar ger åt våra kära valpar. Många vuxna hundar gör jobbet utmärkt. De visar vägen, ibland sätter de ner foten, men framför allt är de kärleksfulla och snälla! Vi har två såna individer i vår flock här hemma och det är Akira (som inte är så himla gammal själv, men tar på sig jobbet med bragd) och Amy (typ världens snällaste hund).

Men vad behöver en valp lära sig? Jag kan tänka mig att det kan vara lärorikt om en vuxen hund säger till att ”nu får du lugna dig”, eller att ”du kommer inte och stjäl min mat”. En bra förebild är någon som har pondus men också en massa välvilja och vänlighet. En hund ska kunna säga ifrån, men aldrig gå över gränsen, och den ska avbryta när den andra hunden visar ”underkastelse”.

Lite samma sak som i människovärlden faktiskt. En förebild för våra barn ska ju vara en trygg, vänlig och pedagogisk vuxen.
IMG_4668 (2)E

Blandrashunden från stan som blev vår bästa draghund

Posted on

I tre dagar har det snöat. Jag befinner mig i ett löjligt lyriskt tillstånd och hundarna är likadana. Värdefullare än guld och så efterlängtat. 

Sitter och bläddrar på smhi:s app för att se hur länge kylan stannar kvar. Och det ser ut att vara någon vecka i alla fall. Så ikväll när vi kom hem från jobbet åkte släden och kicksparken fram. Ja, vi kör just nu både släde och kickspark eftersom Amy är skadad. Hon fick springa bredvid, men ville väldigt gärna jobba i spannet, det var tydligt.

Vi körde från huset, vilket innebar en tur förbi två stora hästgårdar. Jag körde med Hiku och Akira och måste säga att jag blev imponerad över deras prestation, trots de många störningarna. Problemet är egentligen inte hästarna i sig (Akira avbröt till och med en impuls att springa in i hagen när jag pushade henne framåt, hon fick med sig Hiku och jag tjoade av glädje). Problemet kommer sen, när hästarna börjar galoppera i hagen jämsides med oss. Det blir ibland för stor störning. Uppenbarligen är hästarna både vana vid hundar och väldigt nyfikna av sig, för rädda är de i alla fall inte.

Men, som jag ser det nu för tiden, det är bra träning för hundarna, och för oss också. Akira har gjort stora framsteg och det roliga med henne är att man så snabbt ser resultat av träningen. När vi tog över henne hade hon aldrig dragit tidigare, och i början var hon väldigt distraherad av omgivningen, helt galen i hästar och lite smånervös. Men vi har tagit det lugnt och metodiskt med henne, och bara peppat och peppat. Att hon älskade att dra såg vi redan första gången hon fick på sig en sele och fick prova på. Sedan dess har hennes utveckling bara gått framåt. Och nu har hon, blandrashunden från stan, faktiskt blivit vår bästa draghund vi har just nu, och det är otroligt roligt. Hon är liksom den där hunden som du alltid vet kommer att göra sitt yttersta. Oavsett väder, humör och störningar så kommer hon att kämpa. Att se henne utvecklas gör att jag själv utvecklas som förare och jag älskar vår resa tillsammans. ❤

PSX_20180118_210605

Polarhundssång vid viken

Posted on Updated on

Den här söndagen bjöd på slädkörning, vackra vyer och korvgrillning till ljudet av äkta polarhundssång. 

Jag och Linda åkte ut till en sjö här i krokarna och körde släde! Jag tycker ju egentligen att det är läskigt det här med att åka på sjöar, men på den här sjön hade man borrat för att kolla tjocklek på isen, samt åkt fyrhjuling på och dessutom är det en grund sjö som bottenfryser, så jag kunde känna mig lugn.

Vi hade med oss Hiku, Chilly, Akira och Amy, men Amy har fått ett sår på sidan vilket gör att hon inte kan ha sele på sig. Däremot sprang hon gladeligen bredvid. Vi fick prova lite olika konstellationer då vi var två hundar kort, och det som fungerade bäst var Hiku och Akira med släden och Chilly med kicksparken. Det var lite tungt för hundarna och de är ju lite otränade nu på grund av all is vi har haft, men de kämpade på bra och det var bra träning att köra med Linda och hennes hundar.

Efter slädturen blev det träning på stakeout medan vi grillade korv. Vi hördes säkert vida omkring, då våra hundar och Lindas hundar satt och ylade, tjöt, gnydde och skällde periodvis. Rena polarhundskören. Det är jobbigt det där med att vara hund ibland. Att vilja busa med andra hundar men man inte får, att vilja smaka på de där korvarna men man sitter fast… Men jag ska inte överdriva, de var faktiskt lugna också i perioder och vilade, och det är väldigt bra träning för dem. Duktiga tjejer!

Smhi lovar faktiskt en hel del snö nu till veckan också, så vi håller tummarna!

IMG_9891 (2)E

IMG_9861 (2)E

IMG_9886 (2)E

IMG_9879 (2)E

IMG_9927 (2)E

IMG_9898 (2)E

IMG_9928 (2)E

IMG_9858 (2)E

Att träna, tävla och våga leva livet

Posted on

Fredag igen, tiden går fort, veckorna flyr. Vi har haft otroligt vackert här de senaste dagarna, med många minusgrader och en natur i vinterskrud.

Men… för oss stackare här i Uppland har vintern ännu inte börjat. Vi går här och väntar och väntar, kanske förgäves…

Att snön inte kommer har fler konsekvenser än att jag går miste om härliga dragturer med mina hundar; det gör det också svårt att komma framåt i träningen, att närma sig det där jag vill prova på sen: tävla.

2018 vill jag ska bli ett år där hundarna står i centrum. Jag har en massa uppdämd inspiration och motivation som bara väntar på att få komma till sin rätt. Jag ska säga det med en gång: nej, jag är ingen tävlingsmänniska! Har aldrig varit. Mitt problem är nog att jag lägger ner för mycket energi på att vara nervös innan. När jag väl är där så är det inte så farligt som jag tror, men all denna nervositet och ångest innan tar så otroligt mycket energi att det gör att jag hellre står över. Och nej, det är inte den där positiva nervositeten som skärper sinnena, det är den där nedbrytande, ångestframkallande nervositeten som dränerar.

Men en del av min personlighet präglas också av att jag vill utmana mig själv. Jag har klättrar på klättervägg och flugit trike trots att jag är väldigt höjdrädd, jag har flyttat utomlands helt själv trots att jag är väldigt beroende av trygghet, jag har uppträtt på scen trots att jag har scenskräck, och jag har startat ett eget företag trots att jag inte gillar att sticka ut. Att tävla trots att jag har prestationsångest kan väl inte vara hela världen? :p

Men jag är som sagt ganska beroende av trygghet, så ska jag tävla så vill jag åstadkomma ett par saker innan:

  1. jag vill ha tränat så pass mycket innan att jag känner mina hundar under arbete, att jag kan lita på att vi förstår varandra hyfsat och att de klarar den fysiska uppgiften.
  2. Jag vill ha tränat hundarna på att vara kring andra hundar och att vi har tränat på att dra tillsammans med andra ekipage, så att vi har tränat på omkörningar, att ha spann bakom sig osv.

Så, hur ska man kunna åstadkomma detta när man inte kan dra för att det är is överallt? På söndag tänkte vi trotsa upplandsvädret och köra släde ute på en sjö som ska vara tillräckligt tjock vid det här laget (folk åker skridskor och spark där). Vi har ju haft det kallt den senaste tiden, ner mot minus 13 grader, men det har liksom inte kommit någon snö, bara ett tunt lager.

Vi har i alla fall njutit av vackra promenader jag och hundarna. Och smhi lovar ju snö till nästa vecka… (jag vet, det har vi hört förut… men kanske tredje gången gilt nu!) Det vi även kommer att planera in snart är en tur till koppången i dalarna, om än bara över dagen! Där har de ju haft otroligt med snö och det är inte så väldigt långt härifrån. Och sen i mars åker vi upp till snowquest för några härliga norrlandsdagar med drag! Om inte snön kommer till oss får vi åka till snön! 

IMG_9676 (2)E

IMG_9709 (2)E

IMG_9724 (2)E

IMG_9685 (2)E

IMG_9566 (2)E

Leva och inte bara längta

Posted on

Det är tur att jag ändå har en hel del fantasi. I morse var det kallt ute och otroligt vackert med vitklädda träd och magiska färger. Även om det inte är så mycket snö så var landskapet alldeles vitt och frostigt. Från bilen på väg in till stan blickade jag ut över landskapet och drömde mig bort; såg höga berg för min inre syn, trollade bort alla tecken på att storstaden var nära, fantiserade om att jag var på fjället med hundarna.

Jag drömmer mig ofta bort till det liv jag vill leva. Ibland hjälper det mig, ibland smärtar det bara. Det är en annan sak som gnager mig också, och det är att jag personligen tycker att det är en dålig egenskap att bara gå runt och klaga över sin livssituation utan att göra någonting åt det. Och så kommer jag på mig själv, om och om igen.

Men jag får försöka se det från ett annat perspektiv: jag klagar inte, jag längtar. Längtar så att det ibland gör ont. För jag vet att jag kommer att komma dit någon gång, dit jag vill. Det tar bara tid, jag måste bygga upp allting runt omkring mig först. Komma på fötter innan jag kan styra dem dit jag vill. Det är nära nu.

En sak är så otroligt befriande, och det är att jag vet vad jag vill, äntligen. Det är liksom en förutsättning för att nå sina mål.

Vi har provat att köra med vagnen, nu när det har kommit ett tunt lager snö ovanpå isen. Det gick helt ok, så vi ska försöka komma igång igen.

Amy har dock fått en skada i sidan som måste läka. Hon hamnade i kläm i grindöppningen när alla hundarna skulle springa ut på gården, så idag var vi till veterinären med henne. Som tur var behövde det inte sys utan kunde läka som det var, men hon har fått en fin body som hon måste ha på sig i tre veckor medan såret läker. Så hon är under vila nu.

Men ja, jag ska försöka leva under tiden också, inte bara gå och längta ❤

IMG_9531 (2)E

IMG_9520 (2)E

IMG_9553 (2)E

IMG_9505 (2)E

Hiku

IMG_9549 (2)EE

Laddar batterierna och längtar efter snön

Posted on

Jag ska vara ärlig; jag är trött. Inte slutkörd, men oroväckande nära. Det har varit ett mentalt påfrestande år, med mycket att fixa, flera orosmoment att hantera och problem att lösa. Sedan september har vi jobbat otroligt mycket med starten av vårt företag, vilket har varit kul men också stressande. Det som är stressande är inte jobbet i sig, utan all tid som läggs ner, allt planerande, alla beslut som ska fattas. Det har gått en hel del tid som jag har fått tagit från min tid med hundarna, och det stressar mig. Det är väldigt viktigt för mig att ha tid att göra det jag älskar; att vara med hundarna, träna dem, gosa med dem och leva det liv som jag har valt att leva. Det här är någonting övergående, det är jag övertygad om. Det är alltid väldigt mycket så här i starten, då alla bitar ska falla på plats. Vi har tagit in hundar till hunddagiset på löpande band, för att fylla upp alla platser. Men vi har velat göra det i lugn takt så att det blir en bra och trygg grupp. Nu börjar vi närma oss den magiska siffran som vi har satt upp som första mål, vilket känns som en stor lättnad. När vi väl har fått ihop en bra grupp så lugnar ju allting ner sig; hundarna och vi känner varandra, och det blir inte ständigt nya inskolningar. Det blir lite mer rutin.

Det har varit otroligt trevligt med jul, nyår och lite ledighet, men samtidigt har jag varit otroligt trött och sovit mycket. Lite som om tröttheten sköljde över mig som en våg så fort jag satte mig ner och slappnade av. Så vi har tagit det lugnt de här dagarna, dels efter eget val men också på grund av att det fortfarande inte går att köra hundarna här. Vägarna är fortfarande täckta av is. Jag har passat på att själv vila upp mig och gosat en massa med hundarna i stället. Nu hoppas vi på snö till helgen. Vi laddar batterierna för att kunna ta oss an det här året som precis har börjat. Jag hoppas fortfarande på en bättre vinter än förra, och när snön kommer, ja då är vi redo.

IMG_9342 (2)E

Nyår med fokus på livskvalité

Posted on Updated on

På nyårsafton prioriteras hundarnas välmående framför allt annat, och den prioriteringen delar vi nog med de allra flesta hundägare. Nyår kan ju mest betyda ångest för vissa, och jag tycker verkligen synd om alla som bor så att man inte har möjlighet att undvika smällare och raketer. Såg nyss lasershowen från Lidköping och blev tårögd, känns skönt att det finns kommuner som tar alla protester och allas lidande på allvar och försöker skapa någonting nytt som kanske slipper innebära stort lidande för så många varelser.

Hur som helst så hade vi turen att min pappa, hans fru och hennes son, min halvsyster samt deras terv Zelda gjorde sig besväret att åka ut till oss på landet och fira tillsammans med oss och hundarna. Med oss var också Varga med sina två varghundar, så vi blev ett gäng glada människor och hundar. Vi människor drack bubbel, spelade spel och kalasade på oxfilé medan hundarna lekte i snöfallet utanför. Ja, det snöade vackert här igår kväll, men idag består nederbörden av regn igen.

Som tur är så bor vi så att vi är befriade från smällare. Man hörde någon avlägsen raket stax efter tolv, men sen var det tyst.

Så…nu är vi inne på år 2018. Känslorna är lite motstridiga. Jag har mycket tankar inför det här året, och det är så många att jag måste få hantera dem för mig själv ett tag nu. Vad vill jag? Vad mår jag bra av? Vart vill jag komma och hur vill jag leva? Jag har en spontan känsla av att 2018 blir ett år med fokus på det existentiella och det emotionella. Livskvalité. 

IMG_9311 (2)E

20171231_163008

IMG_9322 (2)EE

IMG_9330 (2)E

20180101_100238