Latest Event Updates

Norrland lockar

Posted on Updated on

För varje säsong som passerar här nere i Uppland blir drömmen om Norrland allt starkare. 

Jag vill ha de där ytorna. Mer natur och färre människor. Jag vill åt ett lugnare tempo och en närhet till det vilda. Jag vill ha långa bra dragvägar, mil efter mil. Jag vill ha bergen, fjällen. Jag vill ha snön och kylan. 

Hela min släkt kommer båda från Norrland så jag har det väl i blodet. 

Men med ett nysyartat företag och en massa saker på gång så får Norrland vänta ett tag till. Däremot planerar vi att åka upp ett par gånger nu i vinter och köra hundarna. Nu kör vi på leriga skogsvägar som alla tar slut för fort. 

Jag vill se hundarna i sitt rätta element på nåt vis. Omgivna av snö, hårt arbetande på en skoterled över fjället. Solsken eller snöyra, det är bara olika utmaningar och olika upplevelser. Jag älskar att uppleva naturen i all sin kraft, inte bara de fina dagarna. Ge mig Norrland oförskönat och levande.

Livet efter Dia och sorgens stora våg

Posted on

”Hur känns det så här efter Dia? Hur mår du?” Jag får ibland frågor om hur livet går vidare utan Dia. Hela rustningen åker på, den osynliga muren byggs upp. Muren kring min egen, djupa och innersta sorg efter Dia.

Jag vet att jag kanske borde vara mer öppen. Säga som det är. Jag kan inte prata om det utan att börja gråta. Mitt hjärta är itu, det blöder fortfarande från det sår som hennes bortgång slet upp. Ofta värjer jag mig för sorgen, men ibland låter jag den ta mig. 

Livet går vidare och det är inget konstigt med det. Jag har fullt upp med att driva det nya företaget, dragträna och att vara social. Det är nästan som om jag inte hinner sörja. Det är när jag sätter mig ner, när allting annat avtar i dyningar, då växer sorgens stora våg. Men jag rider på den, jag drunknar inte.

Jag vet numera hur jag sörjer, hur jag bearbetar tunga saker. Jag har gjort det förut. En tuff väg rakt igenom. Inga genvägar, ingen bedövning, ingen ilska. Jag kramar om sorgen för den är min vän och följeslagare, en liten bit på livets väg. Sen kommer vi att skiljas från varandra. Vi kommer att vara färdiga med varandra, men vi kommer aldrig att glömma.

Än så länge vandrar jag och sorgen bredvid varandra. Smärtan finns där också och det är helt ok. Det är som det ska vara, för sorgen och smärtan symboliserar kärleken till Dia. Min älskade Dia. Min älskade, älskade Dia. ❤

IMG_3652 (2)E

IMG_6651 (2)E

IMG_6766 (2)EE

Jagade av skymningen

Posted on

Jag har ju skrivit tidigare att jag älskar mörkret. Och det gör jag. Det finns dock en sak som är lite trist så här års, och det är att de allt färre timmar som är ljusa inträffar då man är på jobbet. Vissa saker vill man göra i ljus; gå i skogen, dra (gillar att dra i mörker men det är också trevligt att dra när det är ljust ibland), fota, träna hundarna i andra saker än drag osv…

Idag var det dags för drag efter jobbet, och trots att vi nästan kastade i oss middagen (man vill gärna ha lite mat i magen efter att ha varit ute i fyra, fem timmar), snabbt selade på hundarna och slängde in oss i bilen för att åka bort till den närmaste dragvägen, så vann vi inte kapplöpningen mot skymningen. Så det fick bli en dragtur i mörkret, igen. Jaja, vi får satsa på drag i ljus på helgerna helt enkelt, för nu kommer mörkret komma allt tidigare på eftermiddagarna.

Framför allt är det svårt att ta fina foton och göra fina bilder när det är kolsvart ute, och sånt tycker ju jag är väldigt roligt. I övrigt går det väldigt bra att köra i mörkret, det är till och med mysigt!

Idag gick Karak ensam i lead första etappen, och sedan provade vi att sätta Hiku och Amy längst fram igen, eftersom vi vill träna upp Hiku till ledarhund. Chilly fick prova på att springa med i spannet igen en kort sträcka och hon klarar sig väldigt bra. Vi är lite försiktiga med henne, eftersom hon fortfarande är rätt valpig i kroppen och behöver växa till sig en hel del. Men vi placerar henne i team vilket gör att det inte blir så mycket belastning.

VIRB0046_Moment(6)

VIRB0039_Moment(13)k

VIRB0046_Moment(11)g

DCIM100_VIRB

Första inhägnaden klar

Posted on

Sådär, nu är första inhägnaden klar, en hel söndag senare. Vi startade efter frukost och var färdiga lagom till middagen. Det var fantastiskt roligt att se hundarna när de för första gången sprang in i den nya inhägnaden och undersökte minsta lilla sten och tuva. Vi byggde inhägnaden på en del av gården där det är en liten hög av stenar, lite träd och buskar, för lite natur- och skogskänsla.

Den andra inhägnaden ska ligga intill, med en dörr emellan som kan stå öppen om man vill använda båda och få en stor inhägnad. Det här är en del av vår tomt som vi hittills aldrig har utnyttjat eftersom den ligger på andra sidan om hundgårdarna, så det känns också roligt att den faktiskt kommer till användning.

Det var den helgen. Imorgon börjar en ny vecka. 

IMG_5895 (2)E

IMG_5911 (2)E

IMG_6045 (2)E

IMG_5920 (2)E

IMG_5929 (2)E

IMG_6071 (2)E

20171015_152732

IMG_5976 (2)E

IMG_6009 (2)E

IMG_6052 (2)E

Hundgård för den empatiske

Posted on Updated on

Då bygge av ny inhägnad samt hundgård stod på schemat var jag glad över att vi faktiskt hade sol idag. Det har regnat enorma mängder de senaste dagarna, och vår tomt har förvandlats till ett träsk. Det var spännande att traska runt i gummistövlar, halka runt i lera och trampa ner i de många hål som Akira grävt på gården och som nu är helt vattenfyllda. Allt detta bärandes på stolpar, nät och diverse verktyg.

Det ska egentligen bli två nya inhägnader, förutom den vi redan har. Tanken är att kunna använda dessa inhägnader till företaget. Men på ”fritiden” kommer de självklart även vara till för våra hundar. En ny, stor hundgård ska till bredvid de två andra. Akira och Karak ska få utnyttja de två som vi har nu (det finns en dörr emellan som kan stå öppen så att det blir en stor hundgård), och Hiku, Chilly och Amy ska få vara i den nya. Eftersom hundarna oftast är i hundgårdarna när vi jobbar så vill jag att de ska ha det så bra som möjligt.

Det är inte alltid så lätt för mig, det här med hundgård. Jag är en väldigt empatisk person, som vill att alla ska må bra, alltid. Om någon jag bryr mig om mår dåligt så mår jag också dåligt. När jag lämnar hundarna i hundgården är det inte utan att jag kan känna i magen… det där hoppas att de har det bra nu, att de kommer bra överens, att de inte försöker rymma, att de inte far illa på något vis… Det är lite jobbigt faktiskt. Förstå mig rätt; jag tycker att en hundgård kan vara en jättebra plats för en hund, men det förutsätter att den är tillräckligt stor, att det finns skydd för väder och vind, att det finns berikning och att hunden har hundkompisar som den är trygg med och kommer bra överens med.

Jag har filmat hundgården ett par gånger för att se hur det ser ut när vi är borta, och av filmerna att döma tycks det gå hur bra som helst. För det mesta ligger de och vilar, men ibland går de runt och nosar, klättrar upp på utkikstornet eller roar sig på annat sätt. Men jag gör hellre för mycket än för litet. Vi bygger ut och bygger ut. Skaffar mer och mer berikning. Jag blir liksom aldrig klar, men det beror på den där känslan i magen. Jag kanske är överkänslig, men jag vill känna att jag har gjort vad jag har kunnat för hundarna.

20171014_123019

20171014_122929(0)

20171014_144053

Chilly och Hiku ville vara med och fixa i nya hundgården

Vi hade egentligen tänkt dra på eftermiddagen, men det var faktiskt för varmt! Istället blev det en sväng i skogen, vilket inte är fy skam heller. Nu är älgjakten slut här i Uppland, så då vågade vi oss ut igen. Apropå träsk så var ju hela skogen fylld av vatten, till malamuternas stora förtjusning! De älskar att bada i allt som är någorlunda blött, lera funkat också. Amy och Akira är lite mer återhållsamma, doppar på sin höjd tassarna, medan Karak lägger sig som en krokodil i vattnet. Men att se dem busa och vara lyckliga är världens bästa terapi. ❤

IMG_5890 (2)E

IMG_5827 (2)E

IMG_5841 (2)E

IMG_5866 (3)E

IMG_5759 (2)E

IMG_5868 (2)E

IMG_5800 (2)E

IMG_5793 (2)E

Sin egen lyckas smed

Posted on

Ibland kan jag känna mig sorgsen när jag tänker tillbaka på hur jag har slösat tid på att vara missnöjd med min tillvaro utan att göra någonting åt det. Samtidigt är jag övertygad om att många saker har behövt få ta tid. Sår har behövt läka, styrka har behövt återvända, livsglädje har behövt växa. I januari är det tre år sedan världen plötsligt rasade under mina fötter och livet vändes upp och ner. Vissa skador går fort att reparera, andra sår läker långsamt. Nu…först nu är jag på starka ben igen. 

Att ångra saker man gjort eller inte gjort, eller att känna sig bitter eller missnöjd över det som varit tjänar ingenting till. Det kommer inte att ändra på det förflutna och det kommer inte att göra mig till en lyckligare individ. Det jag verkligen har tagit fasta på är att man faktiskt är sin egen lyckas smed. Det är jag, och bara jag, som kan förändra min livssituation. Även i den djupaste chocken kände jag någonstans en övertygelse om att livet går vidare. Man har ju liksom inget annat val.

För mycket tid har gått åt till att tvivla, vara rädd för misslyckanden, låta min egen passivitet ta överhanden. Jag är en person som lätt drar mig tillbaka, sluter skalet. Går in i min comfort zone. Men nu har jag också en ny sida av mig själv som kämpar emot allt detta. Som peppar mig och släpar mig tillbaka ut i livets rampljus. Den tvingar mig att tro på mina idéer, att våga leva och inte bara överleva.

Med nya företaget känner jag mig mer levande än på många år. Det är ett mål jag har nått, efter en lång tids kämpande.

Och lever gör jag också genom hundarna, och draget. Jag tvingar ut oss i bäcksvart mörker och slagregn, med pannlampor och regnkläder, och hundarna påbyltade med reflexer. Jag gör det dels för att hundarna behöver det, men också för att jag vet att det gör mig glad. Det gör mig levande. Det är min kamp mot mig själv; ut och lev livet! Var inte rädd för misslyckanden, våga prova! Det känns som om jag har famlat runt i en dimma som jag nu har hittat ut från, och allting känns väldigt klart. 

VIRB0018_Momentl

Att låta hunden göra det den älskar

Posted on Updated on

Finns det någonting bättre än att se en hund utföra det arbete som den är skapt för? Att se hunden i sitt rätta element, göra det den älskar? För mig är det den absoluta höjdpunkten i hela hundägarskapet. 

När jag ser hundarna jobba framför vagnen eller släden, när jag ser dem kämpa och när själva draget är belöningen för dem; inte godis, inte lek eller klapp, fylls jag av en känsla av perfektion. Hundarna gör det därför att det är just detta som de är skapade att göra. Det är det jag älskar med draghundar. De jobbar inte för att belönas utav mig; de gör det för att det finns i generna.

Jag lär dem grunderna som krävs för att vi ska kunna hålla på: höger, vänster, stanna, höger sida, vänster sida, vänd. Jag uppmuntrar dem att ta i och att utvecklas som draghundar. Men grunden kan de redan, den finns redan där.

Detta gäller ju alla arbetande hundar, oavsett om det är vallhundar, jakthundar, draghundar eller brukshundar. Men kärnan är att de ska få göra det som de är avlade att göra. Inte enbart för hundens skull faktiskt. Jag tror att när man ser sin egen hund där den ska vara så växer man lite som hundägare, och man lär sig förstå sin hund på ett djupare plan. Man kan förstå beteenden som i vardagen kan vara lite ”besvärliga”. När man ser draghunden arbeta och ge allt i selen, så får man en förståelse för att den hela tiden vill framåt, vill springa, att det kan vara lite svårare att få en sån hund att gå fint i koppel, till exempel. Eller att jakthunden gärna vill spåra och jaga, vallhunden vill valla. Sen såklart det faktum att en draghund som faktiskt får jobba och dra får utlopp för sina behov och tar kanske inte ut det lika mycket på vanliga promenader.

Det finns alltid individer som inte passar för det jobb de är avlade för, som hellre vill vara sällskapshundar. Men detta är inget man kan utgå ifrån när man köper en valp. Ta hundens ursprung på allvar och vara beredd att ge den det liv den behöver leva för att få utlopp för sina behov. Och på samma sätt får man ju vara beredd på att draghunden kanske inte vill dra, jakthunden kanske inte vill jaga. Det är en individ man skaffar och man får vara lyhörd för vad som passar just den.

Men när man har de där individerna, som bara älskar det de gör, då behöver jag inte så mycket mer här i livet. Och det är därför jag älskar vintern. Det är polarhundarnas rätta element. Det är när vi kommer ut i vinterlandskapet, hundarna i sin tjocka päls, rustade för kylan och köldrök från andetagen; då ser jag deras urkraft, då ser jag dem på riktigt. 

VIRB0028_Moment(10)y