Månad: november 2014

Det är sååå mörkt ute nu. Jag hinner knappt hem från jobbet innan det dunkla kommer smygande. Det jag saknar mest när det blir så mörkt är att kunna gå i skogen. Det blir ju mest promenader längs vägen, vilket i och för sig kan vara mysigt. Jag är en sån där nyfiken person som gillar och gå och titta på alla upplysta, mysiga hus som jag passerar under promenaderna. Extra mysigt är det när julen närmar sig och folk börjar julpynta. Vi julpyntade idag på jobbet och då blev jag sugen på att sätta igång här hemma. Jag älskar julen!

Men mina tre ljus här hemma lyser upp mitt inre. Älsklingar… De gillar också att kika på grannarna utanför.

Livet ska inte vara så himla seriöst. Det finns ingenting tråkigare än människor som tar sig själva och sitt liv på så stort allvar att det inte finns utrymme för lite galenskap. Såna är inte vi. När vardagens allvar slukar alldeles för mycket tid, ja då kan man säga; nä nu orkar vi inte laga mat. Vi beställer pizza, vi öppnar den där billiga vinaren och så spelar vi biljard till alldeles för sent!

För två veckor sedan kom det in ett stort biljardbord i vårt hem, som en gång stått på wiks slott. Alldeles för stort egentligen, eftersom sambon var tvungen att såga isär det för att vi skulle få upp det för trappen. Men nu står det där. Och trots att jag är väldigt dålig på biljard så är det ju bara så himla kul!

Idag när jag dammsög vardagsrummet lystes plötsligt golvet upp av solens gula sken, och förutom att man helt plötsligt såg precis HUR mycket hundhår som egentligen täckte dess yta så fylldes hela jag plötsligt av glädje och energi. Det är faktiskt häftigt hur solen kan påverka vårt humör. Jag slängde dammsugarskaftet, slet åt mig kameran och tjoade åt mina tre att vi skulle ut i skogen!

Jag älskar ju att fotografera, men den här tyngande grå novembermånaden som vi har haft har inte lockat till mycket inspiration. Men så fort jag träffas av lite solsken så kommer längtan efter min kamera.

Vi hittade en ny stig i skogen här bakom gården. Ett gammalt traktorspår som löpte över kullarna in i skogen. Det var väldigt vackert där, men vit mossa och små vattenpölar överallt. Så vi tog god tid på oss att utforska de nya markerna. När jag fotar hundarna i skogen så är det ett faktum att det är svårt att ta ”actionbilder” på Wynee då hon nästan alltid går vid min sida, medan det är svårt att få ”arrangerade” foton på Dia, eftersom hon alltid är i rörelse. Amy är svårast att fota eftersom hon går i koppel. Men man får göra det man kan 🙂

Det har som sagt varit en rätt jobbig dag idag, med veterinärbesök och lite allmän vardagsstress. Amy var otroligt duktig hos veterinären, lugn och fin. Hon är verkligen en hund som finner sig i alla situationer, vilket är oerhört skönt.

Wynees skällande är någonting jag jobbar med stenhårt och har gjort sedan vi tog hem henne för ca två månader sedan. Och jag ska erkänna det; jag är inte van vid skällande hundar helt enkelt. Inte som egen hund i alla fall. Både Amy och Dia är ju tysta som möss. Jag vet ju i teorin ungefär hur jag ska träna bort det här skällandet, MEN, jag har ingen erfarenhet av hur lång tid sånt tar och hur optimistisk man ska vara.

Wynee skäller när hon blir glad och uppspelt, samt vid hundmöten. Aldrig annars. Hon vaktar inte och skäller inte för att få uppmärksamhet. Så i grunden handlar det ju om att få ner hennes stressnivå. Och se till att hon är ordentligt aktiverad. Men inte överstimulerad. Men jag kör mycket med att när hon börjar skälla för att vi ska gå ut, ja då går jag tillbaka in i köket och visar tydligt att vi inte kommer att gå ut så länge hon skäller. När hon tystnar går jag tillbaka till hallen och hon får beröm. Så håller vi på. Och det har ju blivit mycket bättre sedan hon kom, det måste jag erkänna. Men ibland blir man ju bara less och irriterad. Istället för att hålla på och tjata på henne har jag lärt in kommandot tyst. Nu kan hon det. Hon får godis när hon tystnar och jag blir full i skratt när jag ser henne sitta och verkligen anstränga sig järnet för att vara tyst och få den där godbiten. Så jag varvar lite; ignorera och säga tyst. Uppenbarligen måste jag vara på rätt väg eftersom det hela tiden blir bättre.

Trött och några tusenlappar fattigare kom jag äntligen hem efter att ha varit några timmar hos veterinären med Amy. Det var igår som jag märkte att hon haltade, och sedan blev hennes tass svullen. I morse ville hon inte ens stödja på benet. Men lagom till att vi kom till veterinären hade svullnaden gått ner lite och hon gick lite på det.

Amy fick lugnande, veterinären rakade tassen och sköljde igenom såret (som vi hittade på undersidan av tassen). Sedan röntgades tassen, men veterinären kunde inte hitta någonting inne i tassen, som tur var. Så förhoppningsvis har hon bara trampat på nåt vasst och behöver lite ompysslan.

Är det någonting som veterinärer kan så är det att ta betalt i alla fall. Jag har förstått att missnöjet över veterinärpriserna ökar, samt att mottagningarna verkar ibland utföra lite onödiga undersökningar för att tjäna pengar. Detta har jag hört, har själv inte reflekterat så mycket över det för personlig del. Det har inte varit så allvarliga veterinärbesök för vår del, tack för det!

Men hoppas i alla fall på att Amys tass blir bra nu så hon kan återgå till sitt spralliga jag.