Drag, Vardag

Det går undan!

Här kommer lite mobilbilder från dragträningen idag. Jag körde först med Amy ensam, och sedan hämtade jag Dia. Så här i början kör jag så att Amy går först med den längsta linan, medan jag har spänt Dia med en kortare lina. Detta för att Dia är väldigt osjälvständig fortfarande, och behöver stöd av Amy. Jag testar även att köra med endast Dia, och det fungerar bra om Amy springer bredvid.

Hur som helst så gör Dia framsteg. Hon är inte längre rädd för cykeln, hon har förstått att det inte är tillåtet att busa med Amy eller att plötsligt hoppa ner i diket 🙂 Jag har ju övat mycket genom att jogga bakom henne. Hon jobbar på riktigt bra och det verkar också som att hon börjar tycka att det är riktigt roligt.

DSC_1664 (2)DSC_1674 (2) (768x1024)DSC_1669 (2) (768x1024)DSC_1671 (2) (768x1024)

 

Agility, Drag, Träning, Vardag

Första advent, hundutställning, drag och lite agility

Då var det första advent. Denna frostiga och vackra dag började med att syster och jag tog oss ut till jälla på en inoff utställning. Jag lämnade medvetet mina hundar hemma, men insåg när jag var där att de knappast hade varit värst, varken Amys dragande eller Wynees skällande. Tror till och med att de hade kunnat sköta sig riktigt bra. Nu är det ju hundmässan nästa, men då får de också stanna hemma. Min kära far har lovat att ta hand om vilddjuren 🙂

Väl hemma från utställningen har jag både hunnit med lite drag med Amy och Dia, samt att träna agility med Wynee. Det går bättre och bättre med Dia och draget, även om hon är väldigt beroende av Amy, som får agera ledarhund. Och Wynee ger allt, som vanligt. Den bästa belöningen hon vet är hennes röda älsklingsboll.

Kunde inte låta bli att ta med kameran ut på gården. Måste ju föreviga dessa vackra dagar med minusgrader, så att jag kan titta tillbaka och minnas när plusgraderna återvänder.

IMG_0495 (2) (1024x683)IMG_0491 (2) (1024x683)IMG_0528 (2) (1024x683)IMG_0501 (2) (1024x683)IMG_0509 (2) (1024x683)IMG_0510 (2) (1024x683)IMG_0519 (2) (683x1024)IMG_0533 (2) (692x1024)IMG_0521 (2) (1024x683)IMG_0522 (2) (1024x683)IMG_0523 (2) (1024x683)IMG_0539 (2) (1024x683)IMG_0538 (2) (1024x683)

Agility, Träning, Vardag

Medgångar, motgångar och genvägar

Jag är en sån där ”bryt ihop och gå vidare-person”. Att tackla motgångar är bland det svåraste jag vet. För det är som om jag förbannar någon högre kraft (som jag ju i vanliga fall inte alls tror på) när jag ställs inför svårigheter. Men det är bara för en kort stund. Jag bryter ihop, men sedan fylls jag av en stark övertygelse om att det här måste gå att lösa. 

Dia är en hund som kan ge en del grå hårstrån. Hon är ung och självständig och har en tendens att vilja ifrågasätta varför hon måste göra som man säger. Samtidigt är hon otrygg i sig själv, svår att lämna ensam och nervös inför nya saker. Men igår gick jag och Sara en hundpromenad med en annan tjej som hade två små hundar, en pomeranian och en sheltie. Och då fylldes jag av optimism då jag såg vilka framsteg Dia ändå har gjort. Det är så lätt att man bara ser problemen, och därmed missar de där små, men viktiga medgångarna man har hela tiden.

Vi har haft en hel del motgångar. Men nu vill jag faktiskt uppmärksamma alla medgångar, alla framsteg. Det är viktigt att se, särskilt i dessa vädermässigt suuupergrå och trista tider. Dia gör framsteg, blir allt mer framåt. Wynee gör stora framsteg i hundmöten, inkallning, vad gäller skällande och inom agilityn. Hon är en hund som är mycket lättränad. Det har hänt så mycket de här två månaderna som vi har haft henne. Hon gör mig glad varje dag. Även Amy den olärbara gör framsteg 🙂 Jag tycker att hon lyssnar bättre och verkar gladare. Vi hade ju en period då hon inte kändes glad, men det verkar helt ha vänt. Hon är busig och sprallig och verkar ha det riktigt bra, min fina tjej.

Vi har det bra nu. Amy har börjat gå att ha lös på tomten med lina. Jag bygger egna agilityhinder och Wynee hoppar mot högre höjder. Och Dia får utlopp för sin energi.

Men en sak är säkert; det finns inga genvägar. Bakom dessa framsteg ligger mycket, mycket träning. Framför allt när det gäller Dia och Amy. Men det stärker ju; att känna att det är mödan värt.

IMG_0463 (2) (1024x702)IMG_0471 (2) (745x1024)IMG_0482 (2) (743x1024)IMG_0475 (2) (811x1024)IMG_0457 (2) (1024x683)IMG_0474 (2) (1024x682)

Vardag

Ni är mina ljus i allt mörker

Det är sååå mörkt ute nu. Jag hinner knappt hem från jobbet innan det dunkla kommer smygande. Det jag saknar mest när det blir så mörkt är att kunna gå i skogen. Det blir ju mest promenader längs vägen, vilket i och för sig kan vara mysigt. Jag är en sån där nyfiken person som gillar och gå och titta på alla upplysta, mysiga hus som jag passerar under promenaderna. Extra mysigt är det när julen närmar sig och folk börjar julpynta. Vi julpyntade idag på jobbet och då blev jag sugen på att sätta igång här hemma. Jag älskar julen!

Men mina tre ljus här hemma lyser upp mitt inre. Älsklingar… De gillar också att kika på grannarna utanför.

IMG_0230 (2)IMG_0228 (2) (1024x683)IMG_0227 (2) (1024x737)IMG_0229 (2) (1024x683)

Vardag

Pizza, vin och biljard

Livet ska inte vara så himla seriöst. Det finns ingenting tråkigare än människor som tar sig själva och sitt liv på så stort allvar att det inte finns utrymme för lite galenskap. Såna är inte vi. När vardagens allvar slukar alldeles för mycket tid, ja då kan man säga; nä nu orkar vi inte laga mat. Vi beställer pizza, vi öppnar den där billiga vinaren och så spelar vi biljard till alldeles för sent!

För två veckor sedan kom det in ett stort biljardbord i vårt hem, som en gång stått på wiks slott. Alldeles för stort egentligen, eftersom sambon var tvungen att såga isär det för att vi skulle få upp det för trappen. Men nu står det där. Och trots att jag är väldigt dålig på biljard så är det ju bara så himla kul!

IMG_0390 (2) (1024x683)IMG_0401 (2) (1024x685)IMG_0403 (2) (1024x690)IMG_0410 (2) (1024x658)IMG_0434 (2) (1024x683)IMG_0443 (2) (1024x683)IMG_0448 (2) (1024x683)

Vardag

Till de små utanför

Nu har det kommit lite kyla till Uppsala. Äntligen! Det är frostigt ute den här morgonen. Utanför huset, på väg mot vår gäststuga, har sambon byggt en fågelmatare. För även om jag älskar vintern och har det mysigt här inne med min tekopp och min macka, så innebär den här årstiden att de små där ute har det ganska tufft. Så vi gör vad vi kan för att hjälpa dem. Det är rofyllt att sitta här i köket och titta ut genom fönstret på de små när de flyger fram och tillbaka med solrosfrön och annat.

IMG_0380 (2)IMG_0381 (2)

Vardag

Det är här du hör hemma…

Idag när jag dammsög vardagsrummet lystes plötsligt golvet upp av solens gula sken, och förutom att man helt plötsligt såg precis HUR mycket hundhår som egentligen täckte dess yta så fylldes hela jag plötsligt av glädje och energi. Det är faktiskt häftigt hur solen kan påverka vårt humör. Jag slängde dammsugarskaftet, slet åt mig kameran och tjoade åt mina tre att vi skulle ut i skogen!

Jag älskar ju att fotografera, men den här tyngande grå novembermånaden som vi har haft har inte lockat till mycket inspiration. Men så fort jag träffas av lite solsken så kommer längtan efter min kamera.

Vi hittade en ny stig i skogen här bakom gården. Ett gammalt traktorspår som löpte över kullarna in i skogen. Det var väldigt vackert där, men vit mossa och små vattenpölar överallt. Så vi tog god tid på oss att utforska de nya markerna. När jag fotar hundarna i skogen så är det ett faktum att det är svårt att ta ”actionbilder” på Wynee då hon nästan alltid går vid min sida, medan det är svårt att få ”arrangerade” foton på Dia, eftersom hon alltid är i rörelse. Amy är svårast att fota eftersom hon går i koppel. Men man får göra det man kan 🙂

IMG_0252 (2) (1024x702)

IMG_0238 (2) (683x1024)IMG_0297 (2) (1024x683)

IMG_0278 (2) (1024x763)

IMG_0351 (2) (761x1024)IMG_0358 (2) (795x1024)

IMG_0353 (2) (1024x721)

IMG_0364 (2) (1024x683)

IMG_0273 (2) (1024x683)

Vardag

Vi måste vara på rätt väg Wynee…

Det har som sagt varit en rätt jobbig dag idag, med veterinärbesök och lite allmän vardagsstress. Amy var otroligt duktig hos veterinären, lugn och fin. Hon är verkligen en hund som finner sig i alla situationer, vilket är oerhört skönt.

Wynees skällande är någonting jag jobbar med stenhårt och har gjort sedan vi tog hem henne för ca två månader sedan. Och jag ska erkänna det; jag är inte van vid skällande hundar helt enkelt. Inte som egen hund i alla fall. Både Amy och Dia är ju tysta som möss. Jag vet ju i teorin ungefär hur jag ska träna bort det här skällandet, MEN, jag har ingen erfarenhet av hur lång tid sånt tar och hur optimistisk man ska vara.

Wynee skäller när hon blir glad och uppspelt, samt vid hundmöten. Aldrig annars. Hon vaktar inte och skäller inte för att få uppmärksamhet. Så i grunden handlar det ju om att få ner hennes stressnivå. Och se till att hon är ordentligt aktiverad. Men inte överstimulerad. Men jag kör mycket med att när hon börjar skälla för att vi ska gå ut, ja då går jag tillbaka in i köket och visar tydligt att vi inte kommer att gå ut så länge hon skäller. När hon tystnar går jag tillbaka till hallen och hon får beröm. Så håller vi på. Och det har ju blivit mycket bättre sedan hon kom, det måste jag erkänna. Men ibland blir man ju bara less och irriterad. Istället för att hålla på och tjata på henne har jag lärt in kommandot tyst. Nu kan hon det. Hon får godis när hon tystnar och jag blir full i skratt när jag ser henne sitta och verkligen anstränga sig järnet för att vara tyst och få den där godbiten. Så jag varvar lite; ignorera och säga tyst. Uppenbarligen måste jag vara på rätt väg eftersom det hela tiden blir bättre.

IMG_0196 (2) (1024x686)

Vardag

En dag hos veterinären

Trött och några tusenlappar fattigare kom jag äntligen hem efter att ha varit några timmar hos veterinären med Amy. Det var igår som jag märkte att hon haltade, och sedan blev hennes tass svullen. I morse ville hon inte ens stödja på benet. Men lagom till att vi kom till veterinären hade svullnaden gått ner lite och hon gick lite på det.

Amy fick lugnande, veterinären rakade tassen och sköljde igenom såret (som vi hittade på undersidan av tassen). Sedan röntgades tassen, men veterinären kunde inte hitta någonting inne i tassen, som tur var. Så förhoppningsvis har hon bara trampat på nåt vasst och behöver lite ompysslan.

Är det någonting som veterinärer kan så är det att ta betalt i alla fall. Jag har förstått att missnöjet över veterinärpriserna ökar, samt att mottagningarna verkar ibland utföra lite onödiga undersökningar för att tjäna pengar. Detta har jag hört, har själv inte reflekterat så mycket över det för personlig del. Det har inte varit så allvarliga veterinärbesök för vår del, tack för det!

Men hoppas i alla fall på att Amys tass blir bra nu så hon kan återgå till sitt spralliga jag.

IMG_0215 (2)IMG_0216 (2)

DSC_1632IMG_20141124_101617