Månad: november 2014
Det går undan!
Här kommer lite mobilbilder från dragträningen idag. Jag körde först med Amy ensam, och sedan hämtade jag Dia. Så här i början kör jag så att Amy går först med den längsta linan, medan jag har spänt Dia med en kortare lina. Detta för att Dia är väldigt osjälvständig fortfarande, och behöver stöd av Amy. Jag testar även att köra med endast Dia, och det fungerar bra om Amy springer bredvid.
Hur som helst så gör Dia framsteg. Hon är inte längre rädd för cykeln, hon har förstått att det inte är tillåtet att busa med Amy eller att plötsligt hoppa ner i diket 🙂 Jag har ju övat mycket genom att jogga bakom henne. Hon jobbar på riktigt bra och det verkar också som att hon börjar tycka att det är riktigt roligt.
Första advent, hundutställning, drag och lite agility
Då var det första advent. Denna frostiga och vackra dag började med att syster och jag tog oss ut till jälla på en inoff utställning. Jag lämnade medvetet mina hundar hemma, men insåg när jag var där att de knappast hade varit värst, varken Amys dragande eller Wynees skällande. Tror till och med att de hade kunnat sköta sig riktigt bra. Nu är det ju hundmässan nästa, men då får de också stanna hemma. Min kära far har lovat att ta hand om vilddjuren 🙂
Väl hemma från utställningen har jag både hunnit med lite drag med Amy och Dia, samt att träna agility med Wynee. Det går bättre och bättre med Dia och draget, även om hon är väldigt beroende av Amy, som får agera ledarhund. Och Wynee ger allt, som vanligt. Den bästa belöningen hon vet är hennes röda älsklingsboll.
Kunde inte låta bli att ta med kameran ut på gården. Måste ju föreviga dessa vackra dagar med minusgrader, så att jag kan titta tillbaka och minnas när plusgraderna återvänder.
Medgångar, motgångar och genvägar
Jag är en sån där ”bryt ihop och gå vidare-person”. Att tackla motgångar är bland det svåraste jag vet. För det är som om jag förbannar någon högre kraft (som jag ju i vanliga fall inte alls tror på) när jag ställs inför svårigheter. Men det är bara för en kort stund. Jag bryter ihop, men sedan fylls jag av en stark övertygelse om att det här måste gå att lösa.
Dia är en hund som kan ge en del grå hårstrån. Hon är ung och självständig och har en tendens att vilja ifrågasätta varför hon måste göra som man säger. Samtidigt är hon otrygg i sig själv, svår att lämna ensam och nervös inför nya saker. Men igår gick jag och Sara en hundpromenad med en annan tjej som hade två små hundar, en pomeranian och en sheltie. Och då fylldes jag av optimism då jag såg vilka framsteg Dia ändå har gjort. Det är så lätt att man bara ser problemen, och därmed missar de där små, men viktiga medgångarna man har hela tiden.
Vi har haft en hel del motgångar. Men nu vill jag faktiskt uppmärksamma alla medgångar, alla framsteg. Det är viktigt att se, särskilt i dessa vädermässigt suuupergrå och trista tider. Dia gör framsteg, blir allt mer framåt. Wynee gör stora framsteg i hundmöten, inkallning, vad gäller skällande och inom agilityn. Hon är en hund som är mycket lättränad. Det har hänt så mycket de här två månaderna som vi har haft henne. Hon gör mig glad varje dag. Även Amy den olärbara gör framsteg 🙂 Jag tycker att hon lyssnar bättre och verkar gladare. Vi hade ju en period då hon inte kändes glad, men det verkar helt ha vänt. Hon är busig och sprallig och verkar ha det riktigt bra, min fina tjej.
Vi har det bra nu. Amy har börjat gå att ha lös på tomten med lina. Jag bygger egna agilityhinder och Wynee hoppar mot högre höjder. Och Dia får utlopp för sin energi.
Men en sak är säkert; det finns inga genvägar. Bakom dessa framsteg ligger mycket, mycket träning. Framför allt när det gäller Dia och Amy. Men det stärker ju; att känna att det är mödan värt.
Ni är mina ljus i allt mörker
Det är sååå mörkt ute nu. Jag hinner knappt hem från jobbet innan det dunkla kommer smygande. Det jag saknar mest när det blir så mörkt är att kunna gå i skogen. Det blir ju mest promenader längs vägen, vilket i och för sig kan vara mysigt. Jag är en sån där nyfiken person som gillar och gå och titta på alla upplysta, mysiga hus som jag passerar under promenaderna. Extra mysigt är det när julen närmar sig och folk börjar julpynta. Vi julpyntade idag på jobbet och då blev jag sugen på att sätta igång här hemma. Jag älskar julen!
Men mina tre ljus här hemma lyser upp mitt inre. Älsklingar… De gillar också att kika på grannarna utanför.
Pizza, vin och biljard
Livet ska inte vara så himla seriöst. Det finns ingenting tråkigare än människor som tar sig själva och sitt liv på så stort allvar att det inte finns utrymme för lite galenskap. Såna är inte vi. När vardagens allvar slukar alldeles för mycket tid, ja då kan man säga; nä nu orkar vi inte laga mat. Vi beställer pizza, vi öppnar den där billiga vinaren och så spelar vi biljard till alldeles för sent!
För två veckor sedan kom det in ett stort biljardbord i vårt hem, som en gång stått på wiks slott. Alldeles för stort egentligen, eftersom sambon var tvungen att såga isär det för att vi skulle få upp det för trappen. Men nu står det där. Och trots att jag är väldigt dålig på biljard så är det ju bara så himla kul!
Till de små utanför
Nu har det kommit lite kyla till Uppsala. Äntligen! Det är frostigt ute den här morgonen. Utanför huset, på väg mot vår gäststuga, har sambon byggt en fågelmatare. För även om jag älskar vintern och har det mysigt här inne med min tekopp och min macka, så innebär den här årstiden att de små där ute har det ganska tufft. Så vi gör vad vi kan för att hjälpa dem. Det är rofyllt att sitta här i köket och titta ut genom fönstret på de små när de flyger fram och tillbaka med solrosfrön och annat.
Designjobb
Vi, alltså jag och tvillingsyrran håller på med lite olika designerjobb. Vi arbetar på lite julkort till vår webshop, har mest blivit kattmotiv av någon anledning. Men utöver det så har vi också fått äran att designa en logotyp till ett hunddagis i Stockholm. Och då ska det ju vara hundar så klart. Kommer bli kul att försöka få till någonting bra.
