Jag är en sån där ”bryt ihop och gå vidare-person”. Att tackla motgångar är bland det svåraste jag vet. För det är som om jag förbannar någon högre kraft (som jag ju i vanliga fall inte alls tror på) när jag ställs inför svårigheter. Men det är bara för en kort stund. Jag bryter ihop, men sedan fylls jag av en stark övertygelse om att det här måste gå att lösa. 

Dia är en hund som kan ge en del grå hårstrån. Hon är ung och självständig och har en tendens att vilja ifrågasätta varför hon måste göra som man säger. Samtidigt är hon otrygg i sig själv, svår att lämna ensam och nervös inför nya saker. Men igår gick jag och Sara en hundpromenad med en annan tjej som hade två små hundar, en pomeranian och en sheltie. Och då fylldes jag av optimism då jag såg vilka framsteg Dia ändå har gjort. Det är så lätt att man bara ser problemen, och därmed missar de där små, men viktiga medgångarna man har hela tiden.

Vi har haft en hel del motgångar. Men nu vill jag faktiskt uppmärksamma alla medgångar, alla framsteg. Det är viktigt att se, särskilt i dessa vädermässigt suuupergrå och trista tider. Dia gör framsteg, blir allt mer framåt. Wynee gör stora framsteg i hundmöten, inkallning, vad gäller skällande och inom agilityn. Hon är en hund som är mycket lättränad. Det har hänt så mycket de här två månaderna som vi har haft henne. Hon gör mig glad varje dag. Även Amy den olärbara gör framsteg 🙂 Jag tycker att hon lyssnar bättre och verkar gladare. Vi hade ju en period då hon inte kändes glad, men det verkar helt ha vänt. Hon är busig och sprallig och verkar ha det riktigt bra, min fina tjej.

Vi har det bra nu. Amy har börjat gå att ha lös på tomten med lina. Jag bygger egna agilityhinder och Wynee hoppar mot högre höjder. Och Dia får utlopp för sin energi.

Men en sak är säkert; det finns inga genvägar. Bakom dessa framsteg ligger mycket, mycket träning. Framför allt när det gäller Dia och Amy. Men det stärker ju; att känna att det är mödan värt.