Alla de vardagliga äventyren och HIT-leken

När vi går i skogen, jag och hundarna, så brukar jag göra det till små äventyr. Både för min och hundarnas skull; det blir ju så mycket roligare då. Vi brukar vika av från stigen och gå in i terrängen, gå uppför och nerför, över stock och sten. Jag brukar gömma lite godis i stubbar och i mossan som de får leta efter. Om någon går lite för mycket i sin värld byter jag riktning så att de ska hålla koll på mig.

Jag älskar de här stunderna i skogen. Jag försöker att utforska nya delar av skogen, så att vi inte går samma sväng varje dag. Och hundarna verkar också älska det.

De är totalt olika i skogen, vovvarna. Amy är mycket nosen i backen och inne i sin värld, men samtidigt lätt att få kontakt med om man har de rätta belöningarna. Wynee är väldigt kontaktsökande även i skogen och går ofta vid min sida. Däremot när hon väl kommer nåt på spåren kan hon ”glömma bort” mig, och då är hon inte så uppmärksam på om jag byter riktning. Men hon kommer ju alltid efter när hon märker det. Dia följer troget flocken, även om hon kan hålla sig på ganska långt avstånd ibland. Men man ser henne alltid, förutom när hon tar en springrunda runt granarna. Dia har alltid stenkoll på var vi är, och det är svårt att gömma sig för henne, för hon kommer alltid på oss för fort när vi smyger iväg åt andra hållet.

När vi är i skogen har jag för vana att inte tjata på hundarna. De får alltid någon form av belöning (godis, beröm, klapp eller lek) när de spontant kommer till mig. Jag undviker att ropa för mycket på dem. Vi har oftast kul ihop och det är aldrig problem med att få dem att hålla ihop. (Amy är ju alltid kopplad).

Jag brukar köra en HIT-lek som är min form av inkallningsövning. Jag ropar hit och när de kommer springer jag antingen iväg lite så att det blir en jaga-lek, eller så busar jag med dem, och sedan får de en superbelöning, antingen i form av något supergott (som de bara får vid de här tillfällena) eller roliga leksaker (som också ges bara dessa gånger). Det är mycket uppskattat och alla tre reagerar oftast direkt. Den som kan vara lite svårare är Dia, som ibland verkar tänka ”jag ska bara…”. Då får hon aldrig belöningen. Än så länge kör jag bara övningen när jag vet att det kommer gå bra. Och vi har kommit så långt att jag kör den även om de nosar och verkar uppe i ett spännande spår. Det fungerar klockrent. Jag är förvånad över Amys reaktioner. De är 100%. Jag vill att det verkligen ska sitta innan jag börjar hojta hit när de ser rådjur eller liknande. När jag går där det brukar vara rådjur har jag lina på Dia fortfarande. I skogen vågar jag vara utan lina, för hon sticker aldrig långt när hon inte kan se oss och vet var vi är. Det är skillnad ute på fältet, då kan hon dra eftersom hon vet var vi är.

Med mycket träning hoppas jag på att slippa linan så småningom. Jag kan inte få bort deras viltintresse, men jag kan få dem att lyssna på inkallning. Men då gäller det att lägga en bra grund och arbeta tålmodigt. Än så länge känner jag att HIT-leken är en vinnande metod för oss.

IMG_7937 (2) (1024x683)EIMG_7913 (2) (1024x683)EIMG_7864 (2) (749x1024)EIMG_7993 (2) (765x1024)EIMG_7955 (2) (1024x699)EIMG_8028 (2) (778x1024)EIMG_7963 (2) (709x1024)EIMG_7964 (2) (648x1024)EIMG_7975 (2) (1024x683)E

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s