Igår tog jag tvillingsyster till hjälp under privatlektionen med Dia. Sara gick med Amy, eftersom hundmötesproblematiken egentligen bara existerar när de andra hundarna är med. Instruktören hade först ställt ut en medhjälpare med en plyschhund. Det gick väldigt bra. Dia tittade lite, men återvände snabbt till att gå runt och nosa. Steg två var att byta ut fejkhunden med en riktig hund. Då märktes det att det var lite mer framåtanda i Dia, men det var ändå lätt att få henne att stanna, och sedan byta riktning. Ingen rest ragg, inga utfall. Allting kändes väldigt positiv, och det kändes som om Amy var en bra förebild, för hon brydde sig nästan inte alls om den andra hunden. Höjde svansen lite bara, men återgick sedan till nosandet.
Det kändes som en mycket lyckad träning. Samtidigt är det ju som instruktören sa; Dia kommer aldrig bli en golden retriver. Och det är klart. Då hade jag ju köpt en golden retriver om jag hade velat ha det. Målet är att få verktyg att hantera Dias stress. Och det tycker jag verkligen att jag har fått.
Jag tränar ju hemma också, vilket har gått fint den sista tiden. Sist kunde Dia till och med sitta ner och titta på grannens hundar utan att reagera som hon brukar.
