Idag fyller Wynee sju år. Tiden flyger fram, tycker att det var nyss vi åkte och hämtade henne. Älskar den hunden, hon är en riktig personlighet! ❤ Det har ju varit lite struligt mellan henne och Dia, men jag hoppas på att det kommer att gå bra och att vi får många år tillsammans med henne!

Det är klart att det blir mycket funderingar kring framtiden. Vi vet ännu inte hur någonting kommer att bli, läkaren sa att rehabiliteringen kommer att ta lång tid; månader, kanske år. Känns överväldigande när man tänker på det. Overkligt. Jag försöker vara så mycket här och nu som jag kan. Inte oroa mig för saker som inte har inträffat. Jag kämpar för att se det positiva och att våga känna hopp. Jag tror att man blir starkare av det. Det är som om jag sparar krafter, jag vill ha ork kvar att stötta och finnas till hands hela den långa resan vi har framför oss. Han blir inte hjälpt av att jag går ner mig. Han kommer att behöva mig, och jag vill vara stark för hans skull.

Oron, sorgen och smärtan hanterar jag genom att inhämta stöd och kärlek från de runtomkring. Tvillingsyster, mamma och pappa, hundarna. Och jag försöker att trösta mig själv, låta mig själv känna och att stötta mig själv.

Det är faktiskt lite konstigt. Jag är en person som annars har väldigt lätt för att oroa mig för saker, grubbla över saker och må allmänt dåligt. Men nu, i den här situationen, är jag själv lite förvånad över min förmåga att hålla mig över vattenytan. Det är överlevnadsinstikt av något slag. Jag skulle inte orka annars.

Här är mina sötnosar hemma hos mamma.

Vilket konstigt liv jag lever just nu. Det har gått två och en halv vecka sedan min älskade Mikael blev sjuk. Det känns som en evighet. Som om allting har stannat upp. Jag glömmer helt att det finns en värld där utanför. Mitt liv finns just nu på akademiska sjukhuset, på neurointensivvårdavdelningen.

Läget är nu mer stabilt, det är som om vi har gått in i nästa fas. De börjar ta bort slangar, mediciner och apparater. Och de väcker upp honom ett par gånger per dag. Men vi vet fortfarande väldigt lite om i vilket skick han är.

Jag och hundarna har flyttat tillbaka till mamma, då pappa skulle åka iväg över helgen. Men jag börjar längta hem. Till gården. Men det känns som om läget måste bli lite mer stabilt först. Det är så jobbigt att komma dit. Det blir så tydligt vad det är som har hänt. Men i sinom tid kommer jag flytta hem. Tror vi behöver det både jag och hundarna.

Bjuder på lite gamla bilder…

De senaste dagarna har situationen med Mikael varit lite mer stabil, vilket gör att man känner mer hopp. Men det är som om jag hela tiden är rädd för bakslag och komplikationer. Men det går sakta men säkert framåt. Vi är fortfarande på sjukhuset två gånger per dag, men både i går och idag har jag valt att bara åka dit på förmiddagen. Jag känner mig emellanåt helt slut och måste få vila upp mig.

Dia löper på, och hon blöder riktigt mycket! Hon har ju varit så dålig i magen också, men jag vet inte om det är stress eller på grund av löpet. Förmodligen en kombination. Men nu känns det som om det har lugnat ner sig lite.

Vi är ute och går mycket här, det finns många stigar i skogen, och det är riktigt vackert med all snö. Men tyvärr är det väldigt mycket folk ute, och mycket hundar, så jag vågar inte ha Dia lös. Men det är sköna promenader. Det är skönt att komma ut och gå, tänka på något annat och njuta lite av vintern. Och sen tar vi det lugnt inne i värmen, jag och alla djur.

Idag fyller min älskade Dia två år. Det är så synd att inte husse kan vara här och fira henne. Jag tror hon saknar honom jättemycket. Men de senaste två dagarna har varit väldigt positiva, så det finns mer hopp nu än tidigare. Sakta vågar man börja tänka på framtiden.

GRATTIS MIN FINA TJEJ!

Idag när vi var på sjukhuset fick vi väldigt positiva nyheter. Läget såg mycket bättre ut med Mikael. Men det här med att våga hoppas är svårt. För det är ju fortfarande ett allvarligt läge. Men jag känner lättnad, och försiktigt hopp. För tillfället. Imorgon ska vi få prata med en läkare. Känner mig väldigt nervös inför vad han kommer att säga, just eftersom det kändes så positivt nu ikväll…

Lite bilder från vardagen nu för tiden…

 

Just nu känns det som en oändlighet sedan Mikael insjuknade. Det har gått nio dagar. Och det är som om jag inte ser något slut. Två sjukhusbesök per dag, oro, hopp, förtvivlan. Just nu känns allting så tungt. Och utan slut. Jag känner mig helt tom. Smärtan finns där, men det är som om min kropp inte längre orkar känna. Ändå gör jag ingenting annat än upplever en massa känslor. En massa oro och sorg. Jag saknar dig!

Nu bor jag hos pappa med Amy och Dia. Wynee har fått följa med till landet med mamma ett par dagar. Hon kan inte bo hos pappa eftersom hon bråkar med deras tik Zelda. Men hon har det nog bra på landet! Dia och Amy är tappra. Jag försöker orka med alla promenader, och oftast är det bara skönt att komma ut. Men de undrar ju såklart vad som händer. Varför vi inte är hemma. Men varje gång jag åker hem får jag sån ångest. Mitt paradis… Nu påminner det bara om all sorg och smärta och oro.

Hur länge orkar man? Förlåt ett mycket tungt inlägg, men just nu är allting så.