Utan slut…

Just nu känns det som en oändlighet sedan Mikael insjuknade. Det har gått nio dagar. Och det är som om jag inte ser något slut. Två sjukhusbesök per dag, oro, hopp, förtvivlan. Just nu känns allting så tungt. Och utan slut. Jag känner mig helt tom. Smärtan finns där, men det är som om min kropp inte längre orkar känna. Ändå gör jag ingenting annat än upplever en massa känslor. En massa oro och sorg. Jag saknar dig!

Nu bor jag hos pappa med Amy och Dia. Wynee har fått följa med till landet med mamma ett par dagar. Hon kan inte bo hos pappa eftersom hon bråkar med deras tik Zelda. Men hon har det nog bra på landet! Dia och Amy är tappra. Jag försöker orka med alla promenader, och oftast är det bara skönt att komma ut. Men de undrar ju såklart vad som händer. Varför vi inte är hemma. Men varje gång jag åker hem får jag sån ångest. Mitt paradis… Nu påminner det bara om all sorg och smärta och oro.

Hur länge orkar man? Förlåt ett mycket tungt inlägg, men just nu är allting så.

IMG_0277 (2)IMG_0278 (2) (1024x575)IMG_0279 (2) (1024x633)IMG_0283 (2) (1024x575)

 

2 reaktioner på ”Utan slut…

  1. Jag lider verkligen med dig och förstår att du måste gå igenom ett helvete av oro just nu. (Min pappa fick både en hjärtattack och en stroke inom loppet av en vecka förrförra året, så jag känner väl igen alla känslor du beskriver.) Jag fortsätter att hålla mina tummar och hoppas att du får ett positivt besked från sjukhuset snart. ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s