Vilket konstigt liv jag lever just nu. Det har gått två och en halv vecka sedan min älskade Mikael blev sjuk. Det känns som en evighet. Som om allting har stannat upp. Jag glömmer helt att det finns en värld där utanför. Mitt liv finns just nu på akademiska sjukhuset, på neurointensivvårdavdelningen.
Läget är nu mer stabilt, det är som om vi har gått in i nästa fas. De börjar ta bort slangar, mediciner och apparater. Och de väcker upp honom ett par gånger per dag. Men vi vet fortfarande väldigt lite om i vilket skick han är.
Jag och hundarna har flyttat tillbaka till mamma, då pappa skulle åka iväg över helgen. Men jag börjar längta hem. Till gården. Men det känns som om läget måste bli lite mer stabilt först. Det är så jobbigt att komma dit. Det blir så tydligt vad det är som har hänt. Men i sinom tid kommer jag flytta hem. Tror vi behöver det både jag och hundarna.
Bjuder på lite gamla bilder…
Fruktansvärt det du går igenom, jag ber för er och håller tummarna, jag vet inte vad jag skulle göra om min man var i din mans situation!
Som sagt, tur du har djuren 😉
GillaGilla
Det är hemskt det du gå igenom, du gör det så bra! Jag var med om ungefär samma sak för många år sen, det var fruktansvärt! Att vara i ovisshet är hemskt. Önskar jag kunde göra nåt för dig, tänker på er och håller tummarna att han blir bra snart! Massor med kramar från mig och hundarna!
GillaGilla
Vet inte riktigt vad jag ska säga, så onödigt ibland är livet inte rättvist.
Men jag läste att det går lite framåt i alla fall.
Här hålls tummarna så hårt det bara går och STOR KRAM från oss
http://ingemix.bloggplatsen.se/2015/01/28/11001924-torsdagstema/
GillaGilla