Vilket konstigt liv jag lever just nu. Det har gått två och en halv vecka sedan min älskade Mikael blev sjuk. Det känns som en evighet. Som om allting har stannat upp. Jag glömmer helt att det finns en värld där utanför. Mitt liv finns just nu på akademiska sjukhuset, på neurointensivvårdavdelningen.

Läget är nu mer stabilt, det är som om vi har gått in i nästa fas. De börjar ta bort slangar, mediciner och apparater. Och de väcker upp honom ett par gånger per dag. Men vi vet fortfarande väldigt lite om i vilket skick han är.

Jag och hundarna har flyttat tillbaka till mamma, då pappa skulle åka iväg över helgen. Men jag börjar längta hem. Till gården. Men det känns som om läget måste bli lite mer stabilt först. Det är så jobbigt att komma dit. Det blir så tydligt vad det är som har hänt. Men i sinom tid kommer jag flytta hem. Tror vi behöver det både jag och hundarna.

Bjuder på lite gamla bilder…