Dia har blivit stor dam

Just det, glömde ju också att berätta att jag har ytterligare en glad nyhet idag, och det var att när jag kom hem från sjukhuset så upptäckte jag att Dia har börjat löpa. Hon fyller två år nästa vecka, så det var ju på tiden 🙂 Det vi hoppas på är ju att hon kan bli lite mer trygg i sig själv efter löpet, vilket har varit fallet med andra csv.

Grattis älskade Dia, nu är du stora damen!

IMG_0243 (2) (1024x708)

Det är tur att jag har er

Allt stöd man får i såna här svåra tider är verkligen guld värt! Min älskade mamma har ställt upp 24/7, följt med mig till sjukhuset två gånger per dag i en veckas tid. Min älskade syster finns alltid ett telefonsamtal bort och har varit med de senaste dagarna. Min pappa har anpassat sitt jobb så att han kan vara med mig mer kommande veckan, och Mikaels familj ger massor av stöd och kärlek. Vad hade jag gjort utan alla er?

Och så är det de lurviga som skänker så mycket kärlek och tröst. Det är skönt att ha dem, att få paus och gå ut på promenader, och att bara mysa.

Jag är så tacksam för alla som finns runtomkring i denna svåra tid. Igår var en mycket tung dag, Mikael drabbades av hög feber och trycket i huvudet var högt. Det var en olidlig oro som malde i mitt inre. Men idag har vi fått lite bättre nyheter. Febern är på väg ner, trycket är hyfsat bra och de har stängt av det starka sömnmedlet som han hittills fått. Jag pustar ut för en liten stund. För hoppas för mycket vågar jag inte. Men just nu försöker jag vila i de positiva nyheterna ett tag.

Här kommer lite bilder som tvillingsyster tog förra fredagen, innan allt det hemska började.

IMG_9969 (2)EIMG_9971 (2)EIMG_9995 (2)EIMG_9997 (2)E

Mellan hopp och förtvivlan

Sjätte dagen på sjukhuset idag, dagarna flyter in i varandra. Läget är fortfarande kritiskt, men varje dag som går utan komplikationer är en bra dag.

Det är fortfarande så overkligt, jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Ovissheten är plågsam. Ibland känns det som om allt kommer att gå bra, men nästa stund känns det som om allting är kört.

Vi tar en dag i taget. Det är jobbigt för hundarna det här också. Jag bor hos min mamma, med Dia och Wynee. För tillfället bor Amy hos pappa, då jag känner att det blir mycket med tre hundar. Våra dagar består av resor till sjukhuset, och mycket väntan. Hundarna undrar varför vi inte är hemma, och var husse är. Men jag klarar inte av att vara hemma i huset just nu. Allting påminner om Mikael och vårt liv. Men vi åker dit ofta, och idag fick hundarna springa och leka på gården.

Hundarna är en stor tröst. Det känns så bra att krama dem och känna deras kärlek.

Kom tillbaka till oss älskade Mikael!

DSC_1761 (2)

Här bor vi just nu

När hela tillvaron rasar

Ja ni kanske undrar varför det helt plötsligt blev så tyst här. I lördags drabbades min fina Mikael av en hjärnblödning. Han ligger nu nedsövd i konstgjord koma och läget är mycket allvarligt.

Tänk att allting, hela tillvaron, kan rasa så fort. Vändas upp och ner. Jag finner inte så många ord som kan beskriva det här. Det är en mardröm och hela mitt väsen vill vakna upp och att allting ska vara som vanligt. Så vi får väl se hur mycket jag orkar skriva här. Samtidigt är det skönt ibland är få skriva av sig. Huvudet är sprängfyllt av tankar och samtidigt helt tomt.

Jag tar en sak i taget, minut för minut.
/Johanna

Paradiset på jorden

Det är där jag bor alltså. Igår var tvillingsyster hos mig och vi var ute på gården riktigt länge, busade med hundarna, tränade agility och fotade. Det var frostigt och soligt och otroligt vackert. När man står med kameran i handen kan man ibland lyckas fånga riktigt härliga små ögonblick, som till exempel när Dia i ren glädje hoppar upp på Sara och så kramas de av kärlek. Sara är den enda utom familjen som Dia har en så nära relation med.

Och idag och imorgon väntas snö!

IMG_0087 (2) (716x1024)IMG_0096 (2) (808x1024)IMG_0156 (2)E (1024x683)IMG_0162 (2)E (1024x684)IMG_0119 (2)E (743x1024)IMG_0199 (2) (1024x683)IMG_0161 (2)E (1024x683)IMG_0174 (2)E (1024x683)IMG_0079 (2) (742x1024)IMG_0191 (2) (763x1024)E (763x1024)

Throwback thursday

Drömmer mig bort när jag ser dessa bilder från januari förra året och den härliga vintern som varade så kort. Men det är mer än vad vi har fått i år hittills…

Bilderna är tagna på gården, precis när vi fått tillträde. Vi umgicks mycket med Elin och hennes sheltie Flash.

img_5575_2_52d7ec5a88e59d2f96509b41img_5571_2_52d7ec0888e59d2a1a861ccaimg_4994_1024x683_52d17dd82a6b22b192eb0832

Longing for the north

Alltså, ännu en dag med plusgrader och regn. Igår snöade det vilket fyllde mig med hopp. Jag känner mig som en vingklippt ängel. Hindrad från att göra det som gör mig lycklig. Bortsett från förra året så har ju vintrarna varit vintriga några år i rad, långa och snöfyllda. Så jag har nog blivit van vid att det ska vara mycket vinter, och glömt bort att jag bor i opålitliga Uppland.

Jag och sambon ägnar allt mer tid på hemnet och tittar på gårdar i norrland, och drömmer oss bort. Vi är inte ute efter permanent boende, utan en liten gård att spendera helger och semestrar på. Jag längtar norrut. Jag förstår ju varför draghundsfolk oftast bor däruppe. Inte för att jag behöver upp till Gällivare, men bara lite längre upp, där snöprognoserna är hyfsat säkra. För om man ska kunna åka dit över en förlängd helg ska det ju inte ligga alltför långt upp. Även om drömmen vore att få se fjällen…

Tankar och drömmar denna morgon… Nu måste jag ut i mörkret, hundarna väntar på sin morgonpromenad 🙂

IMG_9901 (2)EIMG_8897 (2)