Du pratar och sitter i rullstol. Tänk egentligen vilka framsteg det är. Vi som inte visste om du skulle överleva. Men det har du gjort och allting går framåt.
Men jag saknar dig. Jag saknar dig varje dag, varje timme, varje minut. När jag kramar hundarna kramar jag en del av dig. Det är tur att jag har dem. Vi pratade om att köra ut dig i rullstolen en sväng, och att jag kan komma med Amy. Du pratar om hundarna och saknar dem. Och vi saknar dig alla så otroligt mycket.
