För ett par dagar sedan när jag hade släppt av Mikaels son i Knivsta där de bor med sin mamma, så passade jag på att gå en nostalgisk promenad i området. När vi bodde utanför Knivsta och Dia var mindre gick jag ofta promenad inne i bostadsområdet för att träna henne.

Det var verkligen en upplyftande promenad eftersom jag insåg hur stor skillnad det är, hur stora framsteg Dia faktiskt har gjort. Hon kommer aldrig att bli en hund som är glad och framåt i kontakten med främlingar, men målet är att hon i alla fall ska slippa vara rädd. Och när vi tog promenaden i Knivsta så kändes det som om vi kommit en bra bit på väg 🙂