Allting går framåt, hoppet är stort om att allting kommer att bli bra tillslut. Men saknaden är enorm, särskilt så här på lördagskvällar. Jag kämpar hela tiden för att hålla modet uppe, men ibland är det som att jag bara faller handlöst ner i ett mörkt hål av saknad. Och tiden är en oändlighet. Från här till den dagen han kommer hem känns ibland som bara väntan, längtan och en stor stor tomhet.

Dia och husse busar, våren 2014