Vardag

Efter regnet

Precis när jag skulle ta en promenad med hundarna började det ösregna ute. Vi väntade ut regnet och gick sen ut. Det var en häftig promenad, svarta moln som drog bort och en sol som trängde igenom och skapade stora kontraster mellan mark och himmel.

Hade inte systemkameran med mig, så tog lite mobilbilder och redigerade dem, alltid kul att göra nåt annat av tråkiga bilder.

Dagen var varken bättre eller sämre än gårdagen, förutom att jag tog en längre promenad än vanligt, vilket gav energi. Det gäller att inte fastna i tankarna om att man ska få tillbaka sitt tidigare liv, utan att aktivt försöka skapa sig ett nytt liv, en ny tillvaro nu och här.

IMG_20150630_195827EIMG_20150630_202541EIMG_20150630_202634EIMG_20150630_200945EIMG_20150630_202759EIMG_20150630_200012EIMG_20150630_202707E

Vardag

Att skriva av sig

Det är både svårt och lätt att blogga när man mår dåligt. Å ena sidan har man huur mycket som helst att skriva om, jag fungerar så i alla fall. Jag vill omvandla allting i ord. Å andra sidan blir det ju en ganska tråkig blogg om man bara skriver om allt elände. Jag försöker variera mig, och skriva om positiva saker också. Men ibland är det svårt. Ibland är allting bara så jobbigt att man inte orkar vara positiv. Idag känner jag så. Trots att min allra bästa Sara har varit på besök och vi har kört en kvällsrunda med Amy och vagnen. Men känslan när jag sitter här nu på kvällen är bara låt allting få vara över.

Men bloggen är lite som terapi för mig ändå, så ni får stå ut med att det är tungt ibland. Jag behöver få skriva av mig. För vem vet, imorgon kanske det blir en bättre dag.

IMG_20150628_113423IMG_20150628_112437

Vardag

”Det är ett misslyckande”

Jag satt så länge och skrev, ändrade och pausade. När jag var klar var det så svårt att klicka på ”skicka”-knappen. Men nu är Wynees annons ute. Jag läste upp den för Mikael och han blev ledsen. ”Ja det är sorgligt”, sa han. ”Det är ett misslyckande.”

Jag försöker att inte se det som ett misslyckande. Man kan inte förutse vad som ska hända i livet. Men det är klart, det var ju inte så här vi hade tänkt att det skulle bli. Det är svårt nog att acceptera sjukdomen i sig, och det är inte lättare att sedan behöva acceptera att livet måste förändras, att man måste uppoffra vissa saker. Jag erkänner att jag ännu inte har accepterat det fullt ut. I alla fall inte känslomässigt.

Det enda jag vill nu är att vi hittar ett bra hem till min underbara tjej. Saknaden kommer vara uthärdlig bara jag vet att hon har det bra.

IMG_7212 (2) (1280x853)

Träning, Vardag

Miljöträning vid Ängby park

Idag var vi en sväng till Knivsta och Ängby park där Mikaels dotter hade dansuppvisning. Vi tog med alla tre hundarna, trevligt för oss och bra träning för dem. Det var inte så mycket folk som det har varit tidigare vilket gjorde det möjligt för oss att ta med Dia.

Det gick väldigt bra, till och med för Dia. Hon var väldigt nervös i början, men lugnade ner sig efter ett tag och satt bredvid mig och tittade på människorna som satt på filtarna, och alla dansarna på scenen.

Wynee har inte blivit tränad i passivitet, det märks. Hon skäller mycket när det inte händer någonting. Dilemmat är ju att man inte vill störa andra, särskilt inte när ett gäng trettonåringar ska uppträda inför sina föräldrar, men för att träna henne måste hon ju vänjas vid en massa olika miljöer. Så hon fick vara med en stund, fick stå ut med att hon bara skulle ligga stilla. Och när hon var hyfsat lugn tog jag henne till bilen tillsammans med Dia.

Amy fick vara kvar, hon fungerar väldigt fint i såna här sammanhang. Hon är trygg, lugn och tyst. Och alltid populär hos barnen 🙂

IMG_20150626_163514EIMG_20150626_163820E20150626_141452E20150626_141517E20150626_143624E20150626_141507E20150626_143730E

Vardag

Throwback thursday; så som livet skulle ha varit

Tittar på bilder från förra året. Det är jobbigt att se dem, för de visar det liv vi hade innan sjukdomen skakade om vår tillvaro. Bilderna visar livet så som det borde vara om sommaren; sol och värme.

Framtiden är ju väldigt oviss, men jag önskar så att det gör ont i mig att vi nästa sommar kan sitta och prata om det här som om det till stor del är historia. Jag har det som vision när saker och ting känns tungt; bilden av oss när vi sitter och ser tillbaka på det där hemska året 2015 och glädjs åt att vi fick gåvan att leva vidare och skapa oss ett nytt liv.

jagochdia_53a931df9606ee4a44c9eaefimg_5011_2_53a929e1e087c37b04a4a926img_5379_2_53ac107ee087c36a61a5787cimg_5375_2_53ac123b9606ee3054ac82f1

Drag, Vardag

Med början idag…

Under gårdagen lovade jag mig själv att ta tag i vissa saker. Börja aktivera mig själv och hundarna mer. Och det har gått rätt bra så här första dagen.

Mikael hade sjukgymnastik här hemma på förmiddagen, då jag passade på att tvätta och städa lite. När väl ångan var uppe och sjukgymnastiken var slut tog jag med mig Amy på en dragtur med cykeln. Jag passade på då molnen fortfarande låg täta och det var svalt ute. Amy flög fram på grusvägen och det märktes att hennes kropp har längtat efter att få springa. När vi kom tillbaka till gården hämtade jag Dia och Wynee och vi tog en promenad när solen började kika fram. Det kändes som om jag hade kunnat vara ute i timmar. Tyvärr går ju inte det just nu, men något som är skönt är i alla fall att jag vågar lämna Mikael ensam utan att bli stressad över det. Han är betydligt bättre plus att vårt hem nu innehar ett trygghetslarm. Promenaderna kommer ju att bli längre och längre från och med nu.

Efter promenaden fick jag en impuls och tvingade med mig Mikael till Jula där jag inhandlade en röjsåg. Nu har jag bestämt mig för att det ska bli fint på gården! Väl hemma igen drack vi kaffe i trädgården och jag lekte lite bollekar med hundarna. Vilken skillnad jämfört med igår. Idag känns det ok att sitta i soffan framför tv:n nu på kvällen. Jag känner mig nöjd och jag tror att hundarna gör det också.

20150625_12141920150625_12324620150625_12322420150625_123227IMG_7185 (2) (1280x855)IMG_7197 (2) (1280x847)IMG_7199 (2) (1280x855)

Vardag

Drömlika drömmar, besiktning och ett inre i uppror

Dagen började med en akutresa till Ica maxi för att inhandla ingredienser till drömmar som Mikael skulle baka med arbetsterapeuten, som skulle komma halv tolv. Ca tjugo över tolv parkerade jag vår hyundai utanför huset, in med kassar, hundar och rollatorer och prick halv tolv knackade det på dörren. Superbra tajming!

Sedan ägnade jag mig åt att dricka grönt citronte och hisna över antal läsare jag fick igår, förmodligen på grund av inlägget med Wynee. Klart det är jättekul när man får mycket respons, men som den lite blygsamma, självförminskande person jag är känns det också lite läskigt. Jag bloggar nog framför allt för min egen skull, även om jag ju någonstans är beroende av att nån läser det jag skriver, för vad är annars vitsen med att blogga?

Åter till kakbaket. Att få sitta och titta på när andra jobbar känns verkligen befriande just nu. Du brukar ju annars vara jag som virrar där framme vid diskbänken och letar slevar och mjölar mer sidorna i rutiga kokboken, som för övrigt inte kommer att vara rutig så länge till eftersom pärmarna hållerpå att tappa greppet och innehållet.

Och vilka drömmar sen! Stora, Smuliga och drömlikt söta. Well done Mikael!

Well done hyundai santa fe! Den klarade sig genom besiktningen med em liten notis om ett par lampor som måste bytas. Kunde varit värre!

Nåt som är värre är min inre ofrid den här kvällen. Man kan undra om inte jag behöver besiktas också… Jag känner mig rastlös, stressad och deppig. Detta leder till att jag hantera stress…ja…genom att bli stressad! Jag längtar ut!  Ut till skogen och naturen. Blir ju inte så mycket sånt just nu och jag känner plötsligt full medkänsla med hundarna. Jag förstår wynees skällande och Amys dragande. För mycket energi och för lite att göra. Lösningen kan te sig mycket enkel: mer aktivitet. Så från och med imorgon måste jag försöka ta mig tid till detta.

IMG_7157 (2) (1280x765)IMG_5552 (2) (1280x853)

Dia var väldigt nyfiken efter baket…

IMG_5507 (2) (1280x853)

Och det var Wynee också

IMG_7163 (2)

Men Dia tröttnade ganska fort och gick och lade sig istället

 

 

Konst och annat, Vardag

Minnen från barndomen

Även som barn var jag en obotlig djurälskare. Det intresset, samt kärleken till att teckna och skriva delade jag med syster, och vi skrev många berättelser ihop. Bland annat skrev vi två hundböcker; Som man inte tänkt sig, och hundar på löpande band. Då var vi nog inte äldre än nio, tio. Vad kul det är när man hittar gamla saker i garderoben som väcker barndomsminnen!

Sedan dess har jag skrivit mycket, men ingen hundberättelse. Kanske är dags igen 🙂

barndomens böcker 010 (2)Ebarndomens böcker 005 (2)E