Månad: juli 2015

Från 0 till 100

Posted on

Jag har länge känt mig tom och ensam, rastlös och uttråkad. Det har blivit så på grund av vår situation, det fanns en tid då jag knappt vågade gå ut tio minuter med hundarna och lämna Mikael ensam. Det går framåt hela tiden och det är både för min och för Mikaels skulle som det känns så bra att vi börjar kunna göra saker på var sitt håll.

Så från att ha varit hemma dygnet runt och i princip bara åkt och handlat så har jag helt plötsligt bokat in mig på så mycket att jag nästan känner att jag får bromsa. Inte för min skulle, men för Mikaels. Han blir ju hemma ensam när jag ska iväg, så det är svårt att vara borta flera timmar varje dag med gott samvete.

Igår var jag och Dia på hundpromenad med en kompis och hennes schäferhane. Jag tog med enbart Dia för att träna henne i att vara i från de andra. Promenaden förflöt stillsamt och trivsamt, Dia var hyfsat lugn, men lite mer nervös än när Amy är med. Det var bara när det kom en stor, tjock man med randig tröja som hon ville fly undan, men när vi (typiskt nog) mötte honom för andra gången gick det bättre.

Efter promenaden gasade jag iväg och hämtade Sara på jobbet för att sedan styra in mot stan. Där njöt vi av citronte, kaffe, yoghurt och samtal kring Saras stundande bröllop.

Idag har jag besökt arbetsförmedlingen för att prata om fortsättningen efter sjukskrivningen och på vägen hem tjuvshoppade jag på Rusta. Jag har fått lite inredningsmani som jag försöker dölja för Mikael, som säkert tycker att pengarna kan läggas på något viktigare. Just därför jag desperat handlar på Rusta, billigt! 🙂 Jag hämtade upp en pizza i farten som jag dukade fram åt Mikael när jag kom hem. Efter att ha rastat hundarna bar det av igen in till stan där kära Sara bjöd mig på en mäktig middag på Sherlock’s.

Det som är roligt med att vara borta är också att få komma hem. Hem till Mikael och tre galet glada hundar.

1438357855193 (2)E1438360142893-1E (535x643)1438358070868 (2)E (1280x960)IMG_20150731_220421 (2)E

De sista dagarna med Wynee

Posted on Updated on

Usch, nu börjar det växa en stor klump i magen. På lördag kväll kommer de som troligtvis blir Wynees nya familj. Jag tror och hoppas på att det kommer att bli bra, men gud vad jag kommer sakna lilla Snurre Sprätt! ❤ Jag är så rädd för att jag inte kommer kunna hålla tillbaka tårarna när de är här. Måste stålsätta mig. Och se till att ge henne tusen, tusen kramar och pussar de här två sista dagarna vi har med varandra…

IMG_7812 (2) (1280x863)IMG_7837 (2) (1280x853)

Det söta busgänget

Tända ljus och längtan efter mörkret

Posted on

Det slog mig hur länge sedan det var sedan jag tände ljus. I vintras satt jag och mamma här hemma hos mig om kvällarna, såg på tv, drack te och hade tända ljus. Tänk vad tiden har flugit förbi! Dagen då Mikael drabbades av hjärnblödningen var det snöstorm! Den 10 januari, då vintern slog till på riktigt. Det är och förblir helt jättekonstigt att tänka tillbaka på det här halvåret. Ett halvår har gått utan att jag ens har märkt det. Vintern blev till vår och plötsligt var det sommar. Och nu är det snart augusti redan.

Jag måste erkänna det; jag längtar efter hösten, mörkret, kylan, vintern. Jag trodde att det skulle bli så skönt med sommar när Mikael kom hem, vi kunde sitta ute i trädgården och dricka kaffe. Nu känns det bara naivt. Tvärtom, det har varit väldigt jobbigt. När man mår dåligt är det jobbigt att tänka på de där badstränderna man aldrig kommer att besöka, den där grillen som står och rostar, allting man brukade göra om somrarna som nu känns helt avlägset. Och att hela tiden höra hur folk ska ha semester, resa utomlands, grilla med vännerna, ta en öl i kvällssolen…

Och samtidigt; gräset växer fast man inte har någon ork att ta fram gräsklipparen, blommorna i rabatten behöver omsorg som man inte är kapabel att ge.

Så nu längtar jag till hösten och mörkret. Då man kan få sitta inne med sin tekopp och tända ljus. Jag längtar tills hela det här hemska året är slut.

IMG_8767 (2) (926x1280)IMG_8775 (2) (1280x853)IMG_8769 (2) (1280x853)IMG_8772 (2) (1280x898)

 

Valpmöte

Posted on

Idag har vi varit inne i stan och gått promenad med en tjej som har en liten underbar valp, husky/alaskan malamute. Så otroligt söt och charmig, och Amy och Dia var jättebra mot den lilla. Wynee fick vara hemma då det kändes lite too much med alla tre. Både Amy och Dia tyckte mötet var jättekul, och nästa gång ska vi nog träffas hemma hos oss, så lilla valpen får springa i det gröna.

Efteråt var alla trötta.

20150728_143924-120150728_143922-1IMG_8722 (2) (1280x853)IMG_8742 (2) (1280x843)IMG_8738 (2) (1280x853)IMG_8726 (2) (1280x870)IMG_8757 (2) (1280x833)IMG_8763 (2) (1280x853)

Nu händer det grejer

Posted on

Från att ha upplevt total stiltje börjar det helt plötsligt hända saker. Jag har bland annat bestämt mig för att gå ur sjukskrivningen nu och ta mig ut i arbetslivet. Det är dags och jag tror att det skulle ge mig mycket tillbaka.

Jag har även begärt offert på badrummet, och hoppas på att det kan bli gjort snart, så att Mikael ska slippa ta sig upp till övervåningen för att duscha. Vi har ju fått beslut om bostadsanpassning från kommunen. Förhoppningsvis kommer de hit och grusar lite också, så att det blir lättare för Mikael att ta sig runt ute.

Jag har också börjat boka in träffar med vänner, samt träffar för lite hundträning. Det ser jag verkligen fram emot. Jag har ju inte orkat med så mycket förutom promenader den här tiden, men nu börjar orken komma tillbaka.

Det börjar också komma igång lite med öppenvårdsrehabiliteringen för Mikaels del, vilket känns bra.

En annan sak som närmar sig, som inte är så positiv är att Wynees vad vi hoppas blir hennes nya familj kommer och ska titta på henne på lördag. Det är med blandade känslor. Kommer att sakna henne något enormt, så det gör ont att tänka på, men samtidigt känns det bra att hon kan få det bättre, och få det hon behöver. Och hur sorgligt det än känns så känns det ju även att det kommer att lätta en liten börda på mig. Två hundar är ju lättare än tre, och det är också mentalt ansträngande att gå runt och ha dåligt samvete.

Jag har också börjat planera lite mer seriöst på vår framtid här på gården, vilket känns jättekul. Och Dia gör stora framsteg just nu. Hon har blivit mycket mer kontaktsökande, följsam och avslappnad.

Som sagt, bollen är i rullning, känns det som. Och det känns bra.

IMG_7738 (2) (1280x853)IMG_7739 (2) (1280x853)IMG_7934 (2)

Myskvällar

Posted on

Våra kvällar ser ungefär likadana ut och jag älskar dem. Mikael brukar bli trött ganska tidigt och gå och lägga sig. Jag däremot är inne i en period då jag bara inte KAN bli trött! Så jag och hundarna är uppe, jag dricker te, sitter vid datorn (har fastnat vid tradera, drabbats av inrednings-mani!) och ser på film, ofta såna filmer som Mikael inte är så intresserad av; drama, romantiska komedier, kostymdrama…

Det här är min alldeles egna tid och jag behöver den så mycket! Det är här jag laddar batterierna, samlar på mig inspiration och får vara bara mig själv.

143801956287514380119028821438019613088

Hur ska man kunna planera framtiden?

Posted on Updated on

Jag känner tydligt att inspirationen och motivationen börjar komma tillbaka, efter att ha legat i dvala sedan Mikaels hjärnblödning. Jag vill hitta på saker, jag vill aktivera mig och jag vill planera inför framtiden. Men det är så otroligt svårt när man inte vet hur det ska bli från ena dagen till den andra. Situationen är svajig, och relationen ansträngd. Jag hoppas och vill ju tro på att det beror på alla påfrestningar som den har utsatts för det senaste halvåret.

Men ändå…Jag har sedan vi flyttade hit haft mycket planer för den här gården. Men det är ett väldigt stort projekt att dra igång när det ibland känns som om jag inte vet om vi kommer att klara av det här. Att vår relation kommer att ta för mycket stryk.

Suck, hur gör man?

IMG_7508 (2) (1280x855)IMG_7214 (2) (1280x853)IMG_8694 (2) (1280x855)