Vardag

Frossa i jordgubbar och grädde

Ibland måste man få göra sånt som man inte ska göra. Idag köpte vi överflöd av jordgubbar och grädde och dukade upp i trädgården. Då kom det tre lurviga vänner som också ville dela vår gourméstund. När vi ätit mer än vi borde ha gjort fick hundarna smaka en liten klick och det slutade i ett härligt gräddkalas.

För övrigt har förmiddagen spenderats på rehabiliteringen, och efter det blev det en spontan lunch med Mikael och Sara på restaurang Korfu. Väldigt gott, både för magen och för själen. Jag blir alltid glad när Mikael vill följa med på sådana saker, för det är inte alltid så. Ibland är det som om han vill gömma sig för omvärlden. Men dagen idag gjorde att jag fyllt på lite på må-bra-kontot.

IMG_8562 (2) (1280x851)IMG_8608 (2) (1280x853)IMG_8537 (2) (1280x895)IMG_8543 (2) (1280x845)IMG_8610 (2) (1280x853)IMG_8677 (2) (1280x895)IMG_8694 (2) (1280x855)IMG_8692 (2) (1280x855)IMG_8711 (2) (1280x783)

Vardag

Varghundsträff

Idag fick vi besök av lite fler varghundar här hos oss. Det blev promenad, bus i trädgården, sol, regn. Blandad kompott. Det var en lyckad dag och alltid lika roligt att träffa andra varghundar. Mikael med sina csv kom lite senare än Cristin med sina saarlos. Så tyvärr blev det inte så mycket bilder på csv, men fotade lite när Amy och Dia var på gården med Kiwi och lilla Cola, som är saarlos.

En sak jag inser när jag träffar andra csv är att Dia trots allt är ganska ”lätt” att ha att göra med. Det jobbigaste med henne har ju varit skyggheten, samt hundmöten, vilket är ganska vanligt inom rasen. Men idag träffade jag en hane som var väldigt osäker bland andra hundar. Det kan ju Dia också vara, men hon försvarar sig liksom inte. Den här hanen visade sin osäkerhet genom att blotta tänderna, morra, och han kunde även hugga ifrån om han blev tillräckligt trängd. Det gör aldrig Dia. Hon visar sin osäkerhet genom underkastelse. Den här hanen var tydligen väldigt besvärlig vid hundmöten också, och när man hörde beskrivningen så kändes Dias beteende ändå som någorlunda hanterligt. Den här hanen hade uppfödaren (vilket var han som kom på besök) fått tillbaka just på grund av hundmötena.

Däremot är det ju tydligt att Dia är mer skygg än de flesta andra csv, och det är ju någonting som vi hoppas blir bättre och bättre med tiden.

Om ni vill se bilder från den förra varghundsträffen vi hade här i mars så hittar ni dem HÄR.

IMG_8508 (2) (1280x950)IMG_8509 (2) (1280x853)IMG_8516 (2) (1280x854)IMG_8521 (2) (1280x853)IMG_8510 (2) (1280x912)IMG_8519 (2) (1280x853)IMG_8515 (2) (1280x853)IMG_8518 (2) (1280x853)IMG_8525 (2) (1280x860)IMG_8523 (2) (1280x970)IMG_8527 (2) (1280x853)

Vardag

Imorgon blir det fler varghundar

Imorgon har jag planerat in en till varghundsträff här i Rosenberg, så då kommer Dia få busa lite med sina jämlikar. Ska bli väldigt skoj! Nu slappar vi efter en hektisk dag på stan med fika med Sara, promenad i stadsparken, lunch på IKEA, shopping på stadium och sedan klippning av gräset när vi kom hem. Är helt slut! Nu blir det någon bra serie medan hundarna mumsar på sina tuggben.

IMG_8350 (2) (1280x910)IMG_8370 (2) (1280x853)IMG_8357 (2) (1280x947)IMG_8373 (2) (1280x853)IMG_8367 (2) (1280x853)

Träning, Vardag

Lekpromenad, inköpslista och inspiration

Idag blev det en promenad i stadsträdgården igen då Mikael hade en tid på sjukhuset. Jag fick sällskap av Sara och vi hade en riktig lek-promenad. Vi hittade bänkar, stenar, stubbar, murar, allt som gick att hoppa upp och ner från. Både hundarna och vi hade väldigt roligt och det fick mig att bestämma mig för två saker: dels göra en inköpslista på saker att inhandla, bl a nya selar till hundarna. Nu när vi börjar ”avancera” med detta dogparkour (innan har det bara varit att hoppa upp på små stenar och bänkar, inget avancerat) så måste hundarna ha sele på sig. Amys sele är gammal och trasig och inget att visa upp för världen.

Det andra jag bestämde mig för var att ordna en ”lekpark” till hundarna någonstans på gården. Vi har ju så mycket ytor här som vi inte använder, och det vore jättekul att ha som en dogparkour-park någonstans, där man kan träna och ha kul med hundarna. Dagens promenad gjorde mig väldigt inspirerad till detta.

20150720_085427E20150720_085504E20150720_090618E20150720_090333E20150720_090515E20150720_085543E20150720_085552E20150720_090756E

Vardag

Hemma bäst…

Jag är obotligt hemkär. Att trivas hemma är väldigt viktigt för mig. Mitt hem är min fristad, dit jag kan fly från världen och bara få vara mig själv. Den här gården har verkligen blivit mitt hem på ett sätt som ingen tidigare bostad varit, förutom mitt barndomshem. Idag har jag ägnat mig åt att städa, röja undan och göra fint. Har gjort lite förändringar och fått inspiration.

Jag hoppas att jag kommer att ha råd att köpa lite inredningsprylar, det börjar klia i loppisfingrarna. Jag har så mycket idéer och planer för den här gården att jag önskar av hela mitt hårt pumpande hjärta att jag kommer att få bo här i många år framöver. ❤

1437305847685E1437306202153E1437305903509E1437305468674E1437305878439E14373055912031437305731040E14373053530791437305261317E

Vardag

Kalendern…

…börjar se lite bättre ut. Jag har varit på hugget de senaste dagarna, och bokat in fika med vänner, varghundsträff och träning för Dias del. Idag var jag och fikade på stan, och bara det, den lilla stunden hemifrån gjorde så otroligt gott. Mikael var hemma själv och det var första gången han var ensam så länge. Jag tror att det var väldigt bra för honom att få rå sig själv lite. Inte känna sig så beroende av någon annan.

När jag kom hem kände jag mig glad och inspirerad för första gången på länge. Vi har lagat våfflor och varit ute med rullstolen då solen kom fram.

Som vanligt blir det tv:n så här på kvällen, och då vi tragiskt nog sett klart på Peaky Blinders så har vi börjat se Under the Dome, så får se om det blir någon ny favorit.

1437232854243143723287493414372330213501437232893832

Träning, Vardag

Effekten av skvallerträning

Idag blev det en lång promenad inne i stan, i den vackra stadsparken. Vi var ute i över en och en halv timme medan Mikael var på sjukhuset. Det kändes väldigt skönt, både för min del och för hundarnas. Det märktes att det var länge sedan de var inne i stan, Amy och Wynee tyckte att det var jääääättekul medan Dia var lite nervös. Men Dia är verkligen betydligt lugnare nu än när hon var yngre. Stadsparken är ett utmärkt val för hundpromenader faktiskt. Stor, med många olika vägar att avnjuta, vacker, man kan välja att gå bland folk men också att gå lite mer avsides. Det är öppet nog att ta ut svängarna när man får hundmöten, och det finns många bänkplatser att öva passivitet vid.

Vi promenerade, gjorde lite dogparkour på bänkar, stenmurar och annat, satt och vilade och tittade på alla färgglada blommor. Sedan mötte vi upp Sara och gick med henne. Det är så otroligt kul att se Dias reaktion när hon ser Sara på avstånd. Hon blir överlycklig, vevar med svansen och vill fram och hälsa.

En annan sak som är bra med att vara inne i stan är att det rör sig en hel del hundar, så vi får chansen att öva lite. Amy och Wynee uppförde sig exemplariskt idag! När de fick syn på hundar kom de genast fram till mig, vilket visar att all skvallerträning har gett resultat. Till och med när vi mötte en stor svart hund som skällde på mina hundar så kom Amy och Wynee genast till mig, vi gick undan lite och de satte sig lugnt vid min sida. Dia, som på hemmaplan kan vara ett monster vid hundmöten, är bara tillbakadragen när vi är inne i stan, så hon gör inte så mycket väsen av sig. Men riktigt kul att se på Amy och Wynee hur mycket bättre de har blivit efter all träning. Då blir man som matte väldigt glad. Det är så skönt att känna att det är jag som har kontroll. Det lämnar en harmoni och en inre glädje i själen.

Saken är ju den, att när man upprepar någonting tillräckligt många gånger så blir det en vana. Jag lär mina hundar att jag vill att de tar kontakt med mig om vi ser en annan hund. Jag lär dem att jag vill att de kommer in till mig, och sedan gör det jag ber om, antingen sitter och väntar, eller går bredvid mig. Därefter väntar en belöning. Det fanns en tid då varken Amy eller Wynee hade en aning om vad jag förväntade mig av dem i dessa situationer. Men genom att jag beter mig på samma sätt vid hundmöten så är det som om vi har fått in en rutin. Skvallerträningen handlar ju  om att få dem att associera andra hundar med att de får en belöning om de tar kontakt med mig, och det har verkligen fungerat på godisråttorna. Denna metod kan jag däremot inte använda mig av när det gäller Dia, då hon helt enkelt inte är så intresserad av godis. Eller leksaker heller för den delen. Där handlar det mer om att skapa ett avstånd så att hon känner sig trygg. Först när hon är trygg kan jag börja använda mig av belöningar. Men det kommer sakta men säkert.

Med Amy och Wynee började jag med klicker. Det har haft stor effekt. Men jag märkte efter hand att jag kunde gå över till att bara använda ordet ”bra”, på det där ljusa sättet som innebär belöning. De lyssnar direkt. På många sätt är det skönt att inte vara beroende av en klicker, framför allt när man jobbar med flera hundar samtidigt. Ordet ”bra” (jag säger det på ett speciellt sätt som jag gör när jag belönar dem) fungerar nästan lika bra som en klicker, och jag hade redan börjat skvallra med klicker när jag gick över till ordet. Nu har de börjat komma till mig spontant när de ser andra hundar, utan att jag behöver göra något ljud, och det är då man känner att det ger resultat, för det är ju dit vi vill!

IMG_8285 (2) (1280x864)IMG_8183 (2) (1280x853)IMG_8199 (2) (1280x853)IMG_8135 (2) (1280x860)IMG_8256 (2)E (1280x857)IMG_8252 (2) (1148x1280)IMG_8163 (2) (999x1280)IMG_8219 (2) (1280x929)IMG_8156 (2) (938x1280)IMG_8147 (2) (853x1280)IMG_8258 (2) (1280x858)IMG_8245 (2) (1280x822)IMG_8179 (2) (1280x853)IMG_8200 (2) (1280x874)IMG_8202 (2) (1280x855)IMG_8282 (2) (1280x825)IMG_8261 (2) (1280x853)IMG_8230 (2) (1280x913)

 

Vardag

Om framtiden

Sedan januari och Mikaels hjärnblödning har jag varit sjukskriven. Innan dess jobbade jag på socialtjänsten med ett jobb som var alldeles för tungt för mig. Det har jag insett så här efteråt. Det är inte lätt att inse att man har lagt ner fyra år på studier för att utbilda sig till någonting som man sedan inte klarar av att jobba med.

Vad gör man sen?

Jag lämnade mitt jobb med ett stressat och skadat psyke. Hur går man vidare? Det har inte varit lätt. Jag har svårigheten att ett för intensivt jobb är för påfrestande för mig, samtidigt som ett ”enkelt” jobb skulle göra mig deprimerad eftersom jag behöver mentala utmaningar.

Jag har funderat och funderat och funderat. Och jag vet nu att jag vill jobba med hundar. Jag ”behöver” jobba med någonting som verkligen engagerar mig, annars kommer det aldrig att fungera. Jag känner mig själv. Om jag brinner för det jag gör då kan jag jobba hårt.

Sakta men säkert börjar det klarna lite. Framtiden. Och vad jag vill göra.

IMG_7729 (2) (1280x853)IMG_7731 (2) (1280x853)

Vardag

Kommer det här att bli slutet för oss?

Vissa klarar sig igenom kriser, andra inte. Och jag börjar fundera på om det här kanske kommer att bli slutet för oss, trots allt. Inte för att jag vill, utan för att bördorna blir för tunga. Jag är beredd att kämpa hela vägen, men inte helt ensam. Jag kommer inte orka vara den som ska dra hela det tunga lasset. Ska man kämpa vill man ju ha nåt att kämpa för.

För han säger till mig att han inte vill dra in mig i det här. Som om det inte redan är gjort? Han mår dåligt av att se hur dåligt jag mår. Och visst; vi har väldigt olika behov just nu. Jag har behov av att få komma ut i solen, gå långa promenader med hundarna, träffa vänner, åka på semester, sitta på en uteservering vid havet. Jag behöver inte allt detta. Men kanske något av det… Att sitta inomhus dag ut och dag in, gå tjugominuterspromenader och åka och handla, ska jag vara ärlig så ja; det gör mig deprimerad. Är jag deprimerad orkar jag inte ens av det nödvändigaste, det som måste göras. Han har inga behov förutom att gömma sig från omvärlden. Det är kanske här vi skadar varandra? Han hindrar mig från det jag behöver, och jag stressar honom genom att vilja göra saker med honom som han inte vill göra.

Allting behöver heller inte vara så definitivt. Vad vi behöver är kanske en tid ifrån varandra, då han får dra sig undan och jag får fokusera på mig själv. Tyvärr är jag en antingen-eller-typ av person. Så det skulle vara en utmaning, men alla kan förändras.

Mitt mantra är ju; det kommer att bli bättre. Det här är bara under en period. Men hur lång blir denna period och vad kommer vi att lida för men efteråt? Jag har inga svar på dessa frågor. Men att få ner dem i skrift gör att det känns klarare i mitt huvud.

Jag låter kanske resonlig, men mitt inre har rämnat vid tanken. Ena stunden känner jag förtvivlan, och i nästa stund bara tomhet. Vad ska det bli av oss? Det är så svårt, det tar emot, att erkänna sina egna misslyckanden. Det handlar ju om mer än bara mig och Mikael. Det är ju hela vårt liv; gården och hundarna, hans barn. Planerna vi hade. Det är här någonstans jag brukar sätta stopp och gå och göra någonting annat. Det är för smärtsamt för att ens tänka på det.

Jag distraherar mig själv genom att fotografera mina chiliplantor som börjar bära frukt, och min fina gamla Karna.

IMG_8081 (2)EIMG_8060 (2)EEIMG_8056 (2)EIMG_8076 (2)EIMG_8059 (2)EIMG_8087 (2)E