Månad: augusti 2015

Bröllop och hunddejt

Posted on Updated on

I lördags var det dags för Saras fantastiska bröllopsfest. Vi har ju planerat detta länge och det är så kul att se allting bli så lyckat. Det var fantastiskt roligt och vackert, men god mat, trevliga gäster och fina tal. Och kvällen avslutades med dans och glädje.
Det var underbart att för en kväll, efter att ha genomgått så många jobbiga månader, få känna sig riktigt glad. Att få vara bland familjen och vännerna, det är då jag känner mig trygg, glad och tillfreds med livet.
Igår spenderade jag många timmar i soffan helt slut, och idag kom Elin över med Flash och småbarnen. Vi fikade och var ute på gården, tränade lite anspråkslöst och busade.
Tröttheten håller i sig, och jag hoppas att jag är lite piggare imorgon.
IMG_9595 (2) (909x1280)e
IMG_9736 (2) (1280x855)
IMG_9782 (2) (1280x853)
IMG_9810 (2) (1280x853)
IMG_9968 (2) (1280x853)
IMG_9807 (2) (1280x855)
IMG_9914 (2) (1280x943)
IMG_9816 (2) (1280x913)
IMG_9712 (2) (1280x853)
IMG_9880 (2) (1280x913)
IMG_9774 (2) (1280x844)
IMG_9849 (2) (1280x855)
IMG_0025 (2) (1280x853)
IMG_9832 (2) (1280x855)
IMG_9853 (2) (1280x855)
IMG_9730 (2) (1280x869)
IMG_9733 (2) (1280x855)
IMG_9785 (2)
IMG_9715 (2) (1280x853)

Höst och självrespekt

Posted on

Idag har det verkligen känts som höst, till min stora glädje. Jag har faktiskt längtat efter hösten. Den här sommaren har ju inte varit den bästa, och hösten innebär en ny tid, med nya möjligheter. Jag klamrar mig fast vid övertygelsen om att allting kommer att bli bättre så småningom. Hösten innebär att vi lämnar sommaren bakom oss, det blir en lättnad att känna press att man måste vara ute och njuta när man inte känner någon njutning, och att man måste ut och jobba i trädgården när man inte har någon ork eller lust. Man kan sitta inne med en kopp te och se på tv. Gå ut med hundarna och det är så där härligt friskt och svalt i luften, slippa bli varm och svettig. Man kan köra med drag när värmen försvinner.

Hösten innebär också att jag ska ta tag i min tillvaro. Förhoppningsvis börja plugga och göra saker jag tycker är roligt. Och förhoppningsvis fortsätter Mikael att förbättras vilket innebär nya möjligheter för oss. Man kan bara kämpa för det man vill och hoppas på att det blir någorlunda bra.

En annan sak som hösten kommer att innebära är att jag ska ta steget fullt ut och bli en individ med självrespekt. Jag har så länge jag kan minnas varit en person som har ett sjukligt behov av att vara andra till lags. Jag håller med, anpassar mig, sätter mig själv i andra hand. Inte konstigt att det har varit svårt att veta vem man egentligen är. Det får vara slut på det nu. Jag ska känna efter ordentligt – vad vill jag? Hur vill jag leva mitt liv. Självklart innebär livet att man måste anpassa sig efter andra, men inom rimliga gränser. Jag kommer alltid att vara en ödmjuk och empatisk person, för det är min natur. Däremot kan jag bli bättre på att ha medkänsla med mig själv och lyssna på mina behov. Det första steget i den riktningen gjorde jag när jag slutade på jobbet som fick mig att må dåligt. Jag fortsätter därifrån.

20150827_19323220150827_19324820150827_19290620150827_19292520150827_193310

I svampskogen utan svamp och hjärtats längtan

Posted on

Idag var mamma här på besök. Vi åt lunch, drack kaffe, planerade lite renovering här på gården, hon sågade av några irriterande grenar på mitt rönnbärsträd, och sedan tog vi en tur ut i skogen med svampkorgen i högsta hugg.

Helt otroligt härligt att få gå i skogen tillsammans med någon. Det är ju väldigt sällan nu för tiden eftersom Mikael har svårt med det än så länge. Tyvärr lyste svamparna med sin frånvaro. Har kanske varit för torrt, gulingarna har försvunnit och trattisarna har inte hittat ut från mossan än. Det enda vi hittade var två citrongul slemskivling som nu ligger på diskbänken och förmodligen kommer att glömmas bort och sedan behöva kastas på grund av sin lite halvintressanta smak och egenskap som utfyllnadssvamp.

Vi får helt enkelt ta en till promenad om några veckor.

Mitt mående är verkligen lite av en gåta. Ena dagen känner jag mig totalt nere, utan ork och ambitioner och nästa dag känner jag att det är en ny dag med nya möjligheter. Idag har varit en sån dag. Jag har varit hos läkaren och fått henne att skriva i mitt läkarintyg att jag bör återgå i någon slags aktivitet hos arbetsförmedlingen. Jag vill verkligen komma igång nu. På riktigt. Jag vill utbilda mig, skola om mig, för det är bara att inse att jag inte kan jobba med det jag är utbildad till. Alltså finns det ju bara en väg att gå. Min plan nummer ett är att läsa in programmet Djurvårdare, antingen via arbetsförmedlingen eller via komvux. Jag vill i så fall ta behörighet att hantera läkemedel.

En annan sak jag börjar inse är av mer motvillig art. Det handlar om hundarna. Det är så länge nu som mitt inre har längtat efter de där kvällarna på klubben, träna lydnad och agility, de där kurserna som ska lära mig så mycket nytt, och det där lite mer enkla roliga livet man kan ha med en hund när man inte blir blockerad av alla svårigheter. Det är lätt att glädjen dör när man hela tiden måste lösa problem. Förut klarade jag ju av det på ett helt annat sätt, och framför allt; vi var TVÅ. Nu har jag ensam ansvaret. Det är inte hundar man bara tar kopplet i handen och traskar ut genom dörren med hunden lös bredvid sig. Här är varje promenad en träning. Jag bör ha med mig godis, nån överraskning (ialla fall om Dia ska vara lös) och tiden i skogen är långt ifrån rofylld. Ryck och slit i linorna (och i mina händer som jag redan nu har lite reumatiska problem med, och ja jag har även ofta midjebälte vilket har resulterat i ryck och väldigt ont i inre organ), ständig uppsikt. Och jag är ensam, nästan alltid.

I mitt hjärta känner jag en allt större längtan, och jag vet verkligen vad jag vill, tillslut. Och det är mänskligt att ibland ta fel väg i livet. Och det här är också mitt hjärtas stora sorg, för jag älskar dem. Särskilt mycket (om man får säga så) älskar jag Dia. Om jag tänker tanken på att göra mig av med henne så är det som om någon hugger mig med kniv i bröstet. Snacka om Can’t live with or without you. Usch, bara nu när jag skriver om det kommer tårarna. Inget är bestämt, men jag kan inte längre ignorera den starka rösten i mitt inre. Och sanningen är ju den att jag mår inte så bra. Framför allt har jag svårt att orka med motgångar, stress och problem. Jag är i ett STORT behov av en tillvaro som engagerar, motiverar mig och gör mig glad, och som flyter på utan en massa vardagliga problem som ska lösas.

Hur som helst så var det guld värt att få ta en lite längre tur i skogen med mammas goda sällskap Vi plockade i alla fall med oss lite blåbär hem.

20150826_15461520150826_153915

Amy letar också svamp…I wish…

20150826_15461920150826_154018

Liten varghund i skogen…

The healing power of art

Posted on Updated on

Konst och kreativitet har verkligen en läkande kraft på själen. Jag har ägnat hela kvällen åt att teckna, framför allt på min siames och min dobermann. Vore ju kul om de blev klara snart. Men jag har precis fått in en beställning på en hundtavla, så får väl lägga dessa på is ett litet tag. Men alltid kul med beställningar!

Vi gör alla former utan hundporträtt och andra motiv. Kika gärna in på vår webshop: geminaart.se

20150825_223622E20150825_223644EIMG_9528 (2)E

Svacka

Posted on

Jag har verkligen en svacka just nu, både i livet och på bloggen. Jag är alltid trött och har svårt att känna mig motiverad till någonting. Jag har flera gånger funderat på om jag ska ta en paus med bloggen. Samtidigt vet jag att inspirationen kan komma när som helst, och då tycker jag att det är skönt att skriva av sig. Så det får väl vara lite så ett tag framöver. Torftigt och lite halvhjärtat.

IMG_9285 (2) (1280x853)

Åter till Tvärnö

Posted on

Idag blev det ett lite spontant besök på Tvärnö igen.  Lite bad, lite åk i båten och lite grillning. Perfekt för en söndag i slutet på augusti. Dia var lugnare den här gången och fick gå lite lös, fast med lina, ifall det skulle komma några främlingar och skrämma henne.

När jag tittar på bilderna jag har tagit så ser man verkligen hur smal hon är lilltjejen. Trots att hon äter bra. Måste nog maska av henne igen då hon har en förkärlek för att äta bajs från alla möjliga djurarter. Måste jobba ännu hårdare på att få upp henne lite i vikt. I övrigt verkar hon må fina fisken i alla fall.

IMG_9525 (2) (1280x896)IMG_9503 (2) (1280x853)IMG_9507 (2) (1280x928)IMG_9498 (2) (1280x953)IMG_9515 (2) (1280x853)IMG_9524 (2) (1280x855)

 

Vigsel idag

Posted on

Idag var det vigsel för syster Sara och hennes Rasmus i stadshuset, och sedan väntade en god middag på restaurang Stationen. Det var en fantastiskt fin och trevlig dag. Festen blir nästa helg och då blir det fart och fläng!

20150822_133120e20150822_133631e20150822_134327E