Idag var mamma här på besök. Vi åt lunch, drack kaffe, planerade lite renovering här på gården, hon sågade av några irriterande grenar på mitt rönnbärsträd, och sedan tog vi en tur ut i skogen med svampkorgen i högsta hugg.
Helt otroligt härligt att få gå i skogen tillsammans med någon. Det är ju väldigt sällan nu för tiden eftersom Mikael har svårt med det än så länge. Tyvärr lyste svamparna med sin frånvaro. Har kanske varit för torrt, gulingarna har försvunnit och trattisarna har inte hittat ut från mossan än. Det enda vi hittade var två citrongul slemskivling som nu ligger på diskbänken och förmodligen kommer att glömmas bort och sedan behöva kastas på grund av sin lite halvintressanta smak och egenskap som utfyllnadssvamp.
Vi får helt enkelt ta en till promenad om några veckor.
Mitt mående är verkligen lite av en gåta. Ena dagen känner jag mig totalt nere, utan ork och ambitioner och nästa dag känner jag att det är en ny dag med nya möjligheter. Idag har varit en sån dag. Jag har varit hos läkaren och fått henne att skriva i mitt läkarintyg att jag bör återgå i någon slags aktivitet hos arbetsförmedlingen. Jag vill verkligen komma igång nu. På riktigt. Jag vill utbilda mig, skola om mig, för det är bara att inse att jag inte kan jobba med det jag är utbildad till. Alltså finns det ju bara en väg att gå. Min plan nummer ett är att läsa in programmet Djurvårdare, antingen via arbetsförmedlingen eller via komvux. Jag vill i så fall ta behörighet att hantera läkemedel.
En annan sak jag börjar inse är av mer motvillig art. Det handlar om hundarna. Det är så länge nu som mitt inre har längtat efter de där kvällarna på klubben, träna lydnad och agility, de där kurserna som ska lära mig så mycket nytt, och det där lite mer enkla roliga livet man kan ha med en hund när man inte blir blockerad av alla svårigheter. Det är lätt att glädjen dör när man hela tiden måste lösa problem. Förut klarade jag ju av det på ett helt annat sätt, och framför allt; vi var TVÅ. Nu har jag ensam ansvaret. Det är inte hundar man bara tar kopplet i handen och traskar ut genom dörren med hunden lös bredvid sig. Här är varje promenad en träning. Jag bör ha med mig godis, nån överraskning (ialla fall om Dia ska vara lös) och tiden i skogen är långt ifrån rofylld. Ryck och slit i linorna (och i mina händer som jag redan nu har lite reumatiska problem med, och ja jag har även ofta midjebälte vilket har resulterat i ryck och väldigt ont i inre organ), ständig uppsikt. Och jag är ensam, nästan alltid.
I mitt hjärta känner jag en allt större längtan, och jag vet verkligen vad jag vill, tillslut. Och det är mänskligt att ibland ta fel väg i livet. Och det här är också mitt hjärtas stora sorg, för jag älskar dem. Särskilt mycket (om man får säga så) älskar jag Dia. Om jag tänker tanken på att göra mig av med henne så är det som om någon hugger mig med kniv i bröstet. Snacka om Can’t live with or without you. Usch, bara nu när jag skriver om det kommer tårarna. Inget är bestämt, men jag kan inte längre ignorera den starka rösten i mitt inre. Och sanningen är ju den att jag mår inte så bra. Framför allt har jag svårt att orka med motgångar, stress och problem. Jag är i ett STORT behov av en tillvaro som engagerar, motiverar mig och gör mig glad, och som flyter på utan en massa vardagliga problem som ska lösas.
Hur som helst så var det guld värt att få ta en lite längre tur i skogen med mammas goda sällskap Vi plockade i alla fall med oss lite blåbär hem.
Amy letar också svamp…I wish…
Liten varghund i skogen…
