Idag kom jag äntligen ut i lunsenskogen som jag inte har gått i sedan Mikael blev sjuk. Vi brukade ofta gå där förut. Jag och Sara träffade en kompis och hennes unga rottweiler. Vi hade Dia, Kajsa och Zelda med oss, medan Amy var hemma med Mikael och hans son.

Det var en fantastisk promenad och jag fick med mig kameran den här gången. Dia är verkligen annorlunda när inte Amy är med. Mycket lugnare och försiktigare, på både gott och ont. Kajsa tog ofta täten och sprang runt i blåbärsriset och verkade lycklig, även om hon ofta blev ett offer för rottweilerns leklust.

Nu är det söndag kväll och de har hämtat Kajsa och allt är som vanligt igen. Fast nu väntar vi på att få gå upp mitt i natten och titta på blodmånen.