Månad: oktober 2015

En liten agilitybana…

Posted on Updated on

…börjar växa upp ur vår gräsmatta. Nu är Zelda här igen, och ikväll har vi testat de nya hindren. De är små, söta och nätta, och lätta att plocka bort och flytta runt. Zelda var väldigt duktig. Jag har ju aldrig kört agility med henne förut och vi kände av lite var vi hade varandra. Det var väldigt kul att få komma igång efter Wynees flytt!

Ikväll firar vi varken halloween eller alla helgona. Vi tar det lugnt och ser på Downton Abbey. Inte så spännande kväll, men ganska mysigt faktiskt. ❤

IMG_2510 (2)IMG_2521 (2)

Det är ju synd att man ska behöva se sopor i bakgrunden på varenda kort. Men vi har ju kommit efter lite med arbetet att röja på gården sedan hjärnblödningen. Men nu har jag i alla fall fyllt släpvagnen med det sista soporna från vår ”sophög”: gamla djurburar, garderober och annat oanvändbart bråte som säljaren lämnade efter sig. Man får ta lite i taget. 

Som en klubbad säl

Posted on Updated on

Den här dagen har gått i trötthetens tecken, både för mig och hundarna. Jag har känt mig som en klubbad säl. Att vakna pigg klockan sju och att sedan bli allt tröttare ju fler timmar som går känns helt bakvänt. Även hundarna har verkat lite trötta i dag, efter gårdagens vilda polarhundslekar.

Så vi har slappat, sett på house (förstås) och gosat. Fast vi har faktiskt varit ute på gården rätt länge, jag har hämtat ved, tagit in utemöbler (bättre sent än aldrig) och lastat lite bråte på släpvagnen. Amy fanns sin plats på trappan vid groventrén, där hon har för vana att ligga och vila.

Vi har även tagit en promenad inne i stan och jag har ätit middag på ett café med älskade syster. Det var jag som desperat ringde och frågade om hon hade tid att ses då jag kände att jag behövde en spark i baken för att komma utanför grindarna.

Sån här trötthet är inte bara trötthet, jag skulle kalla det utmattning. Det är fruktansvärt. Men det har ju varit lite mycket den sista tiden. Så jag tänker att det kanske är kroppens sätt att säga att den behöver vila lite. Så det är väl bara att vila och hoppas på att energin kommer tillbaka snart.

20151028_08431420151029_121259IMG_20151029_203017E20151029_152115

Polarhundsträff

Posted on Updated on

Första halvan av dagen låg jag i soffan och tittade på house, och försökte samla kraft till att göra någonting, men ärligt talat var det som om varenda muskel i min kropp bara lagt av. Jag hade bestämt mig kvällen innan att vara med på en polarhundsträff, men i dag tvivlade jag länge på om jag ens skulle komma iväg. Men jag tvingade mig, för jag visste ju att om jag bara kom iväg så skulle det skänka mig både glädje och energi. Och visst blev det så!

Sju härliga polarhundar och en tjeckoslovakisk varghund härjade runt både länge och väl i skogshagen i Sävja. Amy måste helt klart vara på väg att löpa, för alla pojkarna var på henne som flugor. Och hon verkade gilla det! Det var först efter ca en och en halv timme som hon verkade ledsna lite och började säga ifrån. Och Dia, ja hon var väldigt nervös i början, tyckte väl att det var mycket främmande människor, men även många, stora och burdusa hundar. Men hon slappnade av allt mer och var med i leken, även om hon höll sig lite i utkanten.

Behöver jag säga att jag har trötta hundar ikväll 🙂

IMG_2409 (2)EIMG_2389 (2)EIMG_2344 (2)EIMG_2485 (2)EIMG_2342 (2)EIMG_2369 (2)EIMG_2378 (2)EIMG_2375 (2)EIMG_2412 (2)EIMG_2440 (2)EIMG_2476 (2)EIMG_2437 (2)EIMG_2484 (2)EIMG_2394 (2)EIMG_2494 (2)EIMG_2360 (2)EIMG_2462 (2)E

Slutet på ett kapitel, början på någonting nytt

Posted on

Snart tio månader har gått sedan sambons hjärnblödning. Det är otroligt vad fort tiden har gått! Vi kom hit, men inte längre. I någon slags dimmig version av verkligheten har jag insett att en separation är oundviklig och att kärleken inte övervinner allt. Jag pendlar mellan en självömkande uppgivenhet och ett stoiskt jag måste gå vidare.

Det är svårt att inte tänka i termer av misslyckande, men jag tröstdricker te, ser på house och vänder mig till min familj. Jag är inte så stark som jag låter. Framtiden skrämmer mig. Det är inte det att jag inte klarar mig, utan den tunga bördan av den krossade drömmen. Gården, det liv vi skulle börja leva här ute. Dagen innan det hemska hände gjorde jag ett inlägg på bloggen som hette Paradiset. Smärtan som är så stark att man måste fly från den.

Jag vill helst inte tänka på allt. Hur blir det med huset? Med hundarna? Just nu irrar jag bara runt i denna mardröm. Det är bara att stå ut och vänta på att det ljusnar lite.

IMG_1829 (2)

Well done, Amy!

Posted on Updated on

Jag och Amy fortsätter lösträningen. Jag kör med långlina släpandes på marken, mumsigt godis och roliga leksaker. Samt uppgifter i skogen och lek och bus. Det har fungerat förträffligt bra! Hon lyssnar klockrent varje gång, och till och med när Dia stack in mellan träden som om hon sett någonting lyssnade Amy bra och kom tillbaka till mig. Det svåra är ju riktigt att veta hur hon uppträder om det springer upp ett rådjur framför nosen på henne, men då har jag linan som säkerhet.

Jag är väldigt förvånad och positivt överraskad. Men det var ju ungefär tre år sedan vi försökte ha henne lös senast, och jag har tränat mycket sedan dess. Och hon har förändrats. Blivit lite äldre och mycket mer lyhörd.

Det är som om det har öppnat en helt ny värld för oss, vad mycket bättre kontakt man får när man slipper kopplet! Det känns som om vi knyter ett starkare band. Amy verkar väldigt lycklig över den nya situationen, och istället för att ta tillfället i akt och smita så tar hon ännu mer kontakt med mig, busar och vill ha uppmärksamhet.

 

 

 

En helt ny sida av Amy

Posted on

Idag kom Elin, Flash och lilla Frida hit, och vi gjorde i ordning picknick och gick en tur i skogen. Amy fick bära klövjeväska med lite lättare saker i. Det roliga med väskan är att hon blir lite mer ”bromsad”. Hon har lättare för att lyssna och blir inte lika uppslukad av skogen. Jag har ju tränat inkallning med henne sååå länge nu, och idag var hon på ett sånt humör att jag faktiskt vågade släppa henne korta stunder! Det var en fantastisk känsla och det tyckte nog hon också. Och hon lyssnade fantastiskt bra! Hon kom varenda gång jag ropade på henne. Jag hade god kyckling med mig i fickan som hon fick när hon kom på inkallning. Knepet är att se till att hon håller sig nära. Vid ett tillfälle verkade hon få upp ett spår, och till och med då avbröt hon och kom till mig. Jag har sett en helt ny sida av Amy idag.

Amy har ju inte gått lös på flera år, men under tiden har jag tränat inkallning i lina, samt övat på gården där hon springer lös. Men fortfarande är det ju på väldigt begränsade platser jag vågar släppa henne, och jag märker genast när det är dags att koppla henne. Men det fungerade otroligt bra idag!

IMG_2126 (2)EIMG_2146 (2)EIMG_2334 (2)EIMG_2101 (2)EIMG_2205 (2)EIMG_2112 (2)EIMG_2326 (2)EIMG_2185 (2)EIMG_2171 (2)EIMG_2239 (2)EIMG_2242 (2)EIMG_2251 (2)E

Långpromenad i lunsen

Posted on

Idag träffade vi Anna och Decado igen och tog en lång och härlig promenad i lunsen. Vädret var fint och kameran fick följa med. Eftersom det är lördag så mötte vi lite människor, och Dia gjorde som hon brukar göra; tog en omväg och slöt upp med oss när vi passerat främlingarna. Det sköna är att jag vet att hon alltid håller stenkoll på oss.

Dia busade mycket med Decado och de verkar tycka väldigt bra om varandra, vilket är roligt. Tyvärr blir inte Dia lika busig om hon måste hålla utkik efter främlingar hela tiden. Hon har liksom svårt att slappna av då. Väldigt stor kontrast mot Decado, som springer runt i sin värld hela tiden och roar sig med pinnar och annat.

IMG_1941 (2)IMG_1948 (2)IMG_1966 (2)IMG_2067 (2)12112703_144589962559800_1704285533_o (2)hEIMG_1967 (2)IMG_1981 (2)IMG_2010 (2)IMG_2027 (2)IMG_2042 (2)IMG_2038 (2)IMG_2044 (2)IMG_1986 (2)IMG_1990 (2)IMG_1996 (2)