Ja, lagom till den begynnande vintern känns Amys rygg opålitlig. Jag som lääängtat så efter att få ta en tur med kicksparken. Att utveckla draget.
Men nej… vågar inte dra med stackars Amy, och Dia klarar inte av att dra själv. Hon hänger bara på och behöver en ledarhund.
Känns som om jag sitter fast. Det ena efter det andra rasar, samtidigt som jag försöker bygga upp tillvaron. Jag tror att det bara gäller att inse att det bara finns en väg att gå: att lösa de problem som går att lösa och att acceptera det man inte kan förändra. Och att låta tiden gå. Det här året har varit det värsta året i mitt liv. Så nu kan det bara bli bättre. Jag brukar tänka att min tid kommer den också.
När tiden är inne kommer jag att skaffa fler draghundar, och jag kommer att kämpa för att nå mina drömmar.
