Vardag

Äntligen lite kallare

I morse vaknade jag upp och såg att det var vitt av frost ute. Det fick mig att genast ta på mig varma kläder och ta med mig hundarna ut på gården. Jag hämtade ved och tände en brasa, var ute och busade med hundarna och fotade lite.

Det är roligt att se hundarna så lyckliga! Dia och Karak leker jättefint ihop och det känns verkligen som om de gillar varandra.

Lite senare kom Elin och Flash på besök. Mötet mellan Karak och Flash började väldigt spänt och Karak lät mycket och reste ragg. Men jag var ute med honom i koppel ett tag och när han lugnat ner sig släppte vi dem inne på gården. Det gick hur bra som helst och det slutade med att alla sprang runt och busade. Det var väldigt skönt att de kom bra överens eftersom jag umgås mycket med dem och vi ofta går hundpromenader.

IMG_3886 (2)EIMG_3897 (2)EIMG_4021 (2)EIMG_3932 (2)EIMG_3963 (2)EIMG_3938 (2)EIMG_3976 (2)EIMG_3985 (2)EIMG_3898 (2)EIMG_3901 (2)E

 

Vardag

Farväl Karna

Efter en lång tid i förnekelse fattade jag idag beslutet att låta dig få somna in. Jag märkte ju att du inte mådde så bra. Kanske borde jag ha fattat beslutet tidigare, men du var mig så kär, och det är ett så svårt, så svårt beslut.

Trots alla tårar hos veterinären så är jag glad över att du slipper lida längre. Jag hoppas du återförenas med dina syskon, framför allt med din syster Dina som var med oss de första åren.

Du blev elva år, och jag hoppas att jag har gett dig ett bra liv. Du har i alla fall gett mig så otroligt mycket. Kommer aldrig glömma dig, älskar dig för evigt.

Vila i frid min älskade Karna

Vardag

Med mig kommer hundarna

Känner mig lite less på folk som ska ”tycka” en massa saker om hur man väljer att leva sitt liv. I det här fallet: hur många hundar man ska ha. Min närmaste familj; mamma, pappa och Sara är tålmodiga, och Sara älskar ju hundar precis som jag. Tyvärr är ingen av mina föräldrar hundmänniskor i den bemärkelsen, även om pappa själv har hund så är det hans fru som är aktiv med den.

För mig behöver inte de andra älska hundar, men de behöver acceptera att med mig kommer också hundarna. Det gäller när jag kommer på besök, samt vid högtider och annat. Mina hundar är min familj och så är det bara. Sen så har det ju blivit extra mycket på det viset eftersom jag inte har kunnat lämna Dia ensam hemma. I annat fall har jag ju egentligen inget emot att lämna hundarna hemma en stund om man ska åka bort, om det skulle vara det mest praktiska.

Jag dömer inte folk som inte gillar hundar, däremot kan jag i ärlighetens namn erkänna att vänner som inte gillar mina hundar tenderar att blekna bort. Det beror ju på att hundarna är så stor del av mitt liv, och kan man inte dela det i nån bemärkelse så finns det ju mindre att bygga på än med folk som delar ens intressen. Och det gäller ju egentligen alla typer av intressen.

Jag dömer ju inte folk efter hur många bilar de har, eller vilka andra intressen de har, så vill helst inte bli dömd själv. Samtidigt är det väl något man måste leva med och försöka att strunta i. Det kommer alltid att finnas folk som ska lägga sig i andras liv. Jag vet i alla fall hur jag vill ha det och det är det viktigare viktigaste.

image

image

image

image

Drag, Filmer, Träning, Vardag

Första dragturen med Karak

Premiären med Karak blev en tur med Mikael och rullstolen. Egentligen ville jag ta barmarksvagnen, men Mikael vågar inte åka den än så länge då det är lite svårt för honom att styra, så jag får ta det imorgon ensam 🙂 Vi brukar använda linan för tvåspann och vända på den och fästa de båda hakarna i rullstolen, fungerar jättebra!

Hur som helst fick jag känna på honom lite grann, och vilken härlig dragkille! Vi varvade tempot lite, men eftersom jag var tvungen att gå bakom och styra rullstolen gick det ju inte alltför fort. Men ibland gick jag raskt och ibland sprang jag, så jag kan säga att det var rätt hård träning för mig, haha. Men det var väldigt roligt! Nu ser jag fram emot att prova cykeln och vagnen med honom och ta en längre sväng.

Här är en liten film, dålig kvalitet men ändå!

Filmer, Träning, Vardag

Hur är din ”drömhund”?

Hur ser ”drömhunden” ut? Finns nog lika många svar som det finns hundägare. För det första så finns det ju ingen hund som är perfekt, och för det andra tror jag att det för många tar ett tag att förstå vad det är för hund man vill ha och vad som passar ens personlighet och livsstil. För mig har det inte varit så lätt faktiskt, det här med att helt veta vilken typ av hund är det jag vill ha?

Jag har ju pendlat mellan csv, polarhund och australian shepherd/vallhund. Och jag kommer på mig själv med att ha resonerat i banorna det måste finnas en ultimat ras för just mig. Men jag har tänkt om. Eller snarare har jag insett att det finns fler än en ras som passar mig. Det handlar ju om vad man vill göra med sin hund och hur man vill att hundlivet ska se ut.

Nu när jag har börjat lära känna Karak lite så slås jag av den här känslan som jag har haft länge, att jag också gillar att det finns någonting att jobba på. Man kanske har en bild av ”drömhunden” som en lydig hund utan olater som alltid gör rätt i alla situationer. Men så är det ju inte. Inte för mig i alla fall, eller för någon annan som väljer såna här raser 🙂

Min pappas fru sa till mig förut att hon aldrig skulle kunna ha såna här hundar som jag har; hon måste ha en hund som är lätt att ha och göra med och som alltid gör som man säger. Och Zelda är ju en fantastisk hund och jag kommer att fortsätta ha henne mycket. Det viktiga för mig är inte att allt är perfekt, utan att det någonstans finns en vilja att samarbete. Amy är ju en envis och självständig tjej, men jag kan faktiskt få henne att anstränga sig för att göra rätt. Och Karak, han är en malamute, stark och envis, men samtidigt ger han järnet när vi tränar. Det roliga med honom är att han inte kan så mycket när det kommer till vardagslydnad (han kan sitt men det är inte så mycket mer än så), men han gör verkligen allt för en godis 🙂 Det är det jag tycker är så kul; att ta sig an utmaningar tillsammans och göra framsteg. Ju tuffare väg man har haft desto gladare blir man vid framgång.

Så hur ser er ”drömhund” ut?

Här är en liten video när jag börjat lära Karak lite enkla saker som ligg och stanna kvar.

Träning, Vardag

Redan förälskad

Det har bara gått ett dygn sedan Karak kom hit, men jag är redan förälskad i den killen. Han är otroligt lugn inomhus, väldigt gosig och snäll. Ute är han lycklig! Han och Dia har varit länge ute på gården den här morgonen och busat. Det känns som om de har potential att bli riktiga bästisar. Dia har ju ganska nyligen slutat löpa, och Karak verkar tycka att hon luktar lite gott, men han gör inga hetsiga närmanden och Dia vill bara leka, absolut inget annat, haha!

Så fort jag visar att jag har lite godis i fickan förvandlas Karak till en vallhund i polarhundskostym 🙂 Han är otroligt snabb i sina rörelser, och ivrig att göra rätt för att få den där godbiten. Nästan som Wynee var att träna med :p Det känns som om han är en väldigt lättlärd kille.

Jag var lite nervös inför Karaks första möte med Karna (katten), men jag hade henne i tvättstugan med dörren öppen och ett kompostgaller emellan, så att de kunde se varandra. Karak blev nyfiken men stod mest och tittade på Karna. Han som annars kan låta rätt mycket var väldigt tyst. När han tittade på Karna på håll och var lugn belönade jag med en godis. Ja, vi körde lite skvallerträning där i köket. Och ganska fort blev han mer intresserad av mig än av Karna, så det finns hopp om att det ska fungera. Men jag kommer att köra så här ett tag och se hur det går. Som tur är så är ju inte Karna stormförtjust i hundar, så hon håller sig mest borta.

Nu ska vi ta en tur i skogen, första skogsturen med Karak 🙂 Som sagt, bara ett dygn har han varit här men jag känner att det är en kille som är lätt att älska ❤

IMG_3750 (2)EIMG_3705 (2)EIMG_3790 (2)EIMG_3730 (2)EIMG_3757 (2)EIMG_3735 (2)E

Drag, Vardag

En ny tid börjar nu

Jag har efter en lång tid av orkeslöshet känt ett bra tag nu att energin är tillbaka (visst kan man må dåligt på flera olika sätt, men det värsta tycker jag är att känna sig utmattad) och att jag vill gå vidare nu, börja leva igen. Under det här året som har varit har jag varit tvungen att vila och ta igen mig. Jag känner en inspiration inför framtiden, och efter att ha funderat länge över att ta in en ny hund som kan ersätta Amy som draghund så har jag äntligen bestämt mig för det. Så nu är han här på en prövotid; Noatak’s explorer karak du apacha, ”Karak”, en femårig malamutekille som jag redan har blivit förälskad i.

Sedan jag slutade dra med Amy har saknaden efter draget varit stor. Det var ju det som bjöd på de få glädjestunderna jag hade förra vintern när Mikael låg på sjukhuset. Så jag ser sååå fram emot att få testa denna stiliga herre.

Karak och tjejerna verkar trivas riktigt bra ihop. Särskilt kul har Karak och Dia, två busfrön! Vi har varit mycket ute på gården, och även tagit en långpromenad ihop och allting känns superbra! När jag tog fram lite träningsgodis upptäckte jag också att Karak är hur kul som helst att träna! En riktig godisgris som har lika mycket träningssug som Wynee hade! Så det här känns som om det kan bli riktigt bra.

IMG_3666 (2)EIMG_3680 (2)EIMG_3651 (2)E

Vardag

Förmågan att förändras

Jag funderar ganska ofta över i vilken utsträckning individer egentligen förändras. När jag var ung och optimistisk och studerade psykologi på högskolan hade jag en rätt ljus bild av människors förmåga att förändras. Men med åren och en ökande samling erfarenheter han jag insett att det inte är fullt så enkelt. Till exempel har jag ju alltid trott på min egen förmåga att förändras, men har efter ett tag tvingas inse att jag är på ett visst sätt och alltid kommer att vara det, mer eller mindre.

Å andra sidan har jag gått från att vara en stadsmänniska till att bli en lantis. För tio år sedan fanns det inte i min världsbild att jag skulle bo ute på landen, på en gård. Behöva gå ut tidigt på morgonen och hämta ved för att värma upp huset. Men det är ju så… när intressena skiftar så förändras man. Jag kan säga att jag är väldigt annorlunda nu även om man bara går bakåt fem år.

Så hur fungerar det? Hur mycket är det möjligt att förändras?

Det som förblir mer eller mindre oförändrat är det som kallar temperament. En del är livliga, andra är lugna, en del är utåtriktade, andra inåtriktade. Detta är egenskaper som hör till personligheten och tenderar att vara detsamma under hela livet. Sedan utvecklas man ju, är man blyg kan man bli mindre blyg ju äldre och mer trygg i sig själv man blir.

Samma sak med hundar. Du kan lära dem en massa saker och de kan utvecklas, och förändras. Men saker som hör till deras personlighet kommer förmodligen alltid att finnas där. Även om Dia kommer att bli mindre försiktig ju äldre hon blir så kommer hon nog aldrig bli en hund som älskar alla. Och det gäller att utgå ifrån hundens förutsättningar och personlighet när man jobbar, annars kommer man bara att krocka om och om igen.

Men det är ändå häftigt när jag kommer på mig själv med att stå i ladan och stapla ved och trivas med det, och den kontrast det skapar när jag tänker tillbaka på mitt tidigare liv. Jag tror dock inte att det är någonting som helt plötsligt förändras inuti, utan att det på något plan alltid funnits där utan att man har vetat om det.

IMG_3383 (2)EIMG_3465 (2)EIMG_3475 (2)EIMG_3508 (2)E

I morse var vi ute länge och lekte på gården, som var täckt av frost. Längtar riktigt mycket efter snön nu! Zelda har hittills inte varit med så mycket i Amys och Dias vilda lekar, men idag busade de alla tre jättefint och det var kul att se.

IMG_3399 (2)EIMG_3405 (2)EIMG_3469 (2)EIMG_3594 (2)EIMG_3509 (2)EIMG_3501 (2)EIMG_3528 (2)E

Vardag

Att öppna upp för sorgen

Det blev rätt sent igår på grund av en bra film först och sedan följde jag händelserna i Paris. Den här dagen har gått i sorgens tecken. Jag tycker att det är så otroligt fruktansvärt det som har hänt, och allting som händer hela tiden i världen.

Eftersom jag själv har en hel del att kämpa med så brukar jag välja att stänga av från allt elände i världen. Det blir helt enkelt FÖR tungt. Men idag har jag tagit in händelserna i Paris med alla  mina sinnen, och tillåtit mig att känna sorg. På grund av detta är det som om all annan sorg kommer sköljande i kölvattnet. Sorgen över allt som har hänt, vår dröm som blev en mardröm, allt kämpande som resulterade i ett uppbrott. Jag har nog pressat undan allt detta. Försökt gå vidare, kämpa på. Men idag, en dag i sorgens tecken öppnade jag upp för all sorg som varit instängd i det innersta i mig.

Jag kom igång lite sent idag. Och sedan fick jag för mig att jag skulle börja rensa och städa i lillstugan då jag börjat tänka i banor på att hyra ut den.

Och som vanligt när jag börjar på ett projekt blev jag fast, glömde till och med att äta lunch. Hundarna var ute på gården och Zelda följde med i mitt arbete, satt på trappen och vakade.

Då det har varit hundstuga ett bra tag så var det lite att städa, och vi har ju fortfarande skivor för fönstren så att Dia inte ska få för sig att försöka ta sig ut. Timmarna gick men jag hann en hel del faktiskt. Riktigt skönt att komma igång och få annat att tänka på.

När jag insåg att jag var tvungen att laga lite lunch var klockan redan fyra, och sedan tog jag och hundarna en lång promenad på en och en halv timme i mörkret. Riktigt mysigt! Nu slappar vi resten av den här sorgsna lördagen. Men jag har i alla fall tre varma, mjuka vänner som fyller mig med kärlek.

20151114_13003220151114_14415020151114_14412920151114_11135720151114_16451220151114_17150920151114_00250020151114_203356 (2)20151114_204110

Vardag

På väg att bli en riktig nörd

Fredagskväll, och jag sitter här själv på min gård med tre hundar omkring mig. Jag hämtade hit Zelda tidigare idag. Och faktum är att det är precis det här jag vill göra ikväll. Jag inser att min spärr som jag har haft under hela mitt liv är på väg att tyna bort. I ett förhållande har man ju en annan person att hela tiden ta hänsyn till. Så nu undrar jag lite; hur ska det här gå? Och jag inser ju att jag är på väg att bli en hundnörd på riktigt. Nu när jag inte har någon som bromsar lite.

Jag har nog varit en nörd i hela mitt liv. När jag och Sara var barn så var det våra konstverk, våra böcker och allt annat som jag totalt förlorade mig i. Så fort jag blir riktigt intresserad av någonting så tar det över min värld. Ibland måste jag bromsa mig själv och försöka ”tvinga” mig ut i verkligheten.

Nörd är kanske fel ord. Jag menar en person som går in för något till 100% och ”tappar bort” allting annat. Men tack och lov att dessa människor finns! Det är en hel del ”galna genier” som välter omkull världen och dess livsåskådningar, på grund av att det fördjupar sig i varje liten detalj, och inte nöjer sig med det utan ska skapa en helt ny värld kring det som de tror på.

Oj, ursäkta, jag menade inte att jag är en av dessa, jag är bara en ”vanlig nörd”, men jag tror att det är samma mekanism som driver allting framåt. Fanatismen och allt det extraordinära. Om alla levde som man ”bör leva”, tycka det man ”bör tycka”, göra det man ”bör göra” då skulle det bli stiltje i allra högsta grad.

Faktum är att jag alltid har känt mig annorlunda, men när jag hittade in i ”hundnördarnas” härliga värld så insåg jag att det finns fler som jag. Det finns fler som inte ”nöjer sig” utan hela tiden strävar efter något ultimat, som inte bryr sig om ifall sängen eller soffan är full av hundhår, eftersom hundhår hör till hundlivet, som i sig är den stora drömmen, och som kanske inser att det här med ett ”svensson-liv” är jävligt överskattat.

I all sorg, besvikelse, kaos och annat som jag dagligen måste hantera, så finns där också en längtan efter att på riktigt få vara den där personen som bor inuti mig, hon som vet vad hon egentligen vill, trots vad alla andra tycker.

Så…ikväll umgås jag med de som gör mig lycklig i all annan olycka. Inspirerade av tematräffen igår har jag, Amy och Zelda tränat en massa tricks. Till och med Dia kom efter ett tag. Det här med tricks är INTE hennes grej. Men det som hon är kung på (eller drottning) det är att ta ögonkontakt, vilket jag tränade mycket när hon var liten. Om jag håller fram en godis i en öppen hand då vänder hon blicken, ser djupt och stadigt in i mina ögon tills jag säger varsågod. Det är underbart att se, till skillnad från Amy som desperat och hastigt flackar med blicken mellan mina ögon och den där efterlängtade godbiten. Där äger Dia!

IMG_7659 (2)IMG_7663 (2)IMG_7667 (2)IMG_7657 (2)