Låt hunden få morra!

Det händer rätt ofta att jag stöter på folk som blir väldigt känslomässigt påverkade av hundar som morrar. Det i sig är ju inte så konstigt, morrande hundar väcker mycket känslor. Men det handlar också om att lära sig att tolka deras språk. För en hund är att morra just att kommunicera; uttrycka rädsla eller obehag av något slag, be om mer utrymme eller bara ”muttra” lite. Det kan också vara ett tecken på upphetsning av något slag, som i lek.

Mina tre hundar morrar, fast av helt olika anledningar. Dia morrar när det närmar sig någon som hon känner sig otrygg med. Detta gäller bara människor, hon morrar ALDRIG mot andra hundar. Trots att Dia har ett dovt och respektingivande morr så gör hon aldrig någon ansats att attackera i försvar. Hon är en hund som vill fly i första hand. På det sättet är hon en väldigt ”snäll” hund trots att hon är rädd. Hon har vid några tillfällen blivit trängd men har även i dessa tillfällen aldrig velat försvara sig, utan bara vilja komma undan.

Amy morrar också, men mest av upphetsning i lek, som när det är lite spänd stämning med någon främmande hund, och hon reser lite ragg och morrar. Men Amy är en otroligt vänlig och tålmodig hund. Hon kan ibland morra och säga ifrån när hon tycker att Dia är för ”på” henne, men hon är ändå rätt ”mesig”. Amy kan även morra i lek tillsammans med mig eller de andra hundarna hon känner. Man kan säga att Amy aldrig ”menar allvar” med sitt morrande.

Och så nya Karak, morraren själv! 🙂 Han morrar när han luktar på spännande saker i naturen, i samband med att han sprätter. Han kan morra om det är någonting han inte gillar, till exempel om man ska mota bort honom eller torka tassarna. Dock är det väldigt svaga läten som låter mer som lite ”mutter”. Att klippa klorna kändes som en utmaning, men det gick förvånansvärt bra. Karak kan morra mot framför allt Dia om hon kommer och vill leka när han ligger och vilar. Och han morrar högt och grovt mot vissa främmande hundar. Karak är nog i botten rätt osäker när det kommer till andra hundar. Det är som om han måste låta lite extra mycket för att skrämmas. Men förra ägaren sa att han aldrig visat att han vill göra mer än att skrämmas. Annars är Karak en mycket kärleksfull och gosig hund, och han har charmat alla sedan han kom hit; Mikael, Sara, mina föräldrar… Han är en riktig myskille.

Så hur hanterar man det här med morrande då? Alla gör ju självklart olika. Det finns mycket åsikter om detta. Min sambo tycker ungefär ”det är inte ok att hunden morrar”. Där tycker vi helt olika. Klart hunden ska få morra! Det är ju en viktig del i deras kommunikation! Ska Dia inte få tala om att hon känner sig rädd? Ska Karak inte få berätta att han tycker att någonting är obehagligt?

Jag tror att det handlar mycket om människans egna ego. Att man känner sig kränkt på något plan. Jag kan inte känna så, för jag upplever att jag känner mina hundar, jag vet vad de vill säga till mig eller till andra hundar. Hur jag hanterar det beror lite på situation, men oftast så låter jag dem vara. Dia morrar ju aldrig åt mig, men jag förklarar för omgivningen att hon morrar för att hon är rädd och att de ska ge henne utrymme och låta henne vara ifred.

Så… att hunden morrar är ett sätt för den att kommunicera. Lyssna på den, och jobba för att skapa trygghet och tillit.

IMG_3912 (2)EIMG_3930 (2)EIMG_2246 (2)IMG_3929 (2)E

3 reaktioner på ”Låt hunden få morra!

  1. Jättebra skrivet!
    Har själv fått tänka väldigt mycket kring det här med morrande då min bouvier är expert på att muttra (eller grymta brukar jag kalla det) för det mesta som inte har med mig att göra. Morrar och ylar när han är glad också, och grymtar när det är mysigt. Han är också väldigt verbal med sitt missnöje. De i vår närmsta närhet har lärt sig vad det betyder, men visst har en stött på dem som uppfattar det som obehagligt. Jag själv finner det mest charmigt numera, och det har gått så långt att han vet att han får ligga och muttra (är oftast när han vill vila och tycker något är störande som de där grymtningarna kommer) men att jag ibland kan säga med glad röst ”mäh, va tramsig du är”. Då brukar han sucka och somna om igen 😛

    Gilla

    • ja men precis, lite så är det ed Karak, låter mycket 🙂 klart man förstår att andra kan tycka att det är obehagligt, därför jag brukar förklara för andra varför de låter som de gör… men kan ju också vara charmigt 🙂

      Gilla

  2. Mycket bra inlägg!!
    Det är superviktigt att vi låter dem ha det språk de har och inte missförstår dem!
    Tyvärr är det alltför vanligt att man försöker ”straffa bort” morrandet och det man riskerar att få då är en hund som inte varnar först utan hugger direkt om den blir osäker – morrandet har ju aldrig fått svar så det är lika bra att hoppa över det steget….
    Så JA, man får helt enkelt svälja den eventuella förtreten man känner när en hund morrar åt en och ta det som en äkta hundvän!
    En hund som morr-pratar är ju störcharmigt och ibland nåt man som människa ska ta som ett tecken på att man är accepterad som vän. Ett privilegium, helt enkelt =)
    Bara för att vi backar och ger utrymme till en hund som morrar betyder det inte att vi har ”förlorat” en kamp, utan ofta har vi gjort helt rätt och förtjänar mer respekt i framtiden.
    Superbra tänkt om att försöka jobba på tilliten istället. Du är en klok hundmänniska!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s