Förändringar och Dias framtid

Det senaste året har förändringarna i mitt liv varit brutala. Först kom Mikaels hjärnblödning för ett år sedan, och jag blev sjukskriven, sen kom hans beslut att separera och sälja gården, mitt paradis.

Nu har jag börjat jobba halvtid igen, på ett jobb där jag trivs. Men det innebär också förändringar för hundarna. Det är skillnad att vara ensam med tre hundar och att vara två. Hittills har Mikael varit här hemma med hundarna när jag har jobbat, men det kommer inte att fungera särskilt länge till. När Mikael jobbade hade han verkstaden hemma så det löste sig alltid med hundarna.

Hundgården är nästan klar, men tyvärr hann inte Mikael göra klart i hundkojan innan olyckan drabbade oss. Det som behövs är att den ska isoleras. Det har ju varit så väldigt kallt den här vintern också.

Så jag har bett min pappa komma och hjälpa till att göra klart hundkojan så att hundarna kan vara där när jag jobbar. Han ska komma imorgon så då blir det jobba av!

Men vi har ett till litet problem som heter Dia. Hennes separationsångest är någonting vi har tampats med länge, och tränat och tränat. Och visst har det blivit lite bättre. Men hon är en hund som kan ta sig ut ur det mesta. Så frågan är hur hon beter sig om hon lämnas med de andra hundarna i hundgården i fyra timmar. Jag har skjutit undan varje tanke om framtiden där Dia utgör ett problem, för jag älskar henne så otroligt mycket och kan inte tänka mig ett liv utan henne.

Så jag pratade med min arbetsgivare, som direkt sa att jag kunde ta med Dia till jobbet. Det väckte ett stort hopp om att det kan lösa sig i alla fall. Dia kommer ju naturligtvis tycka att det är jobbigt i början att vara på en ny plats med en massa hästar, men enligt henne är allting bättre än att lämnas ensam. Och ofta är jag ju helt själv i stallet, så hon kommer nog att kunna vänja sig. På måndag blir nog första dagen jag ska prova att ta med henne, för då ska Mikael till läkaren. Ska bli spännande och kul att ta med lilla sniff på jobbet ❤

Sen har vi ju det där på hennes haka. Jag har googlat en massa och misstänker att det kan vara furunkulos. Så jag måste boka tid hos veterinären också. Än så länge verkar hon inte så besvärad av det, och hon har ingenting på tassarna utan bara på nosen. Men har förstått att det kan vara lite svårt att få bukt med, tyvärr…

IMG_9333 (2)EIMG_9259 (2)EIMG_9334 (2)E

Vackra vinter

Idag innan jobbet han jag med en skogspromenad och en dragtur med hundarna. Det var den vackraste dragturen hittills, då morgonsolen låg lågt och snön glittrade i kylan. Det gick riktigt fort över fälten, Karak var riktigt taggad.

Det är ju helt otroligt vilken vacker vinter vi har just nu! Förra vintern då snön kom spenderade jag nästan all tid på sjukhuset där Mikael låg i koma. Så i år försöker jag verkligen njuta.

imageIMG_9480 (2)EIMG_9482 (2)EIMG_9523 (2)EIMG_9419 (2)E

 

 

 

 

 

Att uppfostra andras hundar

När man kommer till ett skarpt läge har man full rätt att försvara sig själv, sin hund och sin egendom, det anser jag till fullo. Men det är också där rätten att uppfostra andras hundar bör ta slut. Jag kan reagera på när andra människor, framför allt de som inte känner mina hundar så väl, tar sig friheten att ”uppfostra” dem.

Som jag skrev i början; om det handlar om att skydda sig själv eller sin hund får man ta till det som krävs, men när det sedan kommer till att tillrättavisa eller skapa konsekvenser, det anser jag är ägarens uppgift. Alla hundägare har sin egen syn på uppfostran och hur olika beteenden ska hanteras. Och man ska komma ihåg att många hundar kan reagera på att bli ”uppfostrade” av andra än husse och matte.

Ta Dia till exempel. På grund av hennes skygghet har jag bett de jag känner att det är JAG som måste säga till henne eller hantera henne överhuvudtaget. Om hon gör någonting som besvärar någon annan får de säga det till mig, istället för att själva ge sig på Dia. Detta för att Dia bara ska ha positiva erfarenheter av främmande människor. Med Amy är det ju annorlunda, hon älskar allt och alla och tål tillsägelser även från andra.

Jag uppskattar när andra frågar hur de ska bete sig kring mina hundar, och inte går in med sina egna värderingar och metoder. En annan skillnad är ju platsen man befinner sig på. Hemma i mitt hem gäller mina regler, men om vi är hos andra måste ju deras regler få gälla. Men även där tycker jag att man ska överlåta uppfostran till ägarna, om det inte är så att man känner både hunden och ägaren väl och vet vad som gäller.

Idag innan jobbet blev det en långpromenad med långlinor. Det är perfekt på de platser där man vill att hundarna ska ha lite mer frihet, fast man är lite osäker på miljön, ex att det kan komma andra människor och hundar.

20160118_101447E20160118_101439E

 

Vinterdrag

Det har varit en lugn helg, vi har varit hemma och slappat, gått i skogen och jag har äntligen tagit bort alla julsaker. Dags att gå vidare.

Nu på eftermiddagen tog jag ut hundarna på en dragtur i det fantastiska vädret. Kallt och soligt, helt perfekt! Dia hängde på bra, bara vid ett tillfälle som hon sackade efter lite och verkade tappa suget. Då tog vi en liten paus i kvällssolen. Dia fick springa lite lös. Sedan kopplade jag på henne linan igen och sedan gick det bättre.

Jag har hittat en ny runda som jag kör, och nu har de plogat där så det är lättare att ta sig fram. Först över fälten och sedan in i skogen på tillbakavägen.

Nu har jag också hittat en bra lösning med placeringen. Jag har helt enkelt gjort om tvåspannslinan till en trespannslina, så att de springer alla tre bredvid varandra. Karaks lina är dock något längre för att han ska vara lite i täten. Hundarna verkar ha lättare att hålla sin plats och det gick superfint idag.

IMG_7706 (2)EIMG_7704 (2)EIMG_7703 (2)E

 

 

Hunddejt i vinterskogen

Idag kom Anna med söta Decado hit igen. Ett lite spänt möte mellan Decado och Karak, som inte har träffats tidigare. Men det hela gick väldigt bra (förutom att dörren inte var riktigt stängd så hundarna lyckades putta upp den och alla tre på stackars Decado som satt och väntade utanför). Har lite problem med dörren när det är så här kallt.

Det är 16 minusgrader och soligt. Vilken lycka att få uppleva riktig vinter! Vi tog en härlig skogspromenad med hundarna. Jag släppte Karak när han hade börjat lugna ner sig och det gick jättebra, han och Decado lekte mycket med varandra.

Äntligen fick Amy vara med och busa också, för sist vi sågs hade jag ännu inte vågat släppa Amy lös. Hon sköter sig så fint tjejen! Och Karak också, håller sig alltid i närheten, och det är jag så glad för. Vid ett tillfälle försvann alla fyra hundarna mellan träden med Amy i täten. Både jag och Anna ropade på dem, och vem kom tillbaka först? Karak, malamuten, haha. Sen kom de andra tre farande.

Det känns bra att det fungerade mellan Karak och Decado eftersom jag och Anna träffas rätt ofta med hundarna. Det enda som hände var på slutet av promenaden, efter att Karak varit på Decado för att rida på honom, och Decado slutligen tröttnade och sa ifrån. Då rök de ihop så att vi fick sära på dem. Karak låter väldigt mycket, men han biter inte. Efter bråket var allt lugnt igen, så vi hoppas på att det kommer att gå bra nästa gång. Karak är inte en långsint hund utan reagerar i en given situation. Man lär så länge man lever, och man lär känna sina egna hundar. Karak känner jag ju inte utan och innan än, men i fortsättningen ska jag koppla honom om jag ser att han är för ”på”.

En mycket härlig promenad i alla fall, och vi satsar på favorit i repris nästa helg.

IMG_9491 (2)EIMG_9402 (2)EIMG_9527 (2)EIMG_9545 (2)EIMG_9535 (2)EIMG_9540 (2)EIMG_9521 (2)EIMG_9496 (2)EIMG_9474 (2)E

 

Djurens rehabiliterande kraft

Nu har jag jobbat en vecka på nya jobbet och det känns väldigt bra, bättre än jag hade trott faktiskt. Bara det här med att jobba med djur känns så otroligt rehabiliterande. Om det känns mycket med livet, om man känner sig stressad eller bara less, en liten stunds djurmys gör underverk!

Det man gör känns meningsfullt; att ta hand om andra levande varelser. Det gjorde jag ju i och för sig när jag jobbade på socialtjänsten också. Men djur är så tacksamma och kärleksfulla, och de dömer inte. Människor är mycket svårare. Det är det jag tycker är så skönt med djur; att de visar vad de känner. De försöker inte vara någon som de inte är, eller säger en sak och menar en annan. De är inte falska. Och tyvärr, tyvärr finns det alldeles för många människor som är det.

Hittills har hundarna varit med Mikael på dagarna när jag har jobbat. Idag skulle Mikael iväg, så Karak var i hundgården och Amy och Dia i lillstugan. Jag jobbar ju bara halvtid så här i början, så det funkade bra. Måste bara träna lilla älskade Dia att vara i hundgården. Vet ju ännu inte hur hon beter sig om jag är borta en längre stund, men är övertygad om att hon gör allt för att komma ut om hon blir stressad.

Det finns en möjlighet att ta med hund till stallet, men känns som om jag behöver vänja dem lite mer vid hästar först 🙂 Skulle vara om man kunde ta med sig Dia i framtiden, hon som är svår att lämna ensam. Men tiden får utvisa.

Lite bilder från jobbet…

20160114_14462920160114_14271312573235_559906814158920_9021979598947002558_n20160114_14273912523902_559906797492255_1974128204647738443_n8484_559906827492252_2753119438428397071_n

 

Intresse, aktivitet, acceptans och fanatism

Visst är det fascinerande att det kan fungera så att ju mer man gör desto mer orkar man göra? Att botemedlet mot passivitet i de allra flesta fall är aktivitet.

Jag får ofta frågan hur jag orkar med tre stora och krävande hundar. Man måste ha ett stort intresse för det man gör, man måste gilla att vara aktiv, och man måste ha en acceptans för att man blir låst och att livet alltid eller i alla fall till stor del kommer att handla om hundarna.

Men faktum är att det blir som ett beroende. Man vill bara ha mer och mer 🙂 Man måste nog vara lite fanatisk kring det hela, samtidigt som man måste vara kreativ och hitta lösningar så att man även kan leva ett liv utanför hundlivet.

I ärlighetens namn har jag inte varit någon särskilt aktiv person innan jag skaffade hund. Eller, i alla fall inte fysiskt aktiv. Jag har hela mitt liv ägnat mig åt konst, att teckna, måla, skriva. Jag har aldrig varit någon som gillar att bara sitta och slappa framför något meningslöst tv-program. Men fysiskt aktiv har jag inte varit i någon större utsträckning. Jag har ridit och jag har dansat, det är det som jag verkligen har uppskattat. Jag har aldrig gillat sport.

När jag kom in i hundvärlden kändes det som om det väckte någonting i mig som alltid funnits där men som inte fått något utlopp. Jag har alltid älskat vintern och under hela min uppväxt har vi åkt slalom om vintrarna. Och äntligen har jag hittat någonting som gör att jag får komma ut regelbundet. För jag har nämligen aldrig varit så förtjust att ta promenader bara för att gå promenader. Men med en hund vid sin sida är det en helt annan upplevelse. Det är som om jag äntligen har hittat mitt sätt att leva. Och att jag märker att jag mår bra av ett aktivt liv, och lite fanatiskt liv.

Idag var jag ute på gården länge och busade med hundarna. När jag skulle fota såg jag att både Amy och Karak hade lite spår av blod på sig. Jag undersökte dem och hittade några blödande knölar på Dias haka. Har förut sett att hon varit lite röd på hakan. Får kolla upp det, ser ut som någon slags allergisk reaktion. Hon är i alla fall pigg och glad tjejen.

IMG_9212 (2)EIMG_9270 (2)EIMG_9332 (2)EIMG_9216 (2)EIMG_9226 (2)EIMG_9232 (2)EIMG_9352 (2)EIMG_9346 (2)EIMG_9276 (2)EIMG_9375 (2)EIMG_9249 (2)E