Sparad i Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

När träning får negativa konsekvenser

Övning ger färdighet, visst. Men lika viktigt som det är att öva, lika viktigt är det att öva på rätt sätt, annars kan det till och med förvärra situationen, känslan, eller vad det nu handlar om.

Detta gäller både hundar och människor, och jag lär mig faktiskt mycket om mig själv när jag lever ihop med en hund som Dia.

När jag skaffade Dia hade jag noll erfarenhet av rädda hundar. Jag har läst en uppsjö av litteratur, gått kurs samt tränat privat med henne. Det allra viktigaste jag har lärt mig när det gäller att hantera rädsla hos hundar (och människor) är att det inte finns några genvägar, och att det måste få ta tid. Om man försöker stressa fram något, går för fort fram, ja då är risken överhängande att man får bakslag, ibland så allvarliga att de kan vara svåra att reparera.

Det kan låta självklart, men tro mig, för många är det inte det. Inte ens för mig som levt med Dia (och mig själv!) under flera år. Det tog mig ett par år i terapi för att jag skulle inse att jag inte kan ”träna bort saker” genom att utsätta mig för det hela tiden. Det brukar annars vara den ultimata lösningen: exponering. Och visst, om man alltid flyr från det man är rädd för så kommer man ju ingenvart. Men om man som spindelfobiker gång på gång kastar sig in i ett rum fullt med spindlar så betyder det inte att man tillslut kommer att sluta vara rädd. Tvärtom kan det sluta i en ännu värre fobi.

Jag utbildade mig inom socialt arbete, dels för att det intresserade mig, men också som en utmaning, lite halvt socialfobisk som jag är. Hur tror ni det gick? Jag håller ju nu på och byter bransch. Att kasta sig in i ett rum med spindlar gör att skräcken och flyktbenägenheten far upp i taket, och de allra flesta flyr tillslut, med en känsla av misslyckande och kanske ännu större rädsla inför nästa exponering. Psyket fungerar så att om man stannar kvar tillräckligt länge i en känsla av rädsla så kommer den tillslut klinga av. Men det förutsätter tre saker: Att rädslan ändå är hanterbar, Att man har styrka att hålla ut så länge som det krävs, och att det under tiden inte dyker upp nya rädslor. Alltså börjar man med EN spindel, på långt avstånd, så att man har möjlighet att ta kontroll över sina känslor.

Jag har träffat många som menar att Dia ”måste utsättas” för det hon är rädd för: nya miljöer, nya människor. Och jag håller med om själva tanken. Men att gång på gång tvinga ut henne på stan kommer att skada henne mer än det hjälper henne, det är jag övertygad om.

Sakta, sakta närmar vi oss det läskiga tillsammans. Vi går promenader i lugna områden där det på sin höjd rör sig ett par människor. Det viktigaste både för henne och för mig är att man ”lämnar” det läskiga med en känsla av att man faktiskt har lyckats, att man har haft kontroll och tagit sig igenom. Att det blir lite som en seger. För annars kommer rädslan att vara större när man ska utsätta sig igen.

Både jag och Dia gör framsteg, om än långsamt. Jag tar med henne till jobbet men ser till att inga främmande människor går fram till henne, ser till att hon kan gå undan om hon vill och att hon kan ta det hela i sin takt. Jag hoppas att det som en gång fick det att brista kan helas. Kanske har jag själv del i Dias rädsla, när hon var liten, jag inte riktigt visste hur man skulle hantera det hela och lyssnade för mycket på folk som sa att ”släpa med henne, hon vänjer sig”.

Förlåt Dia för att jag inte förstod dig bättre. Jag förstår dig nu, ända in i själen och kommer aldrig svika dig igen.

IMG_9019 (2)E

En reaktion till “När träning får negativa konsekvenser

  1. Det är ju svårt att inte lyssna på andra, som man ibland tror att dom vet vad som är rätt och riktigt. Och kanske funkar deras råd med en annan hund, men inte just den man jobbar med, i ditt fall Dia. Man vill så gärna göra det som är rätt, men det blir snarare tvärtom, och när man inser att man bara gjort mera knas så blir man så arg och ledsen på sig själv. Att man svek någon som inte lika tydligt som en själv tala om att man gjorde knas.

    Men som tur är så förlåter dom ju oftast! Och jag är säker på att Dia förlåter dig, genom att du nu arbetar på ett annat sätt och tar det lugnt, i hennes takt.
    Jag hoppas att det går bra för er och att du uppdaterar om hur det går! Både med bild och text! Hejjar på er, liksom! 😀

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s