Vardag

Lite mer flyt, tack!

Livet är som en åsnekärra som gnisslande försöker rulla fram på trasiga hjul. Inget flyt precis. På kvällarna funderar jag över vart vi ska ta vägen, jag och hundarna, och om dagarna försöker jag lappa och laga trasiga saker.

Precis när vi kommit igång med draget försvann snön, och nu, efter en tid av is och halka, när marken äntligen blivit tillräckligt bar för barmarksdrag, då har kedjan på cykeln hoppat av. (och jag är värdelös på att laga cyklar).

Det känns som ett skämt ibland. Ett dåligt skämt. Sedan jag började på nya jobbet har jag även drabbats av halsfluss, trasig bil och nu världens förkylning.

Jag var faktiskt hos en kurator idag. Vi pratade om att strukturera upp vardagen. Amen. Frågan är bara var man ska börja… Just ja, det var det där att hitta ett annat boende.

Men en sak i taget. På fredag ska jag ha möte med chefen och arbetsförmedlingen, komma överens om hur och när jag ska jobba, lön och andra villkor. Efter det vet jag lite mer om det i alla fall. Då får man utgå ifrån det. Jag och mina föräldrar ska sätta oss ner och prata om boende. Om olika vägar att gå.

Idag har vi varit i skogen, och promenerat ännu längre på den nya vägen jag har hittat. Det är ju en helt perfekt väg för drag! Snälla, bara lite mer vinter tack!!

20160209_150445E20160209_150755E20160209_150512E20160209_150741E20160209_150528E

Vardag

Hårda vindar och ängsliga djur

Det är milt, blött och blåsigt. Det skapar inte bara elände som leriga vägar och smutsiga golv, utan verkar väcka något slags obehag inom oss alla.

Igår kväll när vi hade varit och handlar och jag skulle släppa ut hundarna från bakluckan på bilen hände det plötsligt någonting med Karak. Han som annars brukar kasta sig ut från bakluckan (varför vi tränar mycket på att han ska vänta på mitt varsågod) stod nu och tittade ut och såg lite bekymrad ut. Sedan backade han längre in i bilen och vägrade hoppa ut. Jag och de andra hundarna gick in med icapåsarna och jag gick sedan tillbaka för att hämta Karak. Men han visade tydligt att han INTE ville hoppa ut. När jag tog i honom och försökte få ut honom morrade han högt och markant, och visade även tänderna. Jag lät honom sitta en stund i bilen. Tillslut fick jag nästan släpa ut honom, och han protesterade vilt, men jag var ju tvungen att få ut honom.

Så fort han var ute ur bilen var allt lugnt igen. Vi gick in och jag satte mig och klappade honom medan jag funderade över hans beteende. Jag har aldrig sett det tidigare. Visst, han kan morra lite lågt om man ska torka tassar, eller göra något annat han tycker är lite obehagligt, men det här var ordentliga protester.

Jag kontaktade Karaks tidigare ägare och berättade om vad som hänt och frågade henne vad hon tänkte om det. Och medan vi pratade klarnade det hela för mig. Hon påminde mig nämligen om att Karak är väldigt rädd för hala golv och andra hala ytor, så hon undrade om det kunde ha varit så att marken såg hal ut där han skulle hoppa ut. Jag funderade och kände med ens att det faktiskt kunde vara så. Vanligtvis brukar jag köra ända fram till dörren, där det är gräs, men eftersom det var lerigt stannade jag på grusinfarten, och det är ju möjligt att det såg halt ut eftersom det regnade så mycket. Och Karak kan protestera om man t ex ska få ner honom från soffan, men det brukar mest vara lite muttrande läten. Det här lät som RÄDSLA.

Det visar verkligen hur viktigt det är att man försöker förstå varandra. Hundar är ju mästare på att klura ut vad det är vi vill och vad vi säger till dem. Vi är skyldiga att göra samma sak tillbaka. En annan kanske hade bråkat på Karak, eller känt att det var någonting hotfullt hos honom. Det kände inte jag, just för jag vet att Karak inte är en aggressiv hund på något sätt, så hans reaktion måste bero på någonting. Allting kändes så mycket bättre när jag började förstå situationen i efterhand. Och då kan jag hjälpa honom på ett bättre sätt nästa gång.

Det får mig också att tänka på hästarna jag jobbar med. Hästar har ju känsliga nerver, de är flyktdjur. Idag när det blåste så mycket var nästan alla hästarna extra hispiga. Jag försöker alltid förstå vad det är som kan vara skrämmande, om de ser något på håll eller om det är någonting i närmiljön som är annorlunda. Hästar är jag dock inte lika duktig på att läsa av som hundar, så får plugga på lite mer 🙂

20160204_152100EE20160204_152104E

Vardag

Att våga ta steget

Usch, då har man drabbats av en förkylning. Just nu är det det ena efter det andra känns det som. Inte på topp nu precis, men då kan det bara bli bättre, som jag brukar tänka.

Den här söndagen påbörjar vi i långsam takt, med te och strepsils och Downton Abbey. Hundarna har varit ute på gården, men de verkar inte uppskatta det här leriga vädret de heller.

Det här är ju hemskt… vädret alltså. Varannan dag kallt och varannan dag milt. Då blir det bara is och slask av det hela, inget dragväder alls att tala om… Jag saknar snön och draget! Vi som precis hade kommit igång.

Jag har mycket tankar nu för tiden, om framtiden och allt. Jag har länge funderat över det här med att starta eget av något slag, och ibland känns det nästan som den enda vägen att hitta någonting som passar mig, någonting som gör att jag kan trivas med mitt liv. Men det känns som ett så otroligt stort steg, och det förblir bara tankar. Men tankarna försvinner inte, utan blir bara allt starkare. Det gäller bara att våga ta det där steget ut i det okända. Det svåraste är ju kapital och sådant, och att lyckats överleva på det man gör.

Det får väl mogna lite till… Just nu har jag tillräckligt mycket att stå i.

IMG_0269 (2)EIMG_0275 (2)EIMG_0285 (2)EIMG_0283 (2)E

 

Tankar om hundar och hundträning, Vardag

Anpassa hunden efter livet eller livet efter hunden

När man ska köpa hund är det ju viktigt att fundera över kan jag erbjuda hunden ett bra liv. Och valet av ras ska ju övervägas noga efter vad som passar en själv och ens livsstil.

Man har ju fått höra ett antal gånger att ”jag kanske skulle skaffa en annan typ av hund som inte krävde så mycket”, eller ”det kanske skulle räcka med en hund i den här situationen”. Och jag förstår resonemanget och kan till och med hålla med om att visst, det kanske vore enklare. Men nu skaffade jag ju inte husky, varghund och malamute för att jag ville ha några enkla familjehundar. Jag upplever att många tänker att jag ska anpassa mina hundar efter det liv jag lever just nu, medan jag tänker precis tvärtom. Jag måste anpassa mitt liv så att det passar mina hundar. Det kan ju för vissa låta väldigt självuppoffrande, men det är precis det det inte är, för det är det livet jag själv vill leva och som jag drömmer om, även om det kräver mycket.

Folk är ju oroliga för hur ska det bli när huset ska säljas, när jag ska hitta ett jobb, vara själv med tre hundar. Det är klart att det är mycket tankar om framtiden, men jag känner mig fast bestämd; jag måste hitta ett hus på landet med tomt man kan inhägna och hundgård, samt att jag får hitta ett jobb som går bra med hundarna. Där jag jobbar nu kan jag ju ha med mig hundarna, så det är ju jättebra. Om man vill så går allt att lösa.

IMG_0138 (2)EIMG_0190 (2)EIMG_0249 (2)EIMG_0196 (2)E

Vardag

Paradise lost

Det som var ett paradis är inte det längre, och det är inte så konstigt. Nu fasar jag till och med för att min älskade gård kommer att bli källan till ännu mer konflikt och kaos. Jag har plötsligt blivit lämnad här ute med allt ansvar. Det tycks som om det är jag som ska underhålla detta fram tills försäljningen, betala el och alla räkningar. Allting man kommer överens om tillsammans är ju helt ok, men känslan av att sitta här ute och undra hur fan blev det så här? det är inte det minsta roligt. För att tala klarspråk så känns det som om allt är kaos runtomkring mig, och jag är rädd för hur det här ska sluta, faktiskt. Det är ju inte helt ovanligt att det blir konflikter kring separationer och försäljningar. Men jag vill vill vill INTE att det ska bli så, och jag från min sida kommer att göra allt för att undvika det. Men även jag har gränser där jag säger stopp, jag tänker inte ta det här. 

Jag känner en ökande instinkt att fly. Vi måste bort härifrån, jag och hundarna (som nu också är helt på mitt ansvar). Varje dag tittar jag på hemnet och på blocket. Jag vill hitta ett nytt paradis, för jag har förlorat det jag hade.

Ett litet hus med en lite större tomt åt hundarna. Egentligen behöver vi inte så mycket. Fina skogsvägar. Lugn och ro. Jag kikar även på uthyres då det skulle kunna vara ett alternativ tills jag hittar något att köpa. Men det är inte så lätt att få hyra någonting med tre stora hundar.

Men jag söker vidare och vi ska nog hitta tillbaka till livet igen. Vi flyr i alla fall ut i skogen titt som tätt, och glömmer bort kaoset. Vi har hittat en ny skogsväg, väldigt enskild, vår nya favorit! Och så länge temperaturen är under noll så är det helt ok, även om vi saknar snö och drag!!

IMG_0033 (2)EIMG_0026 (2)EhfgEIMG_0192 (2)EIMG_0156 (2)EIMG_0067 (2)EIMG_0259 (2)EIMG_0256 (2)EIMG_0165 (2)EgEIMG_0120 (2)E

Tankar om hundar och hundträning, Träning, Vardag

När träning får negativa konsekvenser

Övning ger färdighet, visst. Men lika viktigt som det är att öva, lika viktigt är det att öva på rätt sätt, annars kan det till och med förvärra situationen, känslan, eller vad det nu handlar om.

Detta gäller både hundar och människor, och jag lär mig faktiskt mycket om mig själv när jag lever ihop med en hund som Dia.

När jag skaffade Dia hade jag noll erfarenhet av rädda hundar. Jag har läst en uppsjö av litteratur, gått kurs samt tränat privat med henne. Det allra viktigaste jag har lärt mig när det gäller att hantera rädsla hos hundar (och människor) är att det inte finns några genvägar, och att det måste få ta tid. Om man försöker stressa fram något, går för fort fram, ja då är risken överhängande att man får bakslag, ibland så allvarliga att de kan vara svåra att reparera.

Det kan låta självklart, men tro mig, för många är det inte det. Inte ens för mig som levt med Dia (och mig själv!) under flera år. Det tog mig ett par år i terapi för att jag skulle inse att jag inte kan ”träna bort saker” genom att utsätta mig för det hela tiden. Det brukar annars vara den ultimata lösningen: exponering. Och visst, om man alltid flyr från det man är rädd för så kommer man ju ingenvart. Men om man som spindelfobiker gång på gång kastar sig in i ett rum fullt med spindlar så betyder det inte att man tillslut kommer att sluta vara rädd. Tvärtom kan det sluta i en ännu värre fobi.

Jag utbildade mig inom socialt arbete, dels för att det intresserade mig, men också som en utmaning, lite halvt socialfobisk som jag är. Hur tror ni det gick? Jag håller ju nu på och byter bransch. Att kasta sig in i ett rum med spindlar gör att skräcken och flyktbenägenheten far upp i taket, och de allra flesta flyr tillslut, med en känsla av misslyckande och kanske ännu större rädsla inför nästa exponering. Psyket fungerar så att om man stannar kvar tillräckligt länge i en känsla av rädsla så kommer den tillslut klinga av. Men det förutsätter tre saker: Att rädslan ändå är hanterbar, Att man har styrka att hålla ut så länge som det krävs, och att det under tiden inte dyker upp nya rädslor. Alltså börjar man med EN spindel, på långt avstånd, så att man har möjlighet att ta kontroll över sina känslor.

Jag har träffat många som menar att Dia ”måste utsättas” för det hon är rädd för: nya miljöer, nya människor. Och jag håller med om själva tanken. Men att gång på gång tvinga ut henne på stan kommer att skada henne mer än det hjälper henne, det är jag övertygad om.

Sakta, sakta närmar vi oss det läskiga tillsammans. Vi går promenader i lugna områden där det på sin höjd rör sig ett par människor. Det viktigaste både för henne och för mig är att man ”lämnar” det läskiga med en känsla av att man faktiskt har lyckats, att man har haft kontroll och tagit sig igenom. Att det blir lite som en seger. För annars kommer rädslan att vara större när man ska utsätta sig igen.

Både jag och Dia gör framsteg, om än långsamt. Jag tar med henne till jobbet men ser till att inga främmande människor går fram till henne, ser till att hon kan gå undan om hon vill och att hon kan ta det hela i sin takt. Jag hoppas att det som en gång fick det att brista kan helas. Kanske har jag själv del i Dias rädsla, när hon var liten, jag inte riktigt visste hur man skulle hantera det hela och lyssnade för mycket på folk som sa att ”släpa med henne, hon vänjer sig”.

Förlåt Dia för att jag inte förstod dig bättre. Jag förstår dig nu, ända in i själen och kommer aldrig svika dig igen.

IMG_9019 (2)E

Vardag

Stängselproblem

Alltså, jag håller på att bli tokig! Jag har ju hägnat in gården med stängsel. Tidigare hade jag problem med att Amy lyckades smita, och då gick jag ut för att ta henne på bar gärning, vilket jag gjorde. Så jag åtgärdade det problemet och nu rymmer inte Amy längre.

Sedan skaffade jag Karak. I början smet han aldrig, men de senaste dagarna har han blivit en riktig rymmare! Första gången han rymde täppte jag till där jag misstänkte att han hade rymt. Det finns nämligen en liten glipa vid husgrunden där nätet inte ät fäst eftersom det inte går att fästa i stengrunden. Så jag ställde helt enkelt någonting för tills vidare.

Det gick några dagar och jag trodde att problemet var löst. Men sedan såg jag honom utanför staketet igen. Jag hämtade in honom och släppte ut honom igen, medan jag betraktade honom genom fönstren för att se om han skulle smita igen. Och jag blev vittne till hur han lyckades krypa under stängslet vid ett ställe där det var ett litet mellanrum mellan nätet och marken. Visste inte att Karak kunde vara så smidig! Så då fick jag gå ut och åtgärda det också. Sedan tog jag en sväng runt hela inhägnaden och tittade noga om det fanns några fler små kryphål, men kunde inte hitta något. Så då trodde jag att det tillslut var löst.

Men nej… någon dag senare såg jag honom utanför igen… Blev arg och stressad över hela cirkusen. Men när jag kom ut såg jag att han tog sig ut på det första stället, då det inte var tillräckligt bra åtgärdat, så jag gick ut och täppte till med kompostgaller som jag fäste hårt med ståltråd. Nu måste det väl ändå vara slut med rymmandet!!

Ja, det trodde jag verkligen, men nu ikväll när jag skulle hämta in dem var Karak utanför igen. Det är sånt här som verkligen kan få mig att bryta ihop. Jag kämpar och kämpar, har inte direkt några pengar att anlita någon som kan uppföra en j*vla stenmur runt gården, vilket känns som om det skulle behövas, har ett stort behov av att kunna släppa ut hundarna på gården, dels som avlastning för mig själv och dels för deras välbefinnande som jag är väldigt mån om. Och det känns som helt jäkla omöjligt att få till det så att han inte smiter. Det jobbigaste är att jag liksom inte förstår hur han bär sig åt. Har ju gång på gång gått runt inhägnaden för att se så att de inte kan ta sig ut.

Ja ja… det blir väl till att gå upp i morgon bitti och börja om från början…

IMG_9976 (2)E

 

Vardag

Nu är vi redo att gå vidare

Att sörja tar tid och det måste det få göra. Nu har jag gått under ett bra tag och sörjt förlusten av mitt gamla liv, och gården. Det har tagit mig hårt.

Men på något sätt känns det som om jag börjar sörja färdigt. Och nu kan jag till och känna att jag vill flytta och hitta något nytt och bra, jag och vovvarna. Jag säger inte att jag allt kommer att bli bra nu och att jag mår toppen, men jag har börjat längta efter ett nytt fint litet ställe.

Få börja om, läka och hitta ett nytt sätt att leva och ha kul.

20160201_133751E20160201_133809E20160201_133820E

Vardag

Vilken skitdag…

Usch, man kan inte påstå att det var min dag idag. Bilen har pajat, vilket är rätt jobbigt när man bor på ett ställe dit det inte går några bussar. Så jag kom ju inte iväg till jobbet.

Så vi har roat oss här hemma på gården, gått promenader. Tur att jag har hundarna, för tyvärr har jag en svacka igen. Det är jobbigt att det ska gå så mycket upp och ner, att det inte kan vara mer jämnt liksom…

Men men, man vet ju också att det blir bättre också.

IMG_9957 (2)EIMG_9954 (2)EIMG_9991 (2)EIMG_9986 (2)EIMG_9950 (2)EIMG_9946 (2)EIMG_9999 (2)EIMG_9987 (2)EIMG_9938 (2)E