Månad: mars 2016

Att ha en annorlunda livsstil

Posted on Updated on

Som ni kanske redan har förstått så kämpar jag ibland med att behöva försvara mitt val av livsstil. Det är många som inte förstår det här med draghundslivet, att JO, då har man liksom oftast fler än en hund! Jag har ju ”bara” tre dessutom. Finns ju många som har betydligt fler.

Jag vill tacka min syster och min mamma som i vått och torrt accepterar och till och med älskar mina hundar och hur jag har valt att leva. Men utöver dem är förståelsen tämligen liten. Det är det jag tycker är tråkigast i allt det här; att jag kan känna en press, eller i alla fall outtalade tyckanden om att jag kanske borde göra mig av med i alla fall en eller två hundar i min situation. Men NEJ, det funkar inte så.

Utan att gå in på detaljer har detta skapat lite av ett problem kring storhelger och liknande. På grund av vissa personer som har svårt att förstå och acceptera att mitt livs största intresse och min familj är mina hundar, har vi varit tvungen att dela upp oss, krångla och pussla kring helger som denna. Och dessutom står jag ju helt utan folk som ställer upp som hundvakt eller liknande. Och det beror inte på min syster och min mamma, som återigen är de enda som försvarar mig.

Jag kan längta så otroligt mycket efter att ha likasinnade runtomkring mig, med samma värderingar om livet och som inte ser problem i allt. Och folk som förstår att det är ett speciellt liv vi lever.

IMG_1911 (2)EIMG_1912 (2)E

Påsken och dagar i sorg

Posted on

Påsken tillbringade vi ute vid kusten med mamma, hennes gubbe, Sara och hennes man. Det var väldigt trevligt att komma bort ett tag, umgås, äta god mat och gå långa skogspromenader.

IMG_1930 (2)EE

Sen drabbades jag av en fruktansvärd hemlängtan, och igår när vi kom hem jag och hundarna var vi ute länge på gården i solen, hundarna sprang runt som galningar, glada över att vara hemma. De älskar verkligen det här stället och det gjorde att jag drabbades av sorg.

Nu ligger gården ute på hemnet. På söndag är det öppen visning. Jag visste ju att det här skulle bli en jobbig tid, en tid med blandade känslor. Jag vill gå vidare, hitta något nytt och fint, och jag är övertygad om att allt kommer att bli bra tillslut. Men just nu känner jag bara sorg.

IMG_1900 (2)EIMG_1902 (2)EIMG_1908 (2)EIMG_1910 (2)E

Gemensam dragträning med däck och tankar om weight pulling

Posted on Updated on

Eftersom jag fortfarande letar efter någon som kan hjälpa mig att reparera min cykel så har det inte blivit så mycket drag de senaste dagarna. Så idag gick jag ut och letade i ladan och hittade de gamla däcken till bilen. Så jag tog ut ett av däcken och tänkte att vi kunde ta en sväng med det, jag och hundarna. Fälgarna och allt satt ju på, så jag bestämde mig för att koppla alla tre till däcket plus att jag fäste en lina åt mig själv också.

När man drar lite tyngre saker ska man ju egentligen använda en så kallad WP-sele, men eftersom jag inte äger några, och att däcket ändå är relativt högt (jag fäste linan i fälgen på ovansidan), plus att jag själv skulle hjälpa till att dra så tänkte jag att det kunde gå bra ändå den här gången, och jag tyckte inte att det verkade tynga alltför mycket baktill på dem.

Så vi kämpade oss tillsammans genom en liten slinga. När det var plant eller sluttade nerför klarade hundarna galant av att dra däcket själva, men när det blev lite tyngre hjälpte jag till. Det var en rolig känsla av att dra allihop tillsammans, hundarna verkade bli peppade över att matte också var med och drog, däremot såg jag till att hålla mig bakom dem, för att få dem att dra självständigt. När vi kom tillbaka hade jag lust att göra high five med allihop (om de hade kunnat det). Jag håller på att lära Amy och Karak high five, så i framtiden kan vi använda det hehe.

Jag blev också sugen på att köra lite mer regelrätt weight pulling med Karak, han älskar ju att dra och han är en jävel på att ta i! Ska nog införskaffa en riktig wp-sele så kan vi komma igång lite, i alla fall så att han kan dra lite tyngre saker själv. Jag tror att han skulle kunna gilla det. Han är så fantastisk för man behöver inte ens peppa honom att dra, det är bara att säga kommandot så sätter han av i sporrsträck, även om det är tungt så ska han liksom framåt. Problemet med honom är snarare att det går för fort, och jag måste bromsa in honom då Amy och Dia inte riktigt har samma tempo. När jag drar med honom själv så går det fort kan jag säga, för då låter jag honom ”sträcka ut”. Därför känns det som om han skulle passa i en sport där han ensam får dra för fulla muggar.

IMG_1850 (2)EIMG_1849 (2)EIMG_1853 (2)E

Sol, hundlek (och bråk), hårdrock och makeover

Posted on

Idag blåste en kall vind, men solen lyste starkt och skapade vårkänsla trots kylan. Efter frukost åkte jag och hundarna iväg till min kompis som erbjöd mig att hyra ett rum hos henne, så jag skulle dit och titta lite. Det är ett mysigt rum, med en altandörr ut till en liten balkong med en trappa ner till gården. Aldrig fel att ha nära ut.

Efter att ha fixat kaffe i en termos tog vi min bil och åkte till hundrastgården i närheten. Amy, Dia och Karak sprang runt och busade, och Bayley grävde mest. Efter ett tag kom det två andra hundar; en tik och en kastrerad hane. De busade väldigt fint allihop, det är mest Bayley som försvarar sina gropar när någon kommer för nära. Det finns två rastgårdar där vi var; en liten och en lite större. Vi var fört i den lilla då det var en massa hundar i den större. När de gick vi till den större hagen och hundarna sprang lyckliga runt i solen.

Tyvärr avslutades den härliga dagen av lite tumult då det kom två tjejer med varsin hund av någon kamphundstyp, den ena tik och den andra hane. Vi var ju i olika hagar, men deras hane for fram mot staketet och vrålade mot våra hundar, varpå Karak inte direkt var den som backade, så han blev provocerad och sprang fram och gormade tillbaka. Jag tog bort honom och vi försökte vara längre bort i den större hagen, men det slutade förstås med att de var framme vid stängslet och skällde på varandra igen, så då bestämde vi oss för att gå. Jag har verkligen inte fördomar mot ”kamphundar”, tvärtom brukar jag ofta försvara dem, och en av de sötaste hundarna är Saras amstaff Brookie. Men den här hanen hade en aggressivitet mot Karak som såg ut att betyda ungefär kom över på den här sidan och jag sliter dig i stycken. Och han triggade Karak på ett sätt som jag aldrig har sett någon hund göra tidigare. Lite ledsamt att se då jag ändå upplever Karak som hyfsat sansad, även om han kan låta mycket mot andra hundar. Men men, det bästa vi kunde göra i den situationen var att lämna platsen.

20160324_102046E20160324_102948E

Dia dricker ur min kompis mugg vilket var jättekul att se då hon inte har träffat henne så många gånger!

20160324_104551E20160324_103052E

Efter en härlig förmiddag ute i solen åkte vi hem och fortsatte att njuta här på gården. Sen fick jag ett ryck, satte på hårdrock och färgade håret mörkare. På gymnasiet var jag och syster svartrockare med svart hår, skinnjacka, nitar och allt det där. Även om klädseln har förändrats så är jag en hårdrockare till själen fortfarande, och det är ju lite klassiskt med makeovers när man blivit singel kanske, men det är inte helt dumt, hehe. Så nu känner jag mig som mig själv igen! Fast jag har ju varit mörkhårig i omgångar de senaste åren så det ligger ju nära till hands.

Så nu är det skärtorsdag och vi myser här hemma efter en vecka med aktiviteter i princip varje dag. Hundarna kan inte bestämma sig för om de ska vara inne eller ute, så de springer lite fram och tillbaka. Jag lyssnar på bra musik, dricker lättöl (var det enda som fanns hemma haha) och tycker faktiskt att tillvaron är helt ok.

Det finns en låt som heter Strip Me av Natasha Bedingfield som ger mig styrka. Den ger mig någon slags stolthet över att vara jag; och att det inte är det yttre som definierar oss. Att styrkan kommer inifrån. Under det senaste året har jag förlorat sååå mycket, min Mikael, mina drömmar, Wynee, gården, ett hem överhuvudtaget… Och ändå, jag går vidare. Jag funderar ofta kring hur allting går till, hur får jag ork? Jag tror att jag inser att det inte bara finns en väg att gå för varje människa. Att livet är fullt av möjligheter även när allting känns nattsvart. Och att jag på något sätt fortfarande har mig själv. Jag litar väl på att jag hittar en väg. Det är faktiskt helt fantastiskt, jag som i princip hela mitt liv har plågats av dålig självkänsla. Nu har jag kommit dit att jag litar på mig själv. Och det handlar inte om att ha skinn på näsan. Det handlar om att vara trygg i att våga visa sig sårbar och att lita på att man klarar det, att man kan bryta ihop och sedan gå vidare.

Everyday I fight for all my future somethings
A thousand little wars I have to choose between
I could spend a lifetime earning things I don’t need
That’s like chasing rainbows and coming home empty

And if you strip me, strip it all away
If you strip me, what would you find
If you strip me, strip it all away
I’ll be alright

Take what you want steal my pride
Build me up or cut me down to size
Shut me out but I’ll just scream
I’m only one voice in a million

But you ain’t taking that from me 

 

Att prioritera hundarna framför människor

Posted on Updated on

Jag har funderat allt mer över vilka val man gör här i livet. Livet är ju fullt av svåra val; valet av partner, valet att skaffa barn, bestämma sig över hur man vill bo och hur man vill leva, vad man ska ha för jobb, vad man ska göra på fritiden. Ibland blir man ju bara utmattad av att tänka på allt.

Jag erkänner att jag alltid varit lite av en ombytlig person. Det går snabbt i svängarna. Det leder lätt till en känsla av att man inte riktigt vet vem man är eller var man hör hemma. Det blir lätt att följa en impuls för att sedan inse att det inte riktigt var rätt väg. Men sånt är livet.

Mycket i mitt liv har ju varit kaos det senaste året. Jag har aldrig känt mig så vilsen och utsatt för ödets kraft. Men å andra sidan har jag hittat en drivkraft här i livet, lite som en kompass. Och det är hundarna. Det är som om de alltid tar ner mig på jorden, får mig att leva i nuet, och övertygar mig gång på gång om vad det är jag vill här i livet.

Nu står jag återigen inför något nytt, skaffa nytt boende, och i framtiden vill jag naturligtvis hitta en ny livskamrat i form av en snäll och ödmjuk kille. MEN, jag har blivit så otroligt övertygad om hur jag vill ha det att jag ibland tänker att den framtida killen kanske har lite höga krav på sig. För sanningen är den att jag alltid kommer att prioritera hundarna i den bemärkelsen att den som vill leva med mig måste också acceptera att mina hundar är min familj, och att mitt liv är mina hundar. Och som jag skrev i ett tidigare inlägg; när man har såna här hundar är det inte bara en hobby utan en hel livsstil. Och JA, jag kommer att skaffa fler hundar. Jag har redan bestämt mig för att det kommer att komma in en valp i det här hemmet i framtiden, när allt är i ordning.

Min pappa erbjöd mig att bo hos honom när vi säljer huset, men då kunde jag inte ha med mig hundarna. Min pappa har hjälpt mig huuur mycket som helst under den här tiden, även med att ta hand om hundarna, så jag kan inte direkt vara sur på honom (han är inte nån hundfantast direkt), MEN jag tackar bestämt nej. Jag kan inte bo där mina hundar inte kan bo. Så är det bara.

Och så fascineras jag över att jag i många situationer prioriterar hundarna framför andra människor. Vänner som inte gillar mina hundar har en tendens att blekna bort. Vänner som älskar mina hundar blir otroligt viktiga personer i mitt liv. I vissa personers ögon ter sig detta säkert galet och osunt. Men varför? Hundar ger mig så otroligt mycket mer glädje än många människor.

IMG_1406 (2)E

Kungen av soffmys och en väldigt trevlig dag

Posted on Updated on

Vi vaknade till ett vitt landskap, som under förmiddagen förvandlades till en gråmulen öde bygd. Mitt i tristessen fick vi en trevlig inbjudan till Sara i hennes fina hus på landet, en inte alls så lång bilresa härifrån. Vi åkte på stört, jag, Karak, Amy och Dia.

Hemma hos Sara drack vi kaffe, åt hembakad morotskaka, gosade med hundarna och tittade på hur det snöade utanför. Och lyssnade på Altas svaga ylande utifrån hundgården som ibland trängde igenom väggarna. Jag och Sara var även ute i deras fina hundgård och gosade med Alta och Brookie, typ världens sötaste hundar!  Och Karak är alltid så charmig, älskar att hälsa på andra och är kungen av soffmys 🙂 Amy låg mest och tuggade på det tuggben hon hittat någonstans, och Dia gick från fönster till fönster och hade lite svårt att koppla av. Men det märks ändå att hon har blivit lite mindre otrygg, hon var framme och nosade på Sara några gånger, och det är kul att se hur hon gör framsteg.

En fantastiskt trevlig dag. Mer än så här behövs inte en gråmulen dag som denna. När vi var tillbaka i Uppsala tog vi en sväng inne i Stenhagen jag och hundarna och nu tar vi det lugnt hemma.

Saras inlägg hittar ni HÄR!

IMG_1765 (2)EIMG_1762 (2)E

Kungen av soffmys och Sara ❤

IMG_1755 (2)E

Amy tuggade tuggben i princip från det att vi kom till dess att vi gick 

IMG_1738 (2)E

Dia gick runt runt för att kolla läget

IMG_1734 (2)E

Karak kollade in den främmande hundsängen

12674314_10153481785177423_1389513361_n (1)E

Jag och Dia i soffan

IMG_1753 (2)E

Alta ute i hundgården

IMG_1769 (2)EIMG_1770 (2)E

Vackra Alta ❤

IMG_1792 (2)EIMG_1784 (2)E

Sötaste Brookie ❤

IMG_1778 (2)EIMG_1804 (2)EIMG_1787 (2)E

Alta och Brookie i hundgården

 

 

Sockrock och polarhundspolarna

Posted on Updated on

Det fanns två polarhundar och en varghund här hemma som kände sig lite understimulerade, så gissa om de blev glada när de såg att vi var på väg till skogshagen för att träffa polarhundspolarna. Det var vilda Wilma och vackra Vilde, som de träffat några gånger tidigare. Det blev en högljudd återförening och jag försökte fånga deras lek mitt bland mjuka nosar och yviga svansar. Tänk att jag alltid blir lika glad när jag träffar såna här hundar. Det är som ett lyckopiller, de förmedlar sån glädje och ohejdad energi. Det smittar av sig! Det är som om man hamnar närmare naturen, närmare det vilda och otämjda, långt bort från fåfängan, det tillrättalagda och dömande. Här får man bara vara sig själv.

IMG_1717 (2)EIMG_1575 (2)EIMG_1585 (2)EIMG_1619 (2)EIMG_1722 (2)EIMG_1570 (2)EIMG_1686 (2)EIMG_1688 (2)EIMG_1643 (2)EIMG_1655 (2)EIMG_1729 (2)EIMG_1714 (2)E

Dagen började med att Sara kom hit och vi rockade sockorna allihop. För er som inte vet var det innebär så är det att man ska ta på sig färgglada och olika sockor för att hylla människors olikheter. Det är tydligen något barn som har startat det, och det gör att det känns både viktigt och sympatiskt. I början var hundarna väldigt skeptiska till det här med att ha sockor på sig, men efter lite kul träning med godis verkade de tycka att det var helt ok!

IMG_1489 (2)EIMG_1508 (2)EIMG_1512 (2)EIMG_1497 (2)E