Solpromenad och tankar om ledarskap

Posted on Updated on

Tyvärr är jag fortfarande inte helt frisk, men idag orkade jag mig ut på en hyfsat lång promenad med hundarna i solen som nu börjar värma på ett vårlikt sätt. Vår gård är belägen lite i ett skugglandskap och därför ligger mycket av snön kvar här, men bara vi kom ut på fälten så var det en fantastisk vårkänsla vi möttes av.

Jag hade tre långlinor att hålla reda på, plus en kamera, men det gick riktigt bra ändå. Vi körde mycket parkour på stockar och stenar, en klar favorit både hos mig och hundarna.

Sedan jag skrev inlägget om dominans har jag funderat mycket över det här med ledarskap, och vilken typ av ledare jag själv är. För mig behöver inte ledarskap hänga ihop med dominans, i alla fall inte så som man vanligtvis tänker på dominans. Jag tror inte på att det finns rangordning mellan människa och hund eftersom vi är olika arter, däremot får man som hundägare ta på sig en roll som jag gärna liknar vid ett föräldraskap eller en chef.

När jag var nybliven hundägare hade jag en helt annan approach än vad jag har nu, det kan jag vara ärlig med. Jag hade läst en del böcker, tyvärr av hundtränar jag idag inte skulle rekommendera, och jag hade för mycket fokus på det här att vara en stark ledar. Man är så rädd för att göra fel att man nästan bli för nitisk. Jag tror att det är bättre för en nybliven hundägare att tänka att man ska skapa en bra relation, vara rolig, ha roligt tillsammans, vägleda valpen genom sin första tid, än att tänka hur viktigt det är att skapa ett bra ledarskap. För det första jag skrev, det är ett bra ledarskap för mig, men tyvärr är det inte alltid så man tänker om man aldrig har haft hund tidigare.

Så vad hände sen? Jo jag kom över Eva Bodfäldts bok Kontaktkontraktet som förändrade mig för all framtid (för att vara känslosam). Det var inte bara det att jag tyckte att hon hade en så fantastisk syn på hundar och hundträning, utan också det att jag ju aldrig känt att jag nått någon särskild framgång med de ”hårdare” metoder jag läst om. Äntligen kändes det som om jag fick vara bland mina hundar så som jag vill vara. Och efter det, när jag ändrade mitt tänk och min inställning, så var det som om pusselbitarna sakta föll på plats. Helt plötsligt visste jag hur jag skulle förhålla mig i hundmöten, vid inkallning, vid träning och i samvaron med hundarna. Efter Eva Bodfäldts intåg i mitt liv tog jag privatlektioner i BAT och tog del av allt det nya och ”mjuka” hade att erbjuda.

Och faktum är att Amy har visat stora framsteg, både när det gäller koppelgående, lyhördhet och följsamhet. De senaste åren har jag enbart tränat med positiva metoder. Det är faktiskt knappt så att jag minns när jag hade en konflikt med hundarna senast. Och anledningen är att vi följer en röd tråd. Jag utsätter dem inte för någonting som jag vet att de inte klarar av (försöker i alla fall undvika det så långt det är möjligt), vi tränar stegvis, lugnt och metodiskt, hundarna vet våra rutiner och de vet vad jag vill att de ska göra. Och NÄR det händer något oförutsägbart, som ett snabbt och oväntat hundmöte, ja då går jag bara från platsen. Hur mycket Dia är hoppar och ”beter sig” så straffar jag henne inte. Det är ju mitt fel att jag inte planerat promenaden bättre. Hon klarar inte av nära hundmöten, och det är mitt ansvar att se till att hon inte behöver utsättas för det.

Och en sak till. De som påstår att mjuka metoder bara passar på ”lätta hundar” och att det är en annan verklighet att handskas med svåra hundar, till dem skulle jag vilja säga så här:  Jag håller med om att det är stor skillnad att handskas med ”lätta hundar” och ”svåra hundar” (som mina!) Däremot upplever jag att det är precis tvärtom. Det är med de svåra hundarna som de positiva och mjuka metoderna fungerar som bäst. Observera att jag med mjuka metoder absolut inte menar att man ska vara vek, men det hoppas jag att folk förstår. Mina hundar hör knappast till kategorin ”lätta hundar”. Jag har en självständig och envis huskyblandning som jag har jobbat hårt med i flera års tid, jag har en tjeckoslovakisk varghund som är skygg och otrygg, svårmotiverad och gör utfall vid hundmöten, och jag har en alaskan malamute, också envis som en trädstam, bufflig mot andra hundar och med integritet. Med hårda metoder kommer jag ingenvart. Amy slutar lyssna, Dia drar sig undan som en skygg varg och Karak säger ifrån. Sen jag började med positiv träning har jag aldrig konflikter med dem. Och vi är en harmonisk och glad liten flock.

Sen har jag ju min pappas hund, Zelda. Hon är vallhund, tervueren. Visst kan man använda hårdare metoder mot henne, för det ger resultat, hon lyssnar på tillsägelser på ett helt annat sätt. Däremot använder jag aldrig hårda metoder mot henne, för hon liksom sjunker ihop, det är som om man tar ifrån henne livsglädjen. När hon bodde här var vår tid fylld av glädje och träning. Och nu skakar hon av lycka varje gång hon kommer hit och lämnar inte min sida.

Vilket långt inlägg det blev. Jag ville väl egentligen bara berätta att jag använt mig av flera typer av ledarskap, och för mig är det ingen tvekan om vilken väg vi ska gå och hur vi alla mår bäst!

IMG_0879 (2)EIMG_0915 (2)EIMG_0910 (2)EIMG_0900 (2)EIMG_0916 (2)EIMG_0949 (2)EIMG_0956 (2)EIMG_0925 (2)EIMG_1014 (2)EIMG_1012 (2)EIMG_1020 (2)EIMG_1044 (2)EIMG_1039 (2)EIMG_1022 (2)E

 

One thought on “Solpromenad och tankar om ledarskap

    Sandra said:
    13 mars, 2016 kl. 01:00

    Kan bara erkänna att det var ungefär likadant för mig med min första hund, också en malamute som min nuvarande. Det är inte lätt att som ny hundägare veta hur man skall göra och dessutom får man olika råd från olika håll och vet inte vems man skall följa… Jag gick en unghundskurs med min Baffin på SBK och fick tyvärr lära mig att dra och slita i kopplet när han drog och lägga ner honom och hålla fast honom när han var för energisk/ uppspelt… De lånade mig ett kedjestryp en gång och han vara bara ett halvår. Jag kan ju säga att hans koppeldragande inte blev ett dugg bättre av att jag drog och slet i stackarn och dessutom hade jag ju lätt kunnat skada hans hals. Det är ju bevisat att det kan ge även vuxna hundar skador liknande whiplash-skador och det är ju ännu värre med ej färdigvuxna hundar! Jag vet inte hur det ser ut inom SBK idag men jag hoppas att de är bättre än när jag gick där.

    Jag kommer inte ihåg när jag började ändra mitt tankesätt men det som har påverkat är bl.a. att jag har läst vetenskapliga artiklar och böcker av seriösa hundinstruktörer/ psykologer/ etologer. Efter Baffins alltför tidiga bortgång skaffade vi vår nuvarande hund Nanook vid 1,5 års ålder (efter att han varit runt i 5-6 olika hem) och jag ville på ett trevligt sätt jobba med hundmöten. Jag kollade då runt bland privata hundinstruktörer och hittade en som jag tyckte verkade ha en trevlig syn på hunden och hundträning. Det är jag glad för.

    Även om Nanook är en väldigt mjuk hund mot människor så är han fortfarande lite osäker i vissa situationer och precis som din Karak så säger han ifrån om han tycker att han blir orättvist behandlad. Att använda hårda metoder på honom skulle ge en farlig hund och så som han under en period betedde sig mot andra hundar så hade han med stor sannolikhet då inte levt idag.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s