Månad: maj 2016

Nu är det äntligen över!

Posted on

Idag var det överlämning av gården, och det skedde med blandade känslor. Sorg över allting som har varit, all smärta och hur det slutade ( i en utdragen och slitande konflikt med exets föräldrar). Men jag kände även glädje och lättnad över att försäljningen gick bra och att det äntligen är över. Nu kan jag gå vidare på riktigt.

Jag lyssnade på Can’t hold me down med Martin Almgren och den låten ger mig styrka. Den går rakt in i hjärtat och slår med hård kraft. Det är så jag känner nu.

I’m scared of the heights, yeah I know I need to rise

This is where I take off

I shout it from the rooftops

I made it now

I’ll never be afraid again

Doesn’t matter what I fight against

I’ll be aiming straight through the sky

Denna fantastiska, magiska hundras

Posted on Updated on

I söndags åkte vi ut till Österbybruk och gick på den officiella hundutställningen där, dit jag åker varje år. Jag träffade (som varje år) min kompis och hennes varghundar. Det är alltid lika kul att träffa andra csv. Tyvärr är Dia fortfarande för skygg för att tas med på såna tillställningar, men jag tänkte att jag skulle åka på lite mindre, inofficiella utställningar med henne, och börja lite smått. Skulle vara himla kul att kunna ta med henne nästa år.

Så det här året tittade jag på fina Hattai som ställdes ut och fick exellent och tog hem BIG -4 i finalen. Varje gång jag träffar denna ras slås jag av vilka vackra, fantastiska och magiska hundar det är. Det är en spännande ras på flera sätt, så tänkande och intelligent, påhittig, otroligt kärleksfull och lojal mot sin flock, så vacker och graciös att titta på. Mycket är ovisst i denna värld, men inte att jag kommer att skaffa en till csv innan jag dör 🙂

Grattis Hattai!

20160529_105603(0)E

Hattai

20160529_105600E

Okami

20160529_111659E

Hattai

Att våga vara offentlig

Posted on Updated on

Att blogga innebär ju att blotta sig själv, att göra sig själv offentlig. Det är ingenting som jag egentligen trivs så bra med. Jag tycker om att vara personlig och att ge av mig själv, men samtidigt känns det läskigt. Det känns läskigt eftersom det finns många dömande människor där ute. När man har en blogg blottar man strupen och det innebär också att man kan bli anfallen, och skadad.

De senaste dagarna har jag faktiskt på allvar funderat på att lägga ner bloggen. Jag tycker att det är roligt att blogga, mest för min egen del, att skriva ner sitt liv, och det är ju därför det blir en personlig touch. Men när offentligheten gör att man blir ifrågasatt så vet jag inte om jag tycker att det är värt det. Inte just nu.

Ni som har följt min blogg ett tag vet att det har hänt en hel del jobbiga saker det senaste året, vilket har påverkat mig väldigt mycket. Jag är oerhört tacksam över all positiv feedback och allt stöd jag har fått av er läsare! Ni vet ju hur jag har kämpat, hur jag alltid har kämpat för hundarnas bästa, hur jag alltid har haft fokus framåt och att ordna en bra framtid. Jag har inte alltid varit det, men nu är jag faktiskt stolt över att jag har orkat ta mig igenom allt det här och lyckats bli en starkare och bättre individ. Och jag vill värna om den känslan. Jag vill inte låta folk trycka ner mig eller ifrågasätta de val jag har gjort. En sak som är viktig att komma ihåg är att en blogg är en blogg; man väljer helt vad man vill berätta om och vad man vill hålla för sig själv. Det är aldrig en hel sanning. En del saker har jag delat med er, men mycket har jag valt att inte dela.

Nu kämpar vi lite med den här nya situationen och boendet i lägenhet, samt Amys löp, men vet ni vad? VI KOMMER ATT KLARA DET HÄR OCKSÅ. Genom att ta hjälp av folk som stöttar mig och som accepterar mig för den jag är kommer jag att orka fortsätta på vägen mot den där drömmen jag har. Men det känns som om saker här hemma börjar lugna sig lite… Amy börjar nog komma ut ur löpet, Karak och katterna kommer superbra överens. Inte bara överens, Karak och Sushi kommer nog till och med att bli riktigt bra vänner! Alla tre hundarna börjar vänja sig vid miljöerna här. Amy och Dia har ju bott på landet hela livet och är inte så vana vid stadsmiljö, men det känns som om det går fort nu när de exponeras för det varje dag. Karak och hundmöten går allt bättre, jag kör skvallerträning och han är superduktig, fina killen.

Man får ta det som det är, ta en sak i taget, jobba för att komma dit man vill. Jag sitter redan och tittar på hus på landet på hemnet. Måste bara komma igång med jobbet igen. Det är mycket på gång, mycket planer. Men just nu ägnar vi oss åt varandra, jag, hundarna, katterna och sambon.

Och angående bloggen vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Jag ska känna efter lite mer, för att se om jag har styrkan just nu att blotta mig själv.

Snart är det dags…

Posted on Updated on

…att ta ett riktigt farväl av gården. På måndag åker vi dit jag och Sara för att hämta Moses (sköldpaddan) och köra honom till Sara där han ska stå tills vi hittar ett större boende. När jag åker därifrån kommer det att vara för sista gången. Jag känner redan nu att det kommer vara förenat med mycket känslor, både sorg, lättnad och en känsla av frihet. Jag känner det redan nu.

Men det är med en stark tilltro till framtiden som jag lämnar den här delen av mitt liv. Jag har förändrats mycket det senaste ett och ett halvt åren. Jag bär på mycket, men upplever att jag har blivit starkare.

Det som står på agendan framöver är att lösa problemet med hundarna när jag börjar jobba. Men som allt annat här i världen så vill jag tänka att allting går att lösa, bara man vill. Och hundarna är en så otroligt självklar del av mig.

 

Det bästa som hade kunnat hända

Posted on Updated on

Jag slits mellan rädslan för att vara personlig i min blogg, och känslan av att det är helt nödvändigt. Jag skriver för mig själv, för att göra någonting konkret av allt det som finns inuti, i ens tankar, känslor och handlande.

Och jag har inte varit så öppen på sista tiden, kanske är jag rädd. Rädd för att allt det underbara ska ta slut. Mitt liv har inneburit så mycket smärta och sorg de senaste åren, så jag har liksom blivit van att lida.

Men så hände någonting som är svårt att beskriva. Det är inte bara det att jag har träffat en person som får mig att känna mig så där BRA, utan jag har träffat en person som är så himla lik mig själv, som delar humor, värderingar, mål och drömmar med mig. Och i hans kölvatten kommer ett helt nytt liv med underbara vänner, god mat, kärlek till hundarna och hopp om framtiden. Han följer med mig på det som är viktigt för mig och tvärtom. Det finns en sådan ömsesidig värme och respekt och det har jag aldrig tidigare upplevt.

Jag känner en sån tacksamhet (vart man nu ska rikta den), och en sån glädje över att ha gått starkare ur all smärta och tillslut hittat helt rätt!

Så att livet innebär en tid i lägenhet just nu kan jag leva med. För han är ändå det bästa som hade kunnat hända mig och hundarna. Jag har aldrig sett Dia så snabbt bli så trygg med en vuxen man tidigare. Så den här veckan gör vi klart på gården och sedan börjar vi vandra på vår nya underbara väg tillsammans ❤

IMG_2878 (2)EIMG_2816 (2)E

 

 

Polarhundsträff med polarpolarna

Posted on Updated on

Idag åkte vi iväg för att träffa polarpolarna Wilma och Vilde igen. Och idag var en annan liten nykomling med också; fem månader gamla Ayla. Jag blev störtförälskad! Sån underbart vacker liten varelse, och så superkelig och härligt valpglad. Jag fick enorma cravings och var på väg att stjäla med mig henne hem.

Men ja… det var det där med att bo i lägenhet osv osv. Fan! Så just nu måste jag stilla mina ha-begär. Men sen så måste jag ha en egen liten Ayla!

Amy var med i långlina eftersom hon löper (jag hade inte hjärta att lämna henne hemma, nu så här i lägenhet så måste man ju passa på att aktivera dem när man har möjlighet) , men jag måste erkänna att för alla utom Amy så hade det varit bäst att låta henne vara hemma. Karak följde Amy vart hon än gick och var allmänt grinig om någon annan kom nära hans flickvän. Det är ju lite nytt det här med att vara hanhundsägare och man lär sig efterhand. Så även om allt gick väldigt bra (Karak morrade och sa ifrån men inget mer) så kommer jag låta honom eller löptiken vara hemma.

 

 

Utflyttningsfest och evighetslöp

Posted on Updated on

Igår åkte vi ut ett gäng till gården för att ha en liten utflyttnings/avskedsfest med fika och biljard. En utav vännerna hade också med sin lilla Rex, så hundarna fick busa och ha kul på gården. Det var glädjande att se Karak ihop med Rex, och även med Idun, tvåårig dotter till min kompis. Jag skrev ju i mitt förra inlägg att Karak kan ha svårt för små barn, och han har varit väldigt upphetsad och uppjagad kring Idun tidigare, så att han har fått stanna hemma när vi ska till dem. Men igår gick det hur bra som helst! Det var knappt så att han brydde sig om Idun, och han var lugnt när hon var i närheten.

Vi har för övrigt några kämpiga dagar framför oss. Amy har nämligen kommit in i sitt höglöp nu, och Karak har blivit väldigt ”på” henne. Amy är fortfarande inte hundra procent villig, men man börjar se tendenserna hos henne, så nu måste vi ha dem separerade hela tiden. Det är inte alltid lätt i en liten lägenhet! Men än så länge är det hanterbart även om det är lite pyssel. Men hela den här löpgrejen känns som en evighetshistoria. Hon har nu löpt i två veckor och vi alla längtar tills det är över!

Vi har en intensiv vecka framför oss, för efter nästa helg är det tillträde till huset för de nya ägarna. Så vi har en vecka på oss att tömma allt. Sen så, sen börjar vi på det nya på riktigt!

IMG_2777 (2)EIMG_2809 (2)EIMG_2825 (2)EIMG_2848 (2)EIMG_2906 (2)EIMG_2862 (2)EIMG_2842 (2)EIMG_2856 (2)EIMG_2914 (2)EIMG_2805 (2)EIMG_2808 (2)EIMG_2876 (2)EIMG_3011 (2)EIMG_2845 (2)E