Det är sjukt vad tiden går! För ett år sedan hade Mikael precis börjat komma hem från sjukhuset.
Jag och hundarna tog hand om varandra ute på gården. Vi levde ett märkligt liv, vi kämpade för en bättre framtid.
Och det blev bättre, mycket bättre. Men idag lever vi helt annorlunda. Jag läääängtar ut på landet. Varje dag funderar jag över hur vi ska se till att trivas här i stan, jag och hundarna. Samtidigt är allting så himla bra, jag mår så oroligt mycket bättre i mig själv. Jag blickar framåt och längtar till ett nytt boende med min nya familj.
