Träning, Vardag

Det är mycket nu

Förutom att hantera polisanmälan, utpressningar, vattenskada, flytt och inflytt, samt löp så promenerar vi i parker, träffar vänner och familj, tränar hundmöten, går med klövjeväska och försöker aktivera oss bäst vi kan.

Angående polisanmälan så är den nerlagd. Försäkringsbolaget hörde dessutom av sig igår och sa att ansvaret för det som hände faller 50/50 på mig och den andra hundägaren eftersom han hade sin hund lös. Det känns skönt att få lite upprättelse.

Det känns som om Karak har börjat lugna ner sig lite, både när det gäller katterna i hemmet och andra hundar utomhus. Jag kör mycket skvallerträning med honom och det lovar gott. Han har redan blivit lättare att avbryta och styra dit jag vill.

Dia börjar också slappna av lite i stadsmiljön. Idag när vi var ute höll hon till och med på och busade med Amy, vilket verkligen visar att hon börjar känna sig mer trygg. Det roliga med Dia är också att hon kommet så bra överens med katterna. Jag får känslan av att de till och med kan bli lekkamrater i framtiden, för katterna är nyfikna på Dia och hon har en lekfull men rätt mjuk attityd mot dem.

Det går bättre och bättre med Karak och katterna, även om det är en bit kvar. Amy och katterna går också hur bra som helst ihop.

Amy löper så nu är det också lite pyssel kring att separera henne och Karak. Men hittills har det gått riktigt bra, de sover i olika rum och är bara tillsammans när vi har full koll på dem.

Annars så är flytten igång nu, det börjar närma sig tillträdesdagen. Jag ser verkligen fram emot att få lägga allt det där bakom mig nu!

IMG_2592 (2)EIMG_2601 (2)EIMG_2562 (2)E

 

Vardag

För ett år sedan

image

Det är sjukt vad tiden går! För ett år sedan hade Mikael precis börjat komma hem från sjukhuset.

Jag och hundarna tog hand om varandra ute på gården. Vi levde ett märkligt liv, vi kämpade för en bättre framtid.

Och det blev bättre, mycket bättre. Men idag lever vi helt annorlunda. Jag läääängtar ut på landet. Varje dag funderar jag över hur vi ska se till att trivas här i stan, jag och hundarna. Samtidigt är allting så himla bra, jag mår så oroligt mycket bättre i mig själv.  Jag blickar framåt och längtar till ett nytt boende med min nya familj.

image

image

image

image

image

Vardag

Drömmar på hyllan

Som jag säkert tjatat om… livet blir ju inte alltid som man har tänkt sig. Trots alla svårigheter och allt elände som har varit de senaste ett och ett halvt åren, och trots alla förändringar som detta har inneburit för mig och hundarna, så blir jag så oerhört glad när jag inser att allting bara kommer att bli bättre från och med nu.

Men som sagt, just nu har vi en hel del ”utmaningar” att hantera. Det svåraste är att tillgången till hundgård kommer att försvinna från och med första juni, då köparna har tillträde till gården. Jag är i färd med att återgå till jobb inom socialtjänsten, och även om jag inte jobbar just nu så måste ju det lösa sig med hundarna. Från en stor gård med en massa möjligheter, till en lägenhet i stan.

Det är nog Karak som har svårast att anpassa sig till det nya livet. Amy och Dia har alltid varit hyfsat anpassningsbara. Så när det gäller Karak funderar jag på att hitta en lösning där han till och från får vara hos sin tidigare ägare, och komma bort från stan lite. Min plan är ju att skaffa ett hundvänligt boende, men det kan ju ta ett tag innan man kommer dit.

Det är många tankar som far genom mitt huvud nu för tiden. Vad hände med draghundslivet? Jag inser ju att jag var allt för optimistisk när jag tänkte att jag skulle bo kvar på gården och livet skulle rulla på. Framför allt är jag nog en obotlig optimist. Jag tänker alltid att saker löser sig, och grejen är att det gör de oftast! Men tidsramen för detta är inte alltid som jag tänker mig.

Men egentligen. .. det är skillnad på draghundsliv och draghundsliv. Att bo i Norrland med tio hundar var väl inget som kändes aktuellt just nu ändå. Och drargör man ju inte i lägenheten utan i naturen. Så egentligen handlar det om att hitta en väg att vandra på, när man är på väg mot den där drömmen.

Och, som jag brukar säga, problem är till för att lösas. Och drömmarna har jag inte förlorat, jag har bara lagt dem lite på hyllan.

IMG_2170 (2)EIMG_2207 (2)EIMG_2210 (2)EIMG_2128 (2)EIMG_2149 (2)E

 

IMG_2137 (2)E

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vardag

Vår och märkliga människor

image

Då har jag för första gången blivit polisanmäld. För bristande tillsyn av hund. Egentligen var jag förberedd på det, men kände ändå hur pulsen steg när jag fick samtalet.

Som tur var så pratade jag med en väldigt trevlig och hjälpsam polis igår, som förklarade lite kring lagen men sen sa att de inte skulle gå vidare utan att anmälan skulle läggas ner.

Jag har råkat ut för lite ”märkliga” människor den senaste tiden, så just nu känner jag bara ett stort behov av att få vara med dem som gör mig glad och son jag tycker om.

Vardagen är inte helt okomplicerad. Jag och hundarna ska vänja oss vid livet i lägenhet just nu, och dela tillvaron med två katter. För Amy och Dia är det inga problem, men med Karak krävs det lite tålamod. Men det går bättre och bättre och jag har faktiskt vissa förhoppningar om att han kommer att kunna känna sig lugn och trygg med dem.

Vi tar härliga promenader i de fina parkerna, när vi inte åker ut på landet. Livet kan verkligen förändras snabbt. Men jag mår bra faktiskt, bättre än på mycket länge! Och det har ju äntligen blivit riktig vår!

image

image

image

image

image

image