Vardag

Vi vill samma sak

Om man någon gång har drabbats av stress så vet man vilka konsekvenser det kan få. Det är en hemsk sjukdom som kan få allvarliga följder.

Mitt sätt att hantera stress har gått ut på att ordna livet runtomkring så att jag minimerar det som orsakar stress. Jag har levt ett ganska skyddat liv på landet.

För ca fem år sedan var jag en stadsmänniska som aldrig ens hade tänkt tanken på att bo på landet. Att bo i lägenhet var det naturliga och inget konstigt med det. Så därför har jag inte sett det som någon större katastrof att bo i lägenhet en period, även om det är långt ifrån optimalt. Jag har oroat mig mer för hundarna än för mig själv.

Men det var inte som jag hade tänkt det, och jag är inte samma person som jag var för fem år sedan, det har blivit väldigt uppenbart.Så vad hände? Vad förändrade mig? Stressen. Jag märker oönskat mycket hur stressen har satt djupa spår. Och jag tittar på Dia och det är som om vi kommer ännu närmare varandra. Jag är lite grann som du. Jag blir stressad när jag hör kommunkillen klippa gräsmattan utanför balkongen, när jag hör grannens barn härja ute på gården. Jag blir stressad av alla byggen och avspärrade vägar, all trafik, alla människor överallt. Det är inte bara det att jag trivs på landet, jag vantrivs i stan. 

Den här känslan blev ju inte bättre efter det att jag fick bilrutan krossad. Jag kämpar och biter ihop, men börjar bli orolig. Kroppen börjar säga ifrån, stressnivån är för hög.

Jag känner med Dia, vi delar stressen. Jag känner med Karak, avsaknaden av stora ytor, att få springa, springa. Vi vill samma sak; bort från människor, andra hundar och andra stressmoment. Vi vill bort från det höga tempot som man aldrig tycks komma undan här inne i stan. Vi vill vila i lugnet och tryggheten och ha det som bas när vi ger oss ut på äventyr.

Nu gäller det att stanna upp och reflektera. Vilka stressmoment kan jag ta bort? Hur kan jag lösa de problem som finns? Att jag måste bort från stan vet jag. Men hur värjer jag mig under tiden? Mycket handlar det också om att acceptera att man är sårbar, att man ibland hamnar inför svåra val. Och att sänka kraven på sig själv.

Träning, Vardag

Nosework

Idag kom jag och Amy iväg på nosework-kursen efter att ha varit tvungna att hoppa över gårdagens kurstillfälle på grund av incidenten med bilrutan. Med fladdrande plast på förarsidan där rutan en gång satt åkte vi iväg till hundhjälpen i det bästa av alla sommarväder.

Vi tog igen lite av det vi missade igår; att introducera eukalyptusdoften. Jag har ju tränat Amy i lite godissök tidigare och det märks att hon vet vad hon ska göra. Hon verkar verkligen gilla det här med nosework och det är så kul att stå och se hur hundarna jobbar med nosen. Jag tror också att alla hundar var rätt trötta efter dagens pass; Amy låg ner på sidan framåt slutet. Vi avslutade med att söka efter doften på väggen, vilket var en ny upplevelse för alla hundarna.

Imorgon bitti kör jag in med bilen till verkstaden och byter den mot en hyrbil. Vet dock inte om de har hyrbilar för hundägare så jag hoppas verkligen att vi kan komma iväg på kursen imorgon!

20160629_134005E

Amy utanför hundhjälpen

 

Vardag

Till dig som krossade min bilruta…

…jag tycker verkligen synd om dig. Du kan inte vara lycklig om du har ett behov av att förstöra andra människors saker. Och blev du lyckligare efteråt? Jag kommer ju laga min bil, och sen kommer jag att gå vidare med mitt liv. Vad är det du har åstadkommit med det här?

Det är sorgligt hur många människor det finns som lever genom att skada andra, det har jag ju verkligen blivit varse. Och självklart känner även jag ilska, om inte hat, mot personer som gör mig och mina nära och kära illa. Men sen inser jag att det inte leder någon vart. Det gör inte mig lyckligare, tvärtom! Jag förlåter inte dem som har gjort mig illa, och jag tänker inte låta dem göra mig illa igen, men jag lägger heller ingen energi på att gå runt och hata och känna mig bitter. Det finns redan tillräckligt med bittra människor i vårt samhälle.

Jag vänder mig till min underbara familj, och mina fantastiska vänner, söker stöd och ork att gå vidare. Så jag åkte till pappa och så satt vi på hans uteplats och drack kaffe.

Det tråkigaste med det hela är att jag ju ska gå kurs i nosework den här veckan med Amy. Vi var där igår, vilket var superkul, men idag kom jag inte iväg eftersom jag hittade min bil med krossad ruta. Imorgon ska jag gå, men sen kan det bli svårt då bilen ska in på verkstaden. Får försöka lösa det! Hur som helst, Amy var väldigt duktig, och lugn och fin bland de andra hundarna. Min lilla pärla!

20160627_142629E

Vardag

Midsommar i paradiset

Min familj har en sommarstuga på en ö som heter Bremön. Den ligger utanför Sundsvall och vår stuga ligger mitt i en liten fiskehamn från 1700-talet. Ända sedan jag var barn har jag tillbringat somrarna där och kallat det för min paradisö.

Jag insåg ett par veckor innan midsommar att jag inte varit där på fyra år. Det är väldigt sorgligt och beror på många olika saker. Så i år bestämde jag mig i alla fall för att vi skulle åka dit till midsommar. Det är inte så bara det, då man måste ta sig dit i båt, vilket gör att man är helt beroende av väder och vind. Från nordöstra sidan, där vår hamn ligger, är det ett stort hav, och på andra sidan havet ligger Finland. När det blåser är det stora krafter som sätter in, och driver enorma vågor mot ön. Men vi hade väldigt tur, för när vi kom till Lörudden (hamnen varifrån man åker ut till Bremön) så var det blå himmel och lugnt på havet.

Det var första gången Karak åkte båt (vad jag vet i alla fall), och han stod på bryggan och tjöt för att han inte vågade hoppa ner i båten. Det slutade med att jag fick lyfta ner honom och Andreas som stod nere i båten fick ta emot. Men väl nere i båten gick allting jättebra.

På midsommarafton vaknade vi till dimma, men på eftermiddagen, lagom till dansen runt majstången på ängen, klarnade det upp och blev soligt och varmt. Traditionen är att alla samlas på ängen, först till dans, och sedan fika.

 

Resten av helgen ägnade vi åt att gå promenader med hundarna, äta och dricka gott, skämta och skratta en massa, bada hundarna i havet och ha det allmänt bra! Förutom jag och Andreas så var min syster och hennes man där, min mamma och hennes man, min bror och hans familj samt min moster.

Igår kom jag tillbaka till Uppsala med glädje i kroppen. Det gav mig väldigt mycket att ha fått tillbringa den här midsommaren på min paradisö med alla personer och hundar som jag älskar.

 

Vardag

Bad day

Idag har jag haft en rätt så dålig dag. Den började bra med att syster kom hit på lite frukost och brädspel och fortsatte bra med en lunch på stan med mamma. Men efter ett samtal om midsommar och hundproblem, eller snarare Karakproblem, så fick jag en sån där tung sten i magen.

Det finns allergiker där vi firar midsommar så hundarna är inte välkomna i storhuset. Det går ju att lösa genom att vara ute på gården samt att de får vara i den andra stugan där vi sover. Sen var det ju det här med att Karak är lite speciell och att grannarna har hundar osv… Så jag satt på eftermiddagen och tittade på pensionat men insåg snabbt att det inte gick att få plats med så här kort varsel.

För mig är det ju inga problem att hundarna följer med utan det är återigen andra som sätter lite käppar i hjulet. Men jag har bestämt att göra det bästa av situationen.

Karak har haft en dag då han har verkat väldigt understimulerad, varit väldigt stressad vid hundmöten. I det höga tempot bredvid honom lyckades jag trampa rakt ner i en grop i parken där vi gick och jag ramlade handlöst under ett gällt skrik av smärta. För ett ögonblick var jag övertygad om att jag till råga på allt brutit foten lagom till midsommar, men tack och lov kände jag rätt snabbt att så inte var fallet utan att det rörde sig om en stukning.

Sen kom jag på att jag ju skulle betala in handpenningen för bilen, men då fick jag hjärnsläpp och kunde absolut inte komma ihåg koden to bankdosan så det sket sig. Så nu får jag pallra mig iväg till bankkontoret imorgon bitti och be dem hjälpa mig.

Det jag märker är tyvärr att mina krafter att ta tag i allt sånt här har börjat sina efter allt som har varit med gården och konflikter hit och dit. Jag är rädd om min hälsa och känner att problem måste lösas och bekymmer elimineras.

Great day! Nu ska jag sova och så tar jag nya tag imorgon!

image

Vardag

24 tassar

Idag var vi på besök hos sambons pappa och hans fru. De behövde hjälp med en markis och som tack bjöd de på middag. Så det blev trädgårdshäng och grillade kotletter i ett virrvarr av 24 tassar, en massa hundludd och tuggbensfrosseri. De har också tre hundar, fast av det mindre slaget; Nellie, Tina och Maxi. Det är fascinerande hur lugnt det kan vara med sex hundar.

Vi blev också erbjudna att passa på att borsta hundarna ( vi som inte har nån trädgård just nu ) och det nappade Andreas på. Dia fäller fortfarande otroligt mycket, jag dammsuger varje dag i lägenheten. Det blev några riktigt fina vita högar i deras trädgård.

Hur som helst så börjar Dia vara mer avslappnad hos Andreas pappa och Amy har ju bott där en vecka när hon löpte. Karak försöker vi introducera lite stegvis, men det går väldigt bra med de andra hundarna, de är ju tre gamla tanter så inte så mycket att reta sig på, haha.

Men härligt att få vara ute en hel dag i helt okej väder men trevligt sällskap och en massa lurviga vänner.

20160619_152025E20160619_144613E20160619_143440(0)E20160619_152006E20160619_153353E20160619_172328E20160619_172333E20160619_144934E20160619_144605E20160619_153354E

Träning, Vardag

Till dig Amy

Igår bokade jag in mig och Amy på en kurs i Nosework. Det är Hundhjälpen i Uppsala som har sommarkurser veckan efter midsommar. Är ju ett toppenbra tillfälle så här under sommaren när man kan gå dagtid, och dessutom känns det lite kul att det är varje dag, lite mer intensivt.

Amy har ju verkligen ett stort intresse av att nosa, och jag har redan tränat henne lite i sök och spår, vilket hon tycker är superkul, så därför valde jag att gå kursen med henne. Jag tror att det kommer att vara som klippt och skuret för henne.

Jag slås väldigt ofta av tanken vilken fin hund Amy faktiskt är. Det är lite lätt att ”glömma bort” henne eftersom Karak och Dia är två väldigt krävande hundar vilket får mycket uppmärksamhet. Amy är den där snälla hunden som står bredvid och väntar medan jag tränar Karak vid hundmöten eller när jag hanterar Dias olika rädslor. Jag är alltid noga med att berömma och belöna Amy, och att inte ta henne för given. Jag har haft henne i snart fyra år, och vi har gjort en enorm resa tillsammans.

När jag köpte Amy var hon en livlig hund som drog i kopplet, var jobbig vid hundmöten, omöjlig att ha lös och lite allmänt svår. Nu är hon min superfina tjej, trygg i alla lägen, går fint i koppel (för det mesta, hon är fortfarande husky!), jätteduktig vid hundmöten och väldigt fin att ha att göra med. Lugn, stabil och snäll så in i norden mot allt och alla; barn, människor, hundar, katter… Hon är tålmodig och så lydig som jag någonsin kunnat önska utifrån hennes förutsättningar. Och att jag kan ha henne lös vid givna tillfällen är en sådan seger!

Jag fick veta för inte så länge sedan att Amy är ett år äldre än vad jag har trott. Det beror på att de vi köpte henne av sa att hon var född 2009, men nu när jag tillslut kom i kontakt med hennes första ägare visade det sig att hon är född 2008. Så i oktober blir min fina tjej 8 år. Det känns helt jättekonstigt. Jag har ju liksom förlorat ett helt år… Hon är ju gammal! Det skrämmer mig, att tiden springer ifrån oss. Men än hoppas jag att hon har ett par eller några år kvar att ge oss. Förutom tveksamheter kring hennes rygg så är hon en pigg, glad och frisk hund med mycket fart i.

Du är min äldsta skatt och eviga följeslagare och jag älskar dig ❤

IMG_4066 (2)E

 

 

Vardag

Instängd själ

Jag känner det väldigt tydligt, mer och mer för varje dag som går; jag mår inte bra i själen av att bo i lägenhet. Det var längesedan jag bodde i lägenhet, och när jag gjorde det var jag inte hundägare.

Vad gör man i en lägenhet? Självklart finns det hur mycket som helst att hitta på. Men det är som om inspirationen och motivationen har dött. Jag är van vid att bo i ett stort hus på landet där det i princip alltid finns någonting att ta tag i. Och om jag har känt mig rastlös har jag kunnat gå ut på gården och träna eller leka med hundarna, gå ut i skogen, köra drag eller you name it… Nu finner jag mig själv i en situation jag är väldigt ovan vid. Och min själ känner sig instängd. Visst, jag kan gå ut på en promenad, men då hamnar man i nån park, full med andra människor och hundar. Visst, jag kan ta bilen ut till skogen, men då blir det helt plötsligt en annan typ av företag. Dessutom är jag utan bil fram till onsdag nästa vecka, vilket inte gör frihetsinskränkningen mindre.

Jag tittar på hemnet varje dag, och känner att det är ett MÅSTE med hus. Och rätt så snart. Men vi tar sommaren först, sen tar vi tag i det här med jobb och köpa hus.

Och hundarna då? Självklart hade de ett härligare liv på gården. Men det går nog ingen nöd på dem, i alla fall inte på Amy och Karak som verkar tycka att varje promenad är lika spännande. Dia trivs inte i stan. Punkt. Och inte jag heller. Punkt. Men vi promenerar, busar, gosar, tränar tricks och gör vårt bästa för att ta oss igenom det här med glädjen i behåll.

IMG_3451 (2)E

 

Vardag

Livets hårda skola

Det är lite tyst här på bloggen, jag har fullt upp med att hantera mitt ex  familj. Utan att gå in på alla bedrövliga detaljer så har jag insett att jag faktiskt börjar känna mig smått trakasserad. Konflikten som har varit i över ett år har gått från att ha varit en konflikt till att ha blivit nån sjuk hämndaktion mot mig, hotfulla sms om att de ska polisanmäla mig etc. (känner jag igen det här?)

Vi har bland annat haft en konflikt kring bilen, så idag åkte jag och köpte mig en sprillans ny bil. Det kändes skönt, det sista som binder mig till dem blev jag av med. Och jag unnade mig något fint! Jag vill bara bort, börja om. Jag är less på att bli kallad fula saker, få höra om allt hemskt jag har gjort och hur dålig jag är. Så har jag haft det i över ett år. Inte konstigt att man blir lite trött i huvudet ibland.

Jag säger som jag alltid säger när folk frågar hur jag orkar; jag har en fantastisk familj och sambo, fantastiska vänner och fantastiska hundar omkring mig. Annars hade jag inte orkat. Och som sagt, det som inte dödar härdar, det är livets hårda skola. Man får lite andra perspektiv. Det är jag och Dia som kämpar lite med livet just nu. Hon är trygg och glad i lägenheten, men världen utanför är lite jobbig tycker hon. Det är en av de största anledningarna till att jag kollar runt på hemnet varje dag. Längtar ut på landet, precis som Dia.

Nog om allt tragiskt. Bjuder på lite glada bilder från häromdagen då hundarna och jag busade i hundrastgården som ligger ganska nära där vi bor. Dit går jag när hundarna behöver få springa av sig.

För övrigt så längtar jag hemskt mycket efter min nya bil som jag kan hämta tidigast i slutet på veckan. Ny bil, nya möjligheter! Det blev en Dacia på grund av dels det fördelaktiga priset, och sen att det var ett enormt bagageutrymme! Det var större än på den SUV som vi tittade på först, större än den jag har haft. Sen är det bara att tuta och köra vidare här i livet!

Vardag

Helgen vid kusten

Det har varit mycket på programmet de senaste dagarna så ligger lite efter med uppdaterandet här, men har i alla fall en del bilder att bjuda på från helgen som vi tillbringade ute vid kusten hos några vänner. Riktigt härligt att få komma bort från stan, och vädret överraskade också till det positiva! Jag hade förberett mig på en kall och blåsig helg, men det blev riktigt okej, med sol, grillning och hundpromenader.

Den här helgen har verkligen fått mig att längta efter ett boende på landet. Jag längtar efter de där stora ytorna där hundarna kan springa lös och busa, och närheten till skogen.