Månad: juli 2016

Drömmen om landet kommer närmare…

Posted on

De senaste dagarna har vi avnjutit ute i hammarskogen hos min mamma och hennes gubbe. Vädret har varit fortsatt varmt, brutalt varmt, och myggen har varit ihärdiga. Vi har byggt hundgård i värmen, tagit promenader i skogen och badat med hundarna.

Tanken är att det ska finnas en hundgård där så att det blir lättare när vi kommer på besök med våra bestar. Vi har fått upp gallret och ett tillfälligt skydd mot solen. Nu återstår det någon form av upphöjd liggplats, rymningssäkert nät till tak och hundkoja, så det får bli nästa gång vi åker upp. Vi ska även köpa till fler sektioner så att vi kan göra den större. Hundarna fick i alla fall prova den.

Nu är vi tillbaka i stan igen, men det känns som om drömmen om landet kommer allt närmare. Vi var nämligen på en visning på ett hus igår, vilket väckte en massa känslor, tankar och en stor längtan. Det är mycket jobb på det huset, men i hjärtat känner jag att jag skulle klara av väldigt mycket om jag bara fick komma bort från stan.

Så nu tänker vi, grunnar, planerar … och drömmen är inte så långt bort längre. För även om det inte blir just det här huset så känns det som om bollen är i rullning. Efter det här kommer vi inte kunna bo kvar i lägenheten som om ingenting har hänt. Då måste vi hitta någon annat, och det snart.

 

 

 

Värme, hundgrind och ett hopp om ro

Posted on Updated on

Vilken fantastisk värmebölja vi har som sveper in över Uppland. Hoppas ni i de andra delarna av Sverige också har fått en släng av medelhavsvärmen. Framför allt är det så fantastiskt härligt att gå ut med hundarna på kvällen och luften är alldeles ljummen.

Idag har vi äntligen monterat hundgrinden på den nya bilen, vilket blev jättebra! Det är två dörrar på den, vilket blir kanon när man har tre hundar, vilket förhindrar dem från att hoppa ut alla samtidigt. Även om de är duktiga ( i alla fall Dia och Amy :p) på att stanna kvar när bakluckan öppnas, så har man ju betydligt mer kontroll med en hundgrind. Vi monterade grinden hemma hos Andreas mamma för att få lite mer plats, och så passade vi på att äta middag hos henne också. Dia börjar känna sig lite mer hemma där, speciellt när det bara är Andreas mamma hemma.

I övrigt känns livet rätt bra, och jag känner ett växande hopp om lite lugn och ro, en massa glädje och att kunna planera framåt, och inte hela tiden vara fast i det förflutna.

20160723_192043

 

I jakten på hus

Posted on

För varje gång jag är hemma hos någon som bor i hus så blir min längtan till landet starkare. Ibland är det nästan så att det är på gränsen till outhärdligt. För att stilla min hunger tittar jag på hemnet och drömmer mig bort.

Men egentligen vill vi ju bort så fort som möjligt från stan, och nästa vecka har vi faktiskt hittat ett hus som vi i alla fall ska springa på visningen på. Det är nästan så att man blir lite för ivrig, jag vill ha! Det svåraste med att hitta billiga hus på landet är att det ofta inte går bussar dit, vilket ändå kan vara lite trevligt om man ska in till stan på restaurang eller får hem gäster som vill dricka lite vin. Samtidigt hade jag det ju så på gården, och man överlever ju, allt går att lösa.

Ska i alla fall bli kul att gå på visningen. Det kommer i alla fall ge en känsla av att vi är lite på gång nu.

IMG_8831 (2)E

Karak planerad för parning

Posted on Updated on

Det är otroligt roligt att få berätta att Malamutepacklife Emelie har valt ut min käraste Karak till parningen med Alta, som ägs av Sara passout! Parningen är planerad till nästa löp och det ska bli väldigt roligt att få följa allt detta.

Alta och Karak känns som en väldigt bra kombination, och så himla stiliga båda två! Det som också är så roligt är att Sara är en av mina bästa vänner numera, och det ska även bli kul att lära känna Emelie. Nu hoppas vi bara att allt ska flyta på som planerat och att det blir små undersköna valpisar.

PicMonkey Collage

Livet, lite av varje

Posted on Updated on

Det är sommar nu, vilket ofta innebär att man lever livet lite mer än i allmänhet. Man kanske reser, man är i sommarstugan, man hälsar på släkt och vänner osv.

Vi har också lite fullt upp av livet just nu, och vi gör lite av varje. Vi har ju precis varit uppe i Norrland på min sommarö, och nu i helgen var Andreas iväg på en tillställning med sin familj, så jag och hundarna var hemma och höll ställningarna.

Vi tog långa promenader, och besökte den stora, fina hundrastgården i Eriksberg. Jag lagade räksallad till Andreas hemkomst och idag har vi varit och inhandlat ett nytt spel. Vi är ju brädspelsfreaks båda två, som tur är! Det nya spelet blev Caverna, ett mycket roligt spel.

Så drabbades jag helt plötsligt av en plötslig kreativitet, och jag hittade ett block och lite pennor i en låda. Det var ju väldigt längesedan jag tecknade, så det har jag ägnat mig åt nu. Mer än så behöver jag inte just nu.

Sluta låtsas och var dig själv i stället

Posted on Updated on

Jag slutar aldrig förundras över vilket kraft sociala medier har när det gäller att få folk att vilja vara någon som de egentligen inte är. Eller i alla fall att vilja framstå som liiite bättre. Detta blir ju tydligt när man är vän med någon både ”i verkligheten” och på facebook t ex.

Ärligt talat så blir jag så väldigt less på folk som oavbrutet lägger upp bilder av sitt lyckade liv på alla sociala medier de kan hitta, för att sedan visa en annan verklighet när man ses. Och nu menar jag inte att man inte får dela med sig av sitt liv, det får man absolut! Jag som alla andra kan roas av att se vad mina vänner har för sig, om de reser eller har något intressant att visa för världen. Det handlar mer om HUR man gör det. Det är bara en känsla jag får när det egentligen handlar om något annat.

Och här måste jag ju flika in och berätta att jag lägger upp en hel del bilder på mina hundar. Jag är väldigt medveten om att detta inte roar alla jag har som vän på facebook. Däremot har jag en hel del ”vänner med hund” som jag i alla fall tror uppskattar det, eftersom jag själv inte kan se mig mätt på bilder av deras hundar. Så här pratar vi ju om ett intresse, en speciell livsstil, och det kan man ju ha. Och för mig handlar det också mycket om intresset av att fotografera.

När min syster lägger upp bilder från vår vackra sommarö så får jag verkligen inte den här känslan. Min syster är så långt ifrån en som fiskar efter uppmärksamhet och komplimanger som man kan komma. Hon vill bara visa upp ett vackert ställe på jorden, utan att behöva hamna i centrum själv.

Men när bilder alltid handlar om hur ”bra” allting är, vilka underbara vänner jag har som vill hänga just hos mig, vilken underbar man jag har som varje fredag kommer hem med rosor till mig efter en jobbig arbetsvecka, då vill jag bara tänka lite oskyldigt att det måste ju finnas saker man kan dela med sina nära och kära utan att nödvändigtvis behöva dela detta med 100-200 pers till?

Detta är också väldigt tydligt inom hundvärlden. Alla vill väl framstå som den perfekta hundägaren på facebook? Eller? Det fanns faktiskt en liten skrift om detta i det senaste numret av tidningen härliga hund; en typ av hundägare som tar bilder och sen gärna lägger upp dem på facebook och överdriver mängden eller resultatet av träning, aktivering och samvaron med hundarna. Bara för att det ska SE bra ut.

Om det finns en nivå av kreativitet och konstnärlighet i de bilder eller inlägg man delar så har jag inget problem med det, då handlar det om ett uttryck. Fina bilder på husdjuren, korna i en hage, solnedgången vid kusten eller vad som helst. Då blir det ju ett uttryck för konst. Sen kan man ju argumentera för att gränsen är hårfin. Men som jag sa; för mig handlar det om en känsla som egentligen är svår att förklara.

Jag känner glädje och tacksamhet till vänner och familj och det kan jag dela på sociala medier, men det beror på att vi har gått igenom helvetet tillsammans. De jag känner vet att mitt liv har varit otroligt tungt, och jag har aldrig försökt dölja detta, och inte heller har jag blottat allting på facebook. Det finns en viss värdighet man vill behålla.

Och varför tycker jag att det är viktigt att ta upp? Jo därför att människan funkar inte bättre än att man jämför sig med andra. Tro mig, det är sjukt jobbigt att ta del av alla andras perfekta liv när man själv kämpar för att överleva. Ta det folk skriver med en nypa salt; ingens liv är så perfekt som det låter på facebook. Och så måste jag säkert inflika att man absolut får posta positiva saker på facebook, sådant sprider glädje. Men det jag pratar om är en känsla av att folk hela tiden försöker anstränga sig för att verka lite bättre än alla andra. Så jag har en inre vädjan om att vi alla bara kan vara som vi är, utan att hela tiden försöka glänsa.

För grejen är också den att alla vinner på detta, för ingen mår bra av att hela tiden försöka fiska efter andras gillanden, det ska komma inifrån, och omgivningen mår bra av trygga personer som vågar stå för vem man är.

Jag har några få nära vänner som är min mur, mitt skyddsnät, och de alla kan sammanfattas som jordnära, ärliga personer, tämligen ointresserade av att visa upp en perfekt fasad på sociala medier. 

 

Eufori

Posted on

Igår kom vi hem från vårt andra besök på Brämön, där vi var på midsommar. Jag lovade mig själv i början av sommaren att jag skulle försöka börja ta igen alla dessa år då jag inte har kommit upp dit. Så det här året blev det två besök om än korta.

vi har tillbringat ett par dagar med bra väder, sol och bad och lyckliga hundar som fick springa lösa på klipporna. Det gör nog att Brämön har blivit ett paradis för dem också, och inte bara för mig.

Och det är något visst med havet, det riktiga, stora och okuvliga… Hav och berg är nog den typen av natur som får mig allra lyckligast, där man känner sig som en liten, liten del av något mycket större.