I morgon är den oändliga väntan över. Då drar allting igång, med tillträde till huset, förberedelser och flytt. Imorgon får vi nycklar, åker ut och mäter och styr sedan mot bauhaus för att inhandla stängsel. Det är det viktigaste att få till, haha.

Tänk om hundarna bara visste vilket bättre liv som väntar dem, med start imorgon!

Själv är jag lyckligt medveten. Kanske är det för att jag vet att det är över inom ett par dagar, men känslan jag har nu är verkligen: jag skulle inte ha stått ut i stan en vecka till! 

Det är verkligen sorgligt, men stan, och lägenheten, har brutit ner mig. Jag har tappat inspirationen och glädjen till det mesta. Till och med hundpromenader, som jag alltid har älskat, har blivit jobbiga måsten. Varför? För att det innebär för det mesta att gå ut och trängas med andra hundar och människor, och att se hur Dia lider. Jag visste faktiskt inte att jag var en så utpräglad lantis, men det var en viktig erfarenhet. Nu hoppas jag på att allting går som planerat.

Imorgon börjat livet igen!