Vardag

På upptäcktsfärd med hundarna

Idag skulle jag och sambon ta en härlig skogspromenad med hundarna, men då han vaknade och var sjuk fick jag och hundarna roa oss själva. Och det är vi ju ganska bra på! Jag tog bilen och åkte på upptäcktsfärd. Jag har suttit och spanat in kartan på google maps för att hitta bra skogsvägar i området, och nu tog jag tillfället i akt att åka och titta på en väg jag spanat in på kartan.

Och när vi kom dit blev jag överlycklig, världens bästa dragvägar! Långa grusvägar genom skogen, flera olika vägar att välja mellan och det bästa är att det är så pass nära vårt hus att man kan starta hemma.

Så fick jag chans att prova de nya kopplen och de funkade väldigt bra! Jag släppte inte hundarna lösa idag, har varit försiktig med det nu under älgjakten. Däremot hade jag med mig läckert godis och tränade mycket kontakt med dem under promenaden, för att lägga en bra grund om man vill släppa dem vid ett senare tillfälle. Jag brukar vilja att både dem och jag ska bekanta oss lite med stället, och även förknippa det med lek och godis innan jag släpper dem.

Men nu ska vi planera in vår första långa barmarkstur!

20161022_14382520161022_14334320161022_143832

Vardag

Behovet av att avskärma sig

Nu kommer det ett annorlunda inlägg. Jag är verkligen ingen politiskt aktiv varelse, dels för att jag inte gärna lägger ut sånt på sociala medier, och dels för att jag har valt att leva ett liv utanför politiken på grund av att det hela får mig att må dåligt.

Jag har kommit fram till att livet på landet passar mig eftersom det ger mig ett visst avstånd från alla ”problem”. Den tiden jag tvingades bo i en lägenhet i stan var hemsk. Jag mådde så otroligt dåligt av att behöva gå ut i en miljö där jag inte var trygg. Det var några år sedan jag bodde i stan, och utvecklingen gav mig kalla kårar. Var och varannan dag var det bilar som stod i brann i vårt område, gäng som tände eld på brevlådor, bilrutor som slogs in och  poliser som jagade kriminella.

Grejen är att man har som svensk blivit matad med att man ska hjälpa till, man ska hjälpa de svaga osv, och det ska man självklart göra. Men var går gränsen? Jag är också ”svag” om man pratar om förmågan att hävda sig i det moderna samhället, att ha den psykiska styrkan att stå pall i ett samhälle där armbågar och hög röst värderas högre än alla andra förmågor.

Livet är liksom tillräckligt svårt ändå. Att dessutom bli matad av den media som berättar om gängbråk, gangsterkriminalitet och alla kriminella företeelser som är relativt nytt här i Sverige, det tar hårt på mig. Jag är emot all form av kriminalitet, (vågar ju knappt palla äpplen utan att få ångest), och ju mer ”främmande” den är desto mer skrämmande. Det är det som folk inte verkar vara villiga att förstå;  det är kriminaliteten i den nya kulturen som växer fram i Sverige som väcker rädsla hos folk, inte folk från andra kulturer! Vi i Sverige är vana vid vårt öppna samhälle, vår jämställdhet och vår jantelag. Och jag måste erkänna att jag hyllar denna jantelag till viss del. Det finns något ödmjukt i tanken att du inte är bättre än någon annan, men samtidigt är vi nog lite dåliga på att stå upp för oss själva. Och ibland känns det som om pendeln slår över; vi vill befria oss från jantelagen och blir egotrippade istället.

En mellanväg hade väl varit bäst. Som svensk säger jag: lagom är bäst! Men en sak är säkert: jag trivs på landet, bland bönder och djur, där kraven inte är så höga, där man lever i någon slags gemenskap, man får och man ger igen, och man kan leva lite i skuggan av verkligheten.

Jag har ju verkligen haft en hel del annat att tänka på de senaste två åren, och jag har aktivt valt att inte läsa nyheterna. En del av mig säger att det är självklart att man ska engagera sig i världen och vad som händer där, medan en annan del av mig säger att jag ska ta hand om mig själv, bygga upp det som har raserats och göra det som betyder någonting för mig, för på det sättet är jag en bra medmänniska.

Självklart tar jag del av nyheterna, nuförtiden i alla fall, men jag märker att jag har ett behov av att avskärma mig. För min egen skull. När jag är stark nog tar jag fajten.

img_8195-2e

 

 

Vardag

Utbildningsstart och valpplaner

Idag har vi shoppat loss på brukshundcenter här i Uppsala, de hade utförsäljning för att de (tyvärr!) ska stänga ner butiken. Det blev en ny STOR vattenskål, två nya koppel och ett nytt halsband till Karak. Och vi kunde inte låta bli, så vi köpte ett litet halsband också, för en framtida ny liten familjemedlem. Vi har bestämt oss för att ta en valp, men vem det blir och när återstår att se.

Idag fick jag också hem kursmaterialet till hunddagisföreståndarutbildningen som jag ska läsa. Så det blir till att sätta sig in i det ikväll, och jag har ju längtat efter att få komma igång!

20161020_19145020161020_191807

Annars då? Det är arbetet med hundgården som fortfarande står på schemat. Det är i princip klar, men det är det här med att göra den rymningssäker, och det är inte bara. Jag har nu satt nät både upptill och nertill, för Dia hoppar och Karak och Amy gräver.

 

 

Vardag

Varghundsvän

Nu har det börjat komma lite gråare dagar här i Uppland. Mulet och ibland regn. Det är väl oundvikligt den här årstiden.

Så vad gör man en mulen dag som denna? Jo, man packar en liten ryggsäck med fika, stoppar in hundarna i bilen och åker för att träffa vänner. Vi träffade Varga och Lobo i stadsskogen idag, hundarna fick springa och busa och vi fick sitta och dricka kaffe och Loka och prata lite. Vi hade bara med oss Amy och Dia eftersom jag inte vill släppa Karak tillsammans med Lobo. Men nästa gång tänkte vi att de kunde få en koppelpromenad bara de två, så Karak i alla fall slipper försvara sina brudar.

Det är så kul att se dem leka ihop! Särskilt Lobo och Dia, man ser verkligen likheter mellan dem på sättet de leker. Hårdhänt, full fart och hastiga svängar. Det är inte alla hundar som hänger med. Det är en av anledningarna till att jag bara älskar raser som varghundar och polarhundar; deras energi, styrka och livskraft!

 

 

 

Vardag

Ett nytt paradis

Idag har det varit fortsatt arbete på gården. Jag har bland annat ägnat mig åt att röja upp i ”lillskogen”, hörnet av vår tomt där det växer lite träd och buskar. Jag förberedde inför att vi ska utöka hundarnas inhägnad så att de har tillgång till större ytor. Det blir också kul för dem att ha lite granar att undersöka. Hundarna har busat på gården oavbrutet i princip hela dagen, inte konstigt att de nu ligger som tre klubbade sälar här inne.

När jag höll på ute på tomten gick jag runt och trivdes oförskämt bra. Älskade hem! Det är en oslipad diamant. Här finns det mycket att sätta tänderna i, men varje sak man gör kommer att få effekt. Jag har alltid varit en väldigt hemmakär person. Jag MÅSTE trivas i mitt hem och känna att det är min fristad. Jag är också väldigt intresserad av inredning, och det är så kul att se hur allting sakta med säkert förvandlas från någon annans hus till mitt hem. 

20161017_12434920161017_133115

”lillskogen” bakom kullen

På grund av det fina vädret har vi prioriterat utomhusjobb. När höstrusket blir mer påtagligt är mitt nästa projekt att måla inne. Luckorna och dörrkarmarna i furu, den fulgula hallväggen…allt ska bli vitt!

20161017_162645

Här snubblar man både på hundar och benknotor

På dagarna jobbar vi och på kvällarna är vi inne och myser med eld i kaminen och te i koppen. Medan hundarna trängs i soffan sitter jag på golvet med datorn och pysslar med nya hemsidan, och jag är så glad att jag har hittat ett nytt paradis…

20161016_23492120161016_23493220161016_234957

Drag, Träning, Vardag

Härlig draghöst och en dragskatt framför cykeln

Med tanke på hur det var förra hösten så njuter jag varje dag just nu. För ett år sedan levde jag i en lervälling och som så många andra såg jag inte skymten av solen på flera veckor. Jag drabbades av nedstämdhet och handlade multivitamin på brustablett.

Den här hösten har ju hittills varit väldigt vacker, och när värmen äntligen försvann blev påbörjades en fantastisk draghöst; solig, kall och med torra vägar. Jag håller tummarna för att det håller i sig.

Idag tog jag ut Karak på en dragtur bara han och jag. Jag älskar våra stunden då vi är på tu man hand. Jag är så fascinerad över att hans ”problem” med hundmöten är som bortblåsta när vi drar. Idag passerade vi en granne som gick med sina två terrier, som båda två hoppade och skällde i kopplen när vi körde förbi. Som alltid tog jag det lugn när vi fick möte; jag hoppade till och med av cykeln och ledde den eftersom jag inte riktigt visste hur Karak skulle reagera. Han tittade lite på de skällande hundarna, men fortsatte rakt framåt, helt otroligt oberörd. Och hästarna kom galopperande i flock mot oss i hagen vid sidan av vägen, som för att kollektivt försöka skrämma vargen som kom springande. Jag saktade in, men Karak tittade knappt på hästarna, utan var fullt bestämd över att fortsätta framåt. Vilken skatt han är ❤

Vi hittade en liten skogsstig som vi tog ett liten tur på, men var tvungen att vända när den blev allt för smal. Ska försöka hitta lite bredare stigar här omkring, för det är otroligt mysigt att dra i skogen.

20161016_11284320161016_113002

Vardag

Levnadstips till de levande

I januari är det två år sedan mitt liv förändrades. Tiden går så fort att det ibland känns som om jag står vid sidan om mitt eget liv och tittar på. Lite som en sån där eftertext på en film som rullar alldeles för fort. Man hinner liksom inte läsa innehållet.

När jag säger att mitt liv förändrades så syftar jag inte främst på att mitt ex råkade ut för någonting fruktansvärt, att vårt förhållande gick i bitar och att jag var tvungen att börja om, hitta nytt boende, osv. Att bryta upp från ett förhållande går de flesta människor igenom under sin tid på jorden. Det som däremot inte alla har oturen att uppleva är att vara så nära döden som jag upplevde att jag var, genom honom. Att stå bredvid någon man älskar och i tysthet ta farväl för att man inte vet om personen kommer att överleva. Man stirrar döden i ögonen. Det är så overkligt. Alla vet ju att döden finns, men det är som om man tar så mycket för givet; nära och kära, livet.

Så det jag syftar på när jag skriver att mitt liv förändrades är att någonting hände inuti mig. Det var en bubbla som sprack. En verklig insikt om att allting kan hända precis när som helst. Att vi alla är så otroligt sårbara. Att man ska ta till vara på det man har och inte sakna allt man inte har. Allt det här är ju klyschor, fram till den dagen då man är med om någonting omvälvande, någonting som får en att på riktigt förstå innebörden av alla kloka ord.

Jag tycker att man ska leva i nuet, men också tänka framåt och våga förverkliga sina drömmar. Man ska inte stanna kvar på dåliga jobb, i dåliga relationer eller med dåliga vänner för att man inte vågar ta det där steget. Man ska våga säga vad man tycker och känner; berätta för folk vad de betyder för en, göra sig sårbar, för det är vi ändå när det kommer till kritan. Om man blir sårad -låt personen få veta det, om någon gör en väldigt glad-låt den få veta det! Man ska inte ägna energi åt att ångra saker eller sörja förluster, utan blicka framåt och gå vidare, men minnas det förflutna med ödmjukhet. Man ska även vara ödmjuk mot sig själv; erkänna fel man har gjort men resonera som att man gjorde det bästa just då, och att man kan lära av sina misstag. Ingen blir lycklig av att hela tiden klaga på sig själv och allt man inte lyckas med, det bästa är att ta tag i sakerna och ge sig själv en anledning att känna sig stolt. Man ska inte bry sig så mycket om vad andra tycker, utan hitta människor som respekterar och älskar en för den man är, på djupet.

img_20150313_150807

Vardag

Nu börjar planeringen på riktigt

Igår och idag har planeringen av det nya företaget påbörjats på riktigt. Jag har börjat fylla i affärsplan, kladdat på en budget, gjort listor över inköp och utgifter, påbörjat kontakt med kommun och länsstyrelse. Det är en hel del att tänka på, men det är en otroligt stimulerande utmaning. Jag har också börjat skissa på en hemsida, vilket är det roligaste av allt. Jag älskar att designa webbsidor och fundera över layouter…

Det är nu det börjar kännas på riktigt.

Är jag rädd? Faktiskt inte. Jag har en tendens att vara rätt positiv till nya saker och förändringar. Jag har ju faktiskt varit sugen på att starta eget i ett par år nu, så det känns bara väldigt härligt att jag äntligen är här. Och jag tänker lite som så att man måste våga satsa på sina drömmar, för vad ska man annars göra?

Jag om någon vet att livet helt plötsligt kan förändras, att allting inte blir som man har tänkt sig, och att livet inte är en självklarhet. Jag försöker hellre och misslyckas, än att ligga på dödsbädden sen och ångra att jag aldrig försökte.

e20161015_224327

Vardag

Nya vänner genom bloggen

Det är kul hur det här med bloggen inte bara har lett till att man har fått kontakt med folk över nätet, utan också att det har gett mig vänner som jag träffar även i ”in real life”. Kära Sara är en sådan, som faktiskt har blivit en av mina bästa vänner, och idag packade vi in hundarna och åkte till Varga och hennes supervackra tamaskan dog Lobo. ❤

Inte helt oväntat gick inte Karak och Lobo så bra ihop (mest på grund av Karak), vi kände rätt fort att de inte borde vara ihop, och det kan ha förstärkts av det faktum att Dia troligtvis ska löpa snart. Men Dia och Amy är ju aldrig något problem, och vi tog en skogspromenad med de tre hundarna medan stackars Karak fick sitta i bilen. Vi tog med honom för att testa, för ibland går det ju bra med andra hanar. Vi får se om Dia börjar löpa någon gång snart, och om det kan ha spelat in på Karaks beteende.

Efter promenaden tog vi en kaffe inne i Vargas kök, Dia sökte skydd i tryggheten under köksbordet och Amy letade matrester medan Lobo var överlycklig och oavbrutet ville leka med Amy. Amt bjöd till ibland, och ibland var hon häxan surtant och sa ifrån. Var svårt att få bra bilder med en slö mobilkamera och hundar i ständig rörelse. Hur som helst var det ett mycket trevligt besök och nästa gång har vi bestämt att träffas i en rasthage så att de kan få springa lösa och busa. Känns som om både hundarna och vi människor kommer att trivas ihop 🙂

20161014_14524120161014_162314

 

 

 

Vardag

När jag hittade draghundsporten hittade jag mig själv.

Jag vet inte om jag har skrivit om det här förut, men det är någonting jag tänker på rätt ofta faktiskt. Och det är hur hundarna förändrade mig; både hur jag är och mitt sätt att tänka. Innan hundarna var jag en person som faktiskt inte var så förtjust i att vara ute i naturen. Att ta promenader var typ det tråkigaste jag visste, och den enda gången jag njöt av att vara ute i skogen var när jag plockade svamp. Jag har alltid älskat att åka slalom, men förutom det har jag inte varit särskilt förtjust i att vara ute på vintern. Jag har föredragit att sitta inne med tända ljus och en kopp te.

Och så skaffade jag hund, och hela mitt liv förändrades. En ny värld öppnade sig, både en inre och en yttre. Jag upptäckte glädjen i att promenera, att vara ute i naturen, att pulsa i snö, att bara gå och gå och gå. När hundarna hade kommit in i bilden fick allting en mening. Man gör allting tillsammans, även om det spöregnar eller är snöstorm och man bara måste ut, så blir det till någonting positivt. När jag tänker tillbaka på hur jag var innan hundarna kom in i mitt liv så känns det som om jag var en helt annan person, och jag älskar vad de har gjort med mig. Det är som att hitta hem.

När jag hittade draghundsporten hittade jag mig själv. Kärleken till hundarna och kärleken till farten samt vintersporten förenades i denna underbara aktivitet. Äntligen hittade jag en sport som verkligen passade mig. Och till skillnad från utförsåkning kan man njuta av draghundsporten i stort sett året runt (förutom under den korta svenska sommaren).

Djur får en verkligen att växa som person. Man har ansvar för en levande individ och man kan inte bara tänka på sig själv. De är en del av en annan värld och de tar med en på äventyr man inte skulle uppleva annars. Jag är så tacksam för hundarna och att de har lärt mig älska skogen, vintern och draget!