Så här i efterhand är det tydligt hur vilsen jag var

Ibland bläddrar jag bakåt i bloggen. För mig är bloggen som en dagbok, den gör det möjligt att gå tillbaka och läsa om händelser, tankar och förändringar som har passerat i livet.

Häromdagen råkade jag hamna ett år bakåt i tiden och jag fastnade i texten, brutalt påmind om hur livet var då. Det som också slog mig var hur uppenbart vilse jag var. Tvivlade på det mesta, vad jag ville komma här i livet, hur framtiden skulle bli, vad jag skulle satsa på inom hundvärlden. Jag försökte bekämpa den här vilsenheten genom att klänga mig fast vid övertygelser jag hade för stunden. Jag var helt säker på att det skulle gå att lösa ut mitt ex från huset, så att jag kunde bo kvar där. Allting annat var för smärtsamt att tänka på. När det sen blev ett faktum att den enda möjligheten som fanns var en försäljning var det ett uppvaknande som kändes som en örfil.

Jag tvivlade mycket över vilket typ av hundliv jag ville ha. Jag tvivlade faktiskt på om det var draghundar jag skulle satsa på. Saknaden efter Wynee förstärkte min kärlek till vallhundar, och pendeln slog över för en kort stund. Det blev däremot kortvarigt, för min kärlek till polarhundar är som kärleken till sin familj; ibland är de rätt krävande och det kan kännas som om man behöver en paus. Men kärleken är orubblig och utan dem är man ingenting. Och sen kom Karak ❤

Att blicka bakåt ger mig perspektiv och vaggar in mig en trygghet att jag nu faktiskt har hittat my way of life. Jag älskar fortfarande vallhundar, och det skulle inte förvåna mig om det flyttar hit en sådan någon gång i framtiden, men jag är 100% säker på att jag vill omge mig, min kropp, min själ och mitt liv med dragisar!

img_1973-2eimg_2091-kopia-2e

Det kan ju inte alltid gå som på räls

Jag har upplevt förvånansvärt lite trassel i draget den senaste tiden, förutom just det faktum att Dia är väldigt ojämn i sina prestationer. Annars har det rullat på. Men det beror också mycket på att vi ofta är två som drar, så jag har inte dragit så mycket med alla tre samtidigt på sista tiden.

Och jag upplever att det är stor skillnad att dra med en eller två, och att dra med tre. När man ska dra med tre blir det helt plötsligt ett litet spann. Man ska välja vilka positioner de ska springa i, och detta är någonting man hittar genom att prova sig fram.

Eftersom vi nu dessutom planerar att skaffa en till hund, så blir det extra viktigt att hitta ett bra team i hundarna. Idag var vi ute på en liten träningsrunda där jag testade att ha Karak längst fram och Amy och Dia bakom. Nacklinorna åkte på och speciellt detta gjorde att jag var beredd på lite trassel. Dia har haft väldigt svårt för nacklinan; hon gillar INTE att sitta fast.

Det gick både bättre och sämre än planerat. Bättre för att Dia faktiskt fann sig i att ha nacklina, och att hon och Amy höll sina positioner hyfsat bra. Sämre för att Karak faktiskt ställde till med lite problem. Det är ju nämligen så att vi misstänker att Dia ska börja löpa snart. Karak är väldigt på henne, runt henne hela tiden. Och nu under vår träningsrunda så hade han svårt att fokusera på draget. Han saktade in och ville bak till Dia med jämna mellanrum, vilket orsakade en massa trassel förstås.

Så bättre lycka nästa gång! Gör om, gör rätt. Vänta med detta tills Dia löpt färdigt, eller byta plats så att Karak får springa bakom. Jag har beställt en ny nacklina till Dia eftersom hennes är för lång, ändra hakar till någonting som inte lossnar hela tiden osv… Det kan ju inte alltid gå som på räls. 

Men det som kändes kul var att med lite träning så kommer de nog bli ett bra team, förutsättningarna finns!

2016-10-24-16-37-002016-10-24-16-38-11

Känslan när man börjar ta tag i allt

Jag levde i en svacka i ett och ett halvt år. Saker och ting fick vänta. Livet fick vänta. Jag hade fullt upp med att rida ut stormen.

Med detta som bakgrund så är det helt underbart att känna den där styrkan och viljan att ”ta tag i allting”. Äntligen har jag börjat förverkliga mina drömmar, jag läser den där utbildningen jag tänkt i ett par år att jag ska läsa, jag har kommit igång ordentligt med draget, vi har börjat bygga den där fina hundgården jag har velat bygga i evigheter, osv.

img_8098-2eimg_8114-3eimg_8200-2eimg_8137-2e

Idag har det regnat heeeeela dagen, så då har jag passat på att börja måla inomhus. Det kommer att bli så himla fint när all furu har förvandlats till vitt! Jag har så otroligt många idéer om vad jag vill göra i hemmet och på gården att det ofta är jobbigt, eftersom man vill göra allting på en gång! Men var sak har sin tid.

Men det känns som om bitarna faller på plats, en efter en. Det som är upplyftande är också att jag märker att ju mer man ”tar tag i” desto lättare blir det att ta tag i nästa sak, och nästa. Det blir en positiv energiskapande cirkel.

20161023_16224120161023_164544

 

 

På upptäcktsfärd med hundarna

Idag skulle jag och sambon ta en härlig skogspromenad med hundarna, men då han vaknade och var sjuk fick jag och hundarna roa oss själva. Och det är vi ju ganska bra på! Jag tog bilen och åkte på upptäcktsfärd. Jag har suttit och spanat in kartan på google maps för att hitta bra skogsvägar i området, och nu tog jag tillfället i akt att åka och titta på en väg jag spanat in på kartan.

Och när vi kom dit blev jag överlycklig, världens bästa dragvägar! Långa grusvägar genom skogen, flera olika vägar att välja mellan och det bästa är att det är så pass nära vårt hus att man kan starta hemma.

Så fick jag chans att prova de nya kopplen och de funkade väldigt bra! Jag släppte inte hundarna lösa idag, har varit försiktig med det nu under älgjakten. Däremot hade jag med mig läckert godis och tränade mycket kontakt med dem under promenaden, för att lägga en bra grund om man vill släppa dem vid ett senare tillfälle. Jag brukar vilja att både dem och jag ska bekanta oss lite med stället, och även förknippa det med lek och godis innan jag släpper dem.

Men nu ska vi planera in vår första långa barmarkstur!

20161022_14382520161022_14334320161022_143832

Behovet av att avskärma sig

Nu kommer det ett annorlunda inlägg. Jag är verkligen ingen politiskt aktiv varelse, dels för att jag inte gärna lägger ut sånt på sociala medier, och dels för att jag har valt att leva ett liv utanför politiken på grund av att det hela får mig att må dåligt.

Jag har kommit fram till att livet på landet passar mig eftersom det ger mig ett visst avstånd från alla ”problem”. Den tiden jag tvingades bo i en lägenhet i stan var hemsk. Jag mådde så otroligt dåligt av att behöva gå ut i en miljö där jag inte var trygg. Det var några år sedan jag bodde i stan, och utvecklingen gav mig kalla kårar. Var och varannan dag var det bilar som stod i brann i vårt område, gäng som tände eld på brevlådor, bilrutor som slogs in och  poliser som jagade kriminella.

Grejen är att man har som svensk blivit matad med att man ska hjälpa till, man ska hjälpa de svaga osv, och det ska man självklart göra. Men var går gränsen? Jag är också ”svag” om man pratar om förmågan att hävda sig i det moderna samhället, att ha den psykiska styrkan att stå pall i ett samhälle där armbågar och hög röst värderas högre än alla andra förmågor.

Livet är liksom tillräckligt svårt ändå. Att dessutom bli matad av den media som berättar om gängbråk, gangsterkriminalitet och alla kriminella företeelser som är relativt nytt här i Sverige, det tar hårt på mig. Jag är emot all form av kriminalitet, (vågar ju knappt palla äpplen utan att få ångest), och ju mer ”främmande” den är desto mer skrämmande. Det är det som folk inte verkar vara villiga att förstå;  det är kriminaliteten i den nya kulturen som växer fram i Sverige som väcker rädsla hos folk, inte folk från andra kulturer! Vi i Sverige är vana vid vårt öppna samhälle, vår jämställdhet och vår jantelag. Och jag måste erkänna att jag hyllar denna jantelag till viss del. Det finns något ödmjukt i tanken att du inte är bättre än någon annan, men samtidigt är vi nog lite dåliga på att stå upp för oss själva. Och ibland känns det som om pendeln slår över; vi vill befria oss från jantelagen och blir egotrippade istället.

En mellanväg hade väl varit bäst. Som svensk säger jag: lagom är bäst! Men en sak är säkert: jag trivs på landet, bland bönder och djur, där kraven inte är så höga, där man lever i någon slags gemenskap, man får och man ger igen, och man kan leva lite i skuggan av verkligheten.

Jag har ju verkligen haft en hel del annat att tänka på de senaste två åren, och jag har aktivt valt att inte läsa nyheterna. En del av mig säger att det är självklart att man ska engagera sig i världen och vad som händer där, medan en annan del av mig säger att jag ska ta hand om mig själv, bygga upp det som har raserats och göra det som betyder någonting för mig, för på det sättet är jag en bra medmänniska.

Självklart tar jag del av nyheterna, nuförtiden i alla fall, men jag märker att jag har ett behov av att avskärma mig. För min egen skull. När jag är stark nog tar jag fajten.

img_8195-2e

 

 

Utbildningsstart och valpplaner

Idag har vi shoppat loss på brukshundcenter här i Uppsala, de hade utförsäljning för att de (tyvärr!) ska stänga ner butiken. Det blev en ny STOR vattenskål, två nya koppel och ett nytt halsband till Karak. Och vi kunde inte låta bli, så vi köpte ett litet halsband också, för en framtida ny liten familjemedlem. Vi har bestämt oss för att ta en valp, men vem det blir och när återstår att se.

Idag fick jag också hem kursmaterialet till hunddagisföreståndarutbildningen som jag ska läsa. Så det blir till att sätta sig in i det ikväll, och jag har ju längtat efter att få komma igång!

20161020_19145020161020_191807

Annars då? Det är arbetet med hundgården som fortfarande står på schemat. Det är i princip klar, men det är det här med att göra den rymningssäker, och det är inte bara. Jag har nu satt nät både upptill och nertill, för Dia hoppar och Karak och Amy gräver.

 

 

Varghundsvän

Nu har det börjat komma lite gråare dagar här i Uppland. Mulet och ibland regn. Det är väl oundvikligt den här årstiden.

Så vad gör man en mulen dag som denna? Jo, man packar en liten ryggsäck med fika, stoppar in hundarna i bilen och åker för att träffa vänner. Vi träffade Varga och Lobo i stadsskogen idag, hundarna fick springa och busa och vi fick sitta och dricka kaffe och Loka och prata lite. Vi hade bara med oss Amy och Dia eftersom jag inte vill släppa Karak tillsammans med Lobo. Men nästa gång tänkte vi att de kunde få en koppelpromenad bara de två, så Karak i alla fall slipper försvara sina brudar.

Det är så kul att se dem leka ihop! Särskilt Lobo och Dia, man ser verkligen likheter mellan dem på sättet de leker. Hårdhänt, full fart och hastiga svängar. Det är inte alla hundar som hänger med. Det är en av anledningarna till att jag bara älskar raser som varghundar och polarhundar; deras energi, styrka och livskraft!