Månad: november 2016

Första turen med 4-spannet

Posted on Updated on

Löptider har passerat, hundarna börjar känna sig trygga med varandra, solen sken från en rätt så blå himmel igår, dags att prova 4-spannet på riktigt. Eftersom det var Akiras första tur med spannet så blev det en kortare tur, i lugn takt. Zelda fick springa med vid sidan om, så nöjd som någon kan vara.

Karak och Amy längst fram, Dia och Akira bak. Lilla stjärnskottet är just det – ett stjärnskott! Hon var lite försiktig i början, men sen var det som bortblåst, och hon drog som om hon aldrig gjort annat.

Lite trassligt blir det alltid ibland innan man hittar ett flow, Dia sackar lite mot slutet, det brukar hon göra. Jag bytte plats på Karak och Amy efter ett tag, eftersom det mest är Amy som drar mot vänstra sidan av vägen. På så sätt hamnade Amy på utsidan och Karak hade möjlighet att hålla henne på högra sidan av vägen. Men allting gick över förväntan, och snacka om kick! Jag gjorde en liten film av små klipp från dragturen, ett tillfälle värt att minnas.

Idag har vi haft snöstorm lite till och från, tyvärr mer blåst än snö, men i alla fall, allting under nollan är ett steg i rätt riktning.

 

Att stötta

Posted on Updated on

Jag kan inte nog uttrycka hur glad jag är över min familj. Under katastrofåret 2015 ställde de upp för mig på ett sätt som fick mig att känna tacksamhet ända in i märgen. Det blev en solid grund att stå på, mitt i stormen.

Kanske tar jag det för givet, men för mig funkar det så att man stöttar varandra i en familj. Det betyder inte att man alltid måste tycka lika, eller alltid lovorda andras livsval, men man finns där. Ibland möter jag folk och förstår att de är ovana vid detta, att man pratar, stöttar, men även att man säger vad man tycker. Jag förstår till fullo att familjer ser lika olika ut som människor är olika, och jag respekterar det. Jag är bara så väldigt glad över den värme, det engagemang och de starka band som finns i min familj, och detta trots att mina föräldrar är skilda.

Mina föräldrar skulle aldrig ens drömma om att leva som jag gör, draghundsliv med hundar virvlande runt fötterna. Men de stöttar mig för de vet att det är det JAG vill, det är det som gör MIG lycklig. Visst kan de säga vad de tycker, om de oroar sig för någonting, men det går alltid att prata om, och de kommer alltid att finnas där, vilka val jag än gör. De stöttar mig i arbetet med företaget, för de tror på mig, de känner mig, och de vet vad som skulle göra mig lycklig. De har en förmåga att sätta sig in i min situation och se saker utifrån mitt perspektiv. Och det är verkligen inte en egenskap som alla har, tyvärr, det här att se saker från olika perspektiv. Förvånansvärt många ser världen i svart och vitt.

Det finns folk som är rutinmässigt negativa, skeptiska och rädda för förändring. Det finns folk som alltid ifrågasätter andra. Det finns folk som har ett behov av att lägga sig i hur andra människor lever och lär, som om det bara skulle finnas ett rätt sätt. Min erfarenhet säger mig att dessa människor är bittra eller missnöjda för att de själva inte har nått dit de vill, eller att de själva inte vågar förändra sitt liv. Avundsjuka. Eller så är de bara trångsynta och världen kretsar bara kring dem själva. Det är nästan ännu värre.

Klart, det finns familjer som splittras på grund av våld, droger, kraftiga konflikter… Världen är en ganska mörk plats. Men min familj, mina föräldrar, har i alla fall format mig till en person som alltid kommer att vara öppen för dialog, som strävar efter att stötta i den form jag kan och om jag tillåts. Jag skulle aldrig kunna leva i en tyst relation, där man är konflikträdd, där man lägger locket på, låtsas som om allting är bra men släpper ut små doser av missnöje. Relationer ska bygga på öppenhet, värme och respekt. Att visa att man finns där oavsett. 

20161125_081732

Back to normal

Posted on Updated on

Dia har äntligen slutat löpa och det är ju fascinerande hur snabbt allting kan återgår till det normala. Som om ingenting har hänt.

Fast riktigt så är det ju inte. Vi har ju lilla stjärnskottet här. Men med tanke på att det precis kommit in en ny flockmedlem är det förvånansvärt lugnt här hemma. Förutom när Dia och Akira busar förstås.

Det är som om vi har levt i en bubbla i en vecka, så nu börjar jag kunna planera saker igen, ta tag i målningen här hemma till exempel, och sen så börjar det jag längtar efter varje år: att få julpynta!

20161124_134804

Lilla stjärnskottet

Posted on Updated on

Nu börjar vi se slutet på Dias löp, och hux flux fick vi hem lilla stjärnskottet Akira, tiken vi bestämde oss för att ta emot (förutsatt att hon fungerade bra i flocken) för ganska länge sedan nu. Tanken var naturligtvis att hon skulle komma efter Dias löp, men på grund av en svår och akut livssituation för min kompis så tog vi henne ett par dagar tidigare. 

Den här sista tiden i Dias löp har vi löst situationen bland annat med att jag och Andreas har delat upp oss, jag har varit hemma med Amy och Karak och han har varit hos sin pappa med de andra. Det har fungerat väldigt bra. Det har också gjort att Akira har fått en lugn start, och fått tillfälle att lära känna hundarna en och en.

Tanken har länge varit att få in en till draghund som man kan satsa på framöver, och Akira har verkligen potential. Hon är ung (1,5 år), glad och livlig, och älskar att springa! Hon är försiktig, men inte skygg, framåt men samtidigt mjuk, så hon passar superbra in i flocken. Karak är jättefin med henne och Dia har verkligen fått en lekkamrat.

Idag, efter en dragtur med Amy, tog jag på dragselen på Akira och midjebältet på mig själv och så tog vi en joggingrunda för att hon skulle få känna på det här med att dra (hon har inte dragit tidigare). Och det kändes verkligen som om hon älskade det från första stund, hon var inte rädd för att ta i, och hon var lätt att peppa. Jag ser verkligen fram emot att få se henne utvecklas.

20161123_12102020161123_12043520161123_08595120161123_090233

Dia, Akira och Amy i hundgården

20161123_085824

Akira gillar att gräva!

20161121_135704

Karak och Akira

img_9318-2e

Fina Akira ❤

Terapi i leran

Posted on Updated on

Äntligen har isen smält så mycket att man vågar sig ut med cykeln. Lerigt? Ja, men underbart! Att en timmes dragtur i duggregn och lera upp i ansiktet är terapi kanske många (som inte håller på med dragsport, eller hundar överhuvudtaget) har svårt att förstå, men för mig ger det både en kick och avslappning på samma gång. 

Ett djur som jobbar, genom leriga pölar på gropiga vägar, det är nån urkraft som driver dem. Det fyller mig med vördnad. Varken jag eller Karak vill hem. Han peppas av att få jobba och av mina uppmuntrande ord, jag peppas av hans engagemang, av hans styrka och prakt. Det här är någonting vi gör tillsammans. Vi är inte ett, men vi är ett team, vi vill samma sak, och det är att färdas framåt, framåt.

Jag upplever att det är svårt att hitta närstående (i min omedelbara närhet) som delar den här drivkraften, att bara vara ute, att bara köra vidare. Jag brukar säga till sambon när vi är ute på promenad: du får säga till när du vill vända hemåt, för du känner ju mig; jag kan gå hur länge som helst.

Det är där hundarna aldrig sviker. De säger aldrig nej matte, nu vill vi vända om. De är alltid på väg, med mig. Det är terapi för mig. Ibland känns saker tunga, ibland är det svårt att leva. Men när vi är ute tillsammans, jag och hundarna, oavsett om det är en vacker vinterdag eller en dag med regn och lera, då är livet underbart.

Stress och rutiner

Posted on

Att ha en förhöjd känslighet mot stress är något som många tvingas leva med. Har man en gång tänjt för mycket på kroppens förmåga att hantera stark stress, så kan det bli bestående skador. Så nummer ett är att lyssna till signalerna och säga stopp i tid!

Man möter ju utmaningar hela tiden som sätter förmågan att hantera stress på prov; jobbet, människor, djur, bilar, ekonomi, oförutsedda händelser. Det är just när någonting i rutinerna förändras som jag själv drabbas hårdast. När saker och ting ställs upp och ner och man måste nyorientera sig.

Det är nog därför jag ofta ligger sömnlös under sådana perioder, för jag ligger och grubblar över hur jag ska få in nya rutiner för att minska stressen. För mig är det a och o att få in nya rutiner i kaoset. Det är när man sitter där handlingsförlamad och varken vet ut eller in som stressen är som värst.

Och nu börjar jag även hitta rutiner i det här med löpet. Eftersom vi bara har en hundgård än så länge så varvar vi hundgård, inhägnad och inomhus, samt att vi delar på dem för att aktivera dem på olika sätt. Dia och Amy får gå ut i hundgården på morgonen medan Karak är inne och vi äter frukost. Dia har lite svårt att slappna av i hundgården så när jag tar in henne sen är hon trött och vill vila. Då kan jag passa på att göra saker med Karak. Sen är förhoppningsvis han nöjd ett tag, då får han vara ute på gården eller i hundgården och jag tar mig an Amy och Zelda, och så vidare, så håller jag på. På kvällarna är det pip och tjut, men efter ett tag kan de lugna sig och somna i olika rum, och då är jag också trött, hehe. Men som sagt, bara jag har mina rutiner som fungerar så rullar allting på!

20161118_102936

 

Myskväll med Passout

Posted on Updated on

Igår kväll kom Sara från passout hit med killen och lill-killen. Ibland har man ett behov, ett RIKTIGT behov av att träffa de där vännerna som ger en glädje och energi, som stöttar och peppar och bara är BÄST. Så har jag känt sista tiden, så det var så otroligt välkomnat när de körde upp på uppfarten till huset.

Vissa människor har man känt hela livet och de kan fortfarande kännas som främlingar, medan andra bara har varit en del av ens liv en kort tid, men ändå känns det som om man har känt varandra hela livet. 

Det blev tacos, hundprat, annat prat och skratt och hundmys. Vad mer behöver man? Att få skratta är en helande kraft, och då menar jag inte det där lite halvhjärtade, lite halvt framtvingade skrattet, utan det befriande och äkta. Det som kommer obehindrat och rakt från magen.

dsc_1952edsc_1942e