Terapi i leran

Äntligen har isen smält så mycket att man vågar sig ut med cykeln. Lerigt? Ja, men underbart! Att en timmes dragtur i duggregn och lera upp i ansiktet är terapi kanske många (som inte håller på med dragsport, eller hundar överhuvudtaget) har svårt att förstå, men för mig ger det både en kick och avslappning på samma gång. 

Ett djur som jobbar, genom leriga pölar på gropiga vägar, det är nån urkraft som driver dem. Det fyller mig med vördnad. Varken jag eller Karak vill hem. Han peppas av att få jobba och av mina uppmuntrande ord, jag peppas av hans engagemang, av hans styrka och prakt. Det här är någonting vi gör tillsammans. Vi är inte ett, men vi är ett team, vi vill samma sak, och det är att färdas framåt, framåt.

Jag upplever att det är svårt att hitta närstående (i min omedelbara närhet) som delar den här drivkraften, att bara vara ute, att bara köra vidare. Jag brukar säga till sambon när vi är ute på promenad: du får säga till när du vill vända hemåt, för du känner ju mig; jag kan gå hur länge som helst.

Det är där hundarna aldrig sviker. De säger aldrig nej matte, nu vill vi vända om. De är alltid på väg, med mig. Det är terapi för mig. Ibland känns saker tunga, ibland är det svårt att leva. Men när vi är ute tillsammans, jag och hundarna, oavsett om det är en vacker vinterdag eller en dag med regn och lera, då är livet underbart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s