Dia har äntligen slutat löpa och det är ju fascinerande hur snabbt allting kan återgår till det normala. Som om ingenting har hänt.

Fast riktigt så är det ju inte. Vi har ju lilla stjärnskottet här. Men med tanke på att det precis kommit in en ny flockmedlem är det förvånansvärt lugnt här hemma. Förutom när Dia och Akira busar förstås.

Det är som om vi har levt i en bubbla i en vecka, så nu börjar jag kunna planera saker igen, ta tag i målningen här hemma till exempel, och sen så börjar det jag längtar efter varje år: att få julpynta!