Månad: januari 2017

Konsten att fotografera en flock

Posted on Updated on

Amy har jag tränat länge på att stanna kvar i position. Det är bra att lära in stadga, och det underlättar enormt när man ska fotografera hunden. Och det är dessutom roligt. Sen kom Dia, och jag gjorde samma sak med henne. Dia var dock betydligt mer svårtränad eftersom hon är svår att motivera. Hon är inte överförtjust i godis och leksaker tröttnar hon snabbt på. Men jag kämpade på och vi lyckades hyfsat ändå. Problemet med henne är snarare att få henne att sitta kvar. Hon tröttnar och brukar lägga sig ner, därför hon ofta ligger ner på gruppbilderna haha.

Sen kom Karak och jag började träna samma sak med honom. Och sen har det bara rullat in hundar, om man ska uttrycka det lite komiskt. Att ta foton på hela flocken är en rolig utmaning, men jag ligger helt klart efter i träningen. Karak har blivit ganska duktig och Akira lär sig fort. Men sen kom lilla Hiku och rörde om i grytan. Det roliga är att jag kan börja träna det redan nu med Hiku och göra det ordentligt. Hon är snabblärd och rolig att träna med. Men det är tydligt att jag måste träna med var och en innan det kommer fungera klockrent med hela flocken.

Så nu blir flockbilderna lite si och så. Man har tur om man får med alla fem, Hiku är den första som rör sig ur bild, ganska tätt följd av Akira. Karak klarar sig ganska bra, men tillslut brukar det bara vara Amy kvar 😀

De ska ju inte bara sitta på plats allihop, sen ska de ju helst titta in i kameran. Men det är nästa steg. Just nu övar vi på att stanna kvar medan sambon fotar, för om jag också ska fota blir det lite för mycket störning.

Men roligt är det, och vi har kul tillsammans!

img_4183-2eimg_4188-2eimg_3295-2eimg_3299-2eimg_3793-2e

Livet på isgatan

Posted on

Det är bara is, is, is utanför oss. Jag måste gena över grannens tomt när jag ska gå med hundarna för att inte slå ihjäl mig. Hela gården är täckt av is. Deprimerande är bara förnamnet. Jag flyr till skogen, där är det ingen is.

Jag jobbar vidare med förberedelserna inför företagsstarten, samtidigt som jag längtar smärtsamt mycket efter en kall och vit vinter som aldrig verkar komma. Vad gör man?

Jag känner att jag sjunker ner i en grop av dysterhet. Jag hade sett fram emot så mycket den här vintern, och varje dag på isgatan under en grå himmel i några fuktiga plusgrader dör jag lite mer inombords.

Jag räddas av livsglada lilla Hiku, och engagerar mig i henne och de andra hundarna. Med Hiku övar vi följsamhet, sitt, stanna kvar, ta ögonkontakt, leta godis, vara ensam kortare stunder, åka bil, vara i hundgården, belöning med lek osv. Hon växer så det knakar, tolv veckor idag! Imorgon ska vi iväg till veterinären på vaccination. Hon är en bestämt liten tös, det märks att hon är malamute, härligt viljestark.

img_3793-2e

Time flies

Posted on Updated on

Herregud vad tiden går fort, känns som om jag inte riktigt hänger med. Och hinner knappt med att skriva. På instagram hinner jag uppdatera lite mer, så kika in där! Det är inte stressigt, bara mycket att göra. Nu är i alla fall löpen över för den här gången och det är otroligt skönt.

Vädret är deprimerande, is is is. Så vi vandrar i skogen. Gör en massa övningar. Tränar följsamhet utan koppel. Hiku växer och frodas. Vi varvar vilodagar med äventyr och hon är positivt inställt till allt. De här veckorna har vi passat på att hälsa på folk, gå till nya platser, träna in enkla kommandon. Nästa helg ska vi gå på ”valpsläpp” och helgen efter det börjar valpkursen som vi har anmält oss till. Det ser jag verkligen fram emot!

Jag älskar verkligen vår lilla flock! En härlig blandning av goa individer som verkligen gillar varandra. Och Hiku har verkligen blivit en i gänget. ❤

Solig dag vid sjön

Posted on Updated on

Det ligger flertalet sjöar inte så långt ifrån där vi bor, och idag när solen tittade fram passade vi på att åka iväg till en av dem. Vi tog med oss Karak och Akira. På grund av löpet kan vi inte ta med oss alla hundar just nu, så vi varvar mellan vilka vi tar med oss och vilka som får stanna hemma.

Isen var tjock, men vi höll oss intill kanten ändå. Snön låg kvar, trots att det har varit plusgrader några dagar nu. Men det är fortfarande någon minusgrad om nätterna, så det hinner aldrig smälta helt. Tyvärr säger jag, för hemma hos oss är det blankis på vägarna.

Det är kul att komma ut med Karak och Hiku. På grund av två löp i rad har de inte haft möjlighet riktigt att lära känna varandra än, eftersom Karak är så distraherad av löptikarna. Men när vi kommer ut och bort från hemmet är han som en helt annan hund och det märks att Hiku gillar honom! Hon gör lekinviter, och han är nyfiken, även om han inte känner henne tillräckligt bra för att börja leka ännu.

Men nu längtar jag efter slutet på löpperioden, jag längtar efter snön och efter draget. Jag vet inte hur det har varit i resten av Sverige, men här i Uppland har det inte varit mycket till vinter tyvärr. Inte på riktigt. Det har kommit två ”snökaos” som legat kvar några dagar, men förutom det har det mest varit halt, vilket är det värsta. Varken snö eller barmark. Nu finns hoppet hos februari.

Grattis Dia!

Posted on Updated on

Idag är det inte vilken dag som helst. Det är Dias födelsedag! Fyra år blir hon idag, och jag har älskat henne varenda dag sedan hon kom till oss som en rädd liten valp. Hon har utvecklats mycket de här åren och hon kommer alltid ha en särskild plats i mitt hjärta ❤

Valppromenad och Instagram

Posted on Updated on

Fredag idag, och det har varit en lugn sådan. Jag tog en liten promenad ut på närmaste fältet med Hiku och Amy, för att få lite egen tid med dem. Tog med mig kameran och njöt av eftermiddagssolen.

Lugn och lugn, Akira har precis slutat med sitt höglöp. Men guess what! Nu har Amy börjat löpa istället! Ett tag kändes det som om jag ville bryta ihop lite grann, men sen så insåg jag att om jag bara härdar ut under det här löpte så kommer det dröja lääänge till nästa, vilket ju är skönt. Och sen vi fick upp grinden hemma har det blivit mycket lugnare. Amy gillar ju att vara ute väldigt mycket också, så det är lätt att separera henne och Karak.

Till något annat, ni har väl inte missat att vi finns på Instagram, dels under wildshenanigans, och sen har jag också öppnat ett nytt konto för Hiku, då jag tyckte att det skulle vara kul att ha ett lite mer för henne för att följa hennes uppväxt. Det hittar ni på hiku_and_the_pack. 

img_1696eimg_1831-2eimg_1723-2eimg_1802e

Att vinna förtroendet och inte kampen

Posted on Updated on

Jag pratade med en vän som i sin tur har en bekant som är ägare av en hund, nu två år gammal. Den personen hade berättat för min vän att de hade gått en kurs när hunden var yngre, och att de där hade fått lära sig att om hunden inte ”lydde” så skulle man slå den i rumpan, hårt! Man kunde också peta hårt med fingrarna i sidan på hunden. Den här hundägaren hade en syn på hundar att de ”mådde bra av att bli dominerade”. Han tyckte att det här med hunduppfostran var väldigt enkelt. Om hunden gör rätt ska den få en belöning, och gör den fel ska den utsättas för obehag. Lätt som en plätt! Jag behöver väl knappast säga att den här hundägaren även är imponerad av Cesar Millan.

När min vän berättade det här blev jag oerhört sorgsen. En del av mig vill ta för givet att de flesta hundägare är kunskapstörstande hundälskare som vill lära sig allt om hur man ger sin hund ett bra liv och hur man bäst går till väga i uppfostran och träning. Men gång på gång stöter jag på folk som är kvar i det här förlegade sättet att tänka om dominans och ledarskap. ”Hundar mår bra av att bli dominerade”. Varför uttrycker man sig ens så? Javisst, hundar mår bra av tydliga regler och rutiner och en bra ledare, eller kanske snarare lärare. Visst, det beror på vad man menar med dominans och bla bla, men använder man det uttrycket så menar man inte att man ska vara en bra lärare för hunden, det är jag övertygad om. Vi som har ett helt annat sätt att tänka om hundträning och uppfostran använder ju knappt dessa begrepp. Eller?

Dessutom håller jag inte alls med om att hunduppfostran handlar om belöning och bestraffning. För mig handlar allting om att lära hunden vad den ska göra genom positiv förstärkning, att forma den med hjälp av kärlek, rutiner och individanpassade krav. Att arbeta förebyggande. Att ha regler som hunden förstår och som den klarar av att följa, att vinna förtroendet och inte kampen. En hund som vet vad som förväntas av den, som har en förutsägbar och trygg tillvaro behöver sällan korrigeras.

Och det är kärnan i hundträning enligt mig; att visa hunden vad man vill att den ska göra. Det är också hundägarens ansvar att se till så att hunden både vill och kan göra rätt, genom rätt motivation och uppgifter anpassade för individen. Det är så lätt att hamna i ett belönings-bestraffnings-tänk. Men då är man ju ute för sent, i alla fall om man måste korrigera hela tiden. Självklart ska hunden få belöningar, och belöningar kan ju vara så väldigt mycket olika saker. Om vi t ex håller på med träning av något slag använder jag mycket godis, leksaker samt bus och lek som belöning. När det kommer till samvaron tror jag att en god, trygg och kärleksfull relation är den bästa belöningen.

img_9377-2e