Månad: mars 2017

Hikus första ringträning

Posted on Updated on

Någonting som har stått på min to-do-list ett bra tag nu är att börja ringträna inför utställning. Och nu när Hikus valpkurs har tagit slut så passade det bra att hoppa på en grupp som tränar regelbundet inne i Uppsala. Igår kväll var det första gången både för mig och för Hiku.

Det underbara med Hiku är att hon är så otroligt lättlärd och engagerad, oavsett vad man ska göra med henne. Hon har aldrig haft på sig ett halsband då vi hittills kört med sele, men vi fick låna ett utställningskoppel och det bekymrade inte Hiku för fem öre. Hiku förstod snabbt vad det hela handlade om och jobbade på jättebra! Tjejen som höll i träningen testade Hiku lite och Hiku fick beröm för att vara väldigt lättlärd, rolig och positiv. Hon är verkligen en drömvalp ❤

Ursäkta den dåliga bildkvalitén, ljuset var inte det bästa. Men vi har i alla fall fått mersmak och mer att öva på här hemma.

DSC00869 (2)EDSC00904 (2)EDSC00905 (2)EDSC00934 (2)EDSC00940 (2)E

Ni är som ni är, och jag älskar er för det

Posted on Updated on

Jag har två hundar som är reaktiva. Jag har en hund som är rädd för främmande människor. Jag har två hundar som på olika sätt lider av separationsångest. Detta kräver engagemang, träning och förståelse. Men det kräver RÄTT sorts träning. Man får ofta höra det är bra träning för honom/henne. Men vad är egentligen bra träning? Och kan ”träning” göra ”problemet” värre? Absolut!

Att i tid och otid släpa ut Dia bland folk skulle göra henne ännu mer stressad, både i själva situationen och som hund i övrigt. När hon var liten miljötränade jag henne mycket, för att jag tänkte att det skulle hjälpa mot hennes skygghet, och det var de tips jag fick från folk. Tyvärr gick jag ingen valpkurs, helt enkelt för att hon var alldeles för rädd. Det jag borde ha gjort redan då är att ta hjälp av en privattränare, vilket jag gjorde, men först senare när jag insåg vidden av Dias rädslor. Men när jag väl tog privata lektioner med Dia så var det som om en sten föll från mina axlar. Detta var första gången jag var hos Hundhjälpen och jag har aldrig mött en större förståelse för min hund. Det var då jag fattade beslutet att skydda Dia från denna ”träning”. Det var så underbart att bara få älska henne som den skygga hund hon var, och inte hela tiden plågas av att se henne rädd.

Om jag ska vara ärlig mot mig själv tror jag att miljöträningen gjorde hennes rädslor värre, eftersom jag när hon kom som valp inte förstod vidden av hennes skygghet utan naivt trodde att hon skulle ”vänja sig”. Jag gick för fort fram och gjorde det för svårt för henne. Idag är hon fyra år gammal, och även om hon är mindre skygg än vad hon var som valp så blir hon fortfarande rädd i möten med främmande människor. Jag tog privatlektioner i BAT där vi tog allting i Dias takt och jobbade från grunden. Tanken var att fortsätta länge med detta, men det kom en hjärnblödning emellan som vände upp och ner på livet och ekonomin. Men jag har tänkt att jag ska återuppta den träningen med Dia, för det är bland det bästa jag har gjort.

IMG_9599 (2)E

Vackraste tjejen ❤

Med Karak har jag fattat samma beslut; skydda honom från situationer som han upplever som stressfyllda (nära hundmöten) och se till att istället göra detta metodiskt och på hans villkor. Det är möjligt att hans stress inför hundmöten eskalerade när vi bodde den där korta perioden i stan, då det dök upp hundar runt varje hörn som man inte kunde undvika på ett bra sätt. Jag ser på honom om vi är ute och går i stan (vilket vi inte gör så ofta nu för tiden) att han har full koll på omgivningen. Han ska inte behöva komma så nära främmande hundar att han går upp i stress, det är mitt mål. När vi håller ett avstånd så fungerar det jättebra och han är lätt att få kontakt med. Han har inga problem att umgås med snälla hundar (förutom en del hanhundar) och hundar han känner. Han är ju en väldigt mjuk och snäll hund, som bara inte gillar nära hundmöten, och det är det jag vill skydda honom ifrån.

Att exponera en hund för triggers och utsätta den för situationer som den är ovan vid tänker jag måste göras metodiskt och på rätt nivå. Om Akira är ovan vid att vara i hundgården lämnar jag ju inte henne ensam där i flera timmar och tror att det ska bli bra träning för henne. Först måste jag bygga upp en positiv känsla till hundgården. Det måste vara en plats där hon känner sig trygg. Dia måste få vara på ett sånt avstånd från andra hundar och människor som känns bekvämt för henne. Att få Dia att bli trygg med främmande människor är i princip omöjligt. Däremot kan jag få henne trygg i vetskapen om att hon inte måste fram och hälsa, att jag tar hand om mötet och att jag ”skyddar” henne från det. Med Karak kan jag sakta förändra hans känslor inför hundmöten genom skvallerträning och BAT. Men sånt här tar tid och det finns inga genvägar. Sådan som vi upplever att vi måste träna på, tränar vi på så genomtänkt och metodiskt som möjligt. Utgångspunkten är att vi ska leva ett liv där ingen behöver uppleva återkommande stressfyllda situationer. Vi bor på landet och ägnar oss åt det vi tycker är roligt. Här är det tryggt.

IMG_9650 (2)E

Min goa nallebjörn ❤

Med Hiku gör vi allt för att lägga en bra grund. Trygghet är nyckelordet. Det vi gör tillsammans ska genomsyras av en positiv känsla, oavsett om det är att leka med hundkompisar, att träna drag, att gå promenad i stan, att följa med till släktingar, att klippa klor…

Det är fantastiskt hur mycket mina hundar har lärt mig, och hur mycket vi lär oss varje dag. De är så otroligt härliga, alla fem. Ni är som ni är, och jag älskar er för det.

IMG_9597 (2)E

De börjar förstå

Posted on Updated on

Jag har skrivit förut om det här med att man som ägare till många hundar lätt blir ifrågasatt angående varför man ska ha så många hundar, och framför allt varför man skaffar fler. Det är nog många polarhundsägare, och andra hundägare också för den delen, som har upplevt att de har behövt förklara och försvara sitt sätt att leva. Så även jag.

Men jag upplever att min närmaste omgivning börjar förstå det här nu. Att när man har draghundsporten som livsstil så bygger det ju på att man har många hundar, i alla fall om man vill köra större spann. Vi var hemma hos Andreas pappa häromdagen och de hade en kompis där som själv har en polarhund. Så vi pratade mycket draghund. Och vi fick den helt naturliga frågan om vi skulle skaffa fler draghundar. När vi svarade att vi egentligen bara har Karak och Akira som drar (och så Hiku som framtidshopp) och att vi därför vill skaffa fler, i alla fall en till så att man kan dra med två var, så var det ingen som verkade tycka att det var konstigt. Andreas pappa till och med höll med om att vi ju behövde en till minst, haha.

Så kanske börjar de förstå att det här är min livsstil och att det bara är början till någonting större…

Vårhelg och valpkursavslut

Posted on Updated on

Dagarna flyr iväg och jag inser helt plötsligt att det var många dagar sedan jag skrev.  I veckan har vi hanterat skatteverket och arbetsförmedlingen och pendlat mellan myndigheter, hopp och förtvivlan. Ingenting ska ju gå som på räls, men allting har löst sig tillslut i alla fall. Där emellan har vi varit hundvakt åt Flash och Molly, pysslat om Akira som inte mår så bra, byggt grind ut till hundarnas inhägnad, klafsat i lera och byggt hundburar inne i skåpbilen.

20170323_120558E

Akira, Flash och Hiku spanar ut på gården

20170323_121203E

Grindbygge

20170323_111601E

Molly hjälper Andreas att bygga grind

20170323_114138E

Karak övervakar det hela…

Sen kom helgen och en otrolig värme. Det har varit sommarvärme här, 20 grader och sol. Helt otroligt, vi har inte ens gått in i  april. Helt plötsligt fick man vänta till kvällningen med dragturen, vad hände?

Helgen har varit jättetrevlig, då syster hängde här. Hennes man var bortrest med jobbet så vi passade på att umgås massor. Vi åt god mat, spelade jägersro i timmar, pysslade om djuren och lyssnade på musik. Det känns nästan tomt här nu, haha.

20170323_121613E

Slappa i solen…

I lördags var det också sista tillfället på valpkursen, där vi tränade bland annat att valpen skulle gå lös bland de andra valparna och ha fokus på husse/matte. Detta klarade ju Hiku galant! Det har varit en otroligt kul och givande valpkurs, så nu tänkte jag anmäla oss till kontakt och vardagslydnad hos hundhjälpen. Jag planerar även att börja så smått med ringträning för Hikus del, då det vore kul att ställa ut henne så småningom. En kompis kom förbi på söndagen med sin grönlandshund som fick leka lite med Hiku. Hon tipsade om en ringträningsgrupp som kör här i Uppsala, så det ska vi komma igång med nu också. Känns som om det kommer att bli en händelserik vår minst sagt!

DSC00851 (2)DSC00848 (2)

Det här är bara början…

Posted on

Helgen bjöd på en Norrlandstripp till Hikus uppfödare för att vara med på valpträff och deras Winterquest. Egentligen håller den på hela veckan, men vi hade fattat beslutet att åka upp först på fredagen. Dels så väntade vi på skåpbilen men vi hade också bestämt oss för att inte vara med på deras övernattningstur. Tyvärr mår inte Akira så bra, hon har hostat en hel del och det verkar inte bli bättre, trots att vi gett avmaskningsmedel efter rekommendation från veterinären.

På lördag förmiddag tog vi en kortare dragtur i det vackra fjällandskapet och jag hann i alla fall med att njuta av riktig norrlandsvinter. Men efter den turen så kände vi att vi inte kan dra så mycket mer med Akira, då hon blev ganska påverkad av det fysiska arbetet. Så det blir till att besöka veterinären igen. Men hur som helst hade vi ett fantastiskt väder under dragturen. Vi satsar på att vara med på riktigt på Winterquest nästa år!

Det var superkul att träffa alla dessa trevliga draghundsmänniskor, samt att träffa några av de andra valpköparna, och Hikus syskon förstås! Första mötet mellan Hiku och den vita hanen Isbjörn var roligt att bevittna. De nosade nyfiket på varandra och sedan var leken i full gång. Sedan kom Ciku och Muohta. Det är en superfin kull, med ett gäng glada och sociala valpar!

 

Det är lite plågsamt att åka tillbaka, ner till regnet här i Uppland. Det var med ett par övertygelser jag återvände till Uppsala. Jag måste ha mer av Norrland. Kanske en fjällstuga någonstans? Eller en flytt uppåt någon gång i framtiden… Samt att jag vill bygga upp ett spann av bra draghundar, skaffa bättre utrustning, bättre boende…

Det här är bara början.

På jakt efter ett nytt paradis

Posted on

Jag har sedan länge erkänt ett faktum för mig själv, och det är att min förra gård var mitt paradis, och att det här nya inte kan mäta sig med det. Inte alls. Men vårt lilla hus där vi bor nu var en räddning i nöden. En flykt från stan och lägenheten, och jag är evigt tacksam för att vi hittade det här så snabbt.

Men jag längtar efter den där känslan jag hade förut. Att hitta hem. Att bli glad varje gång man åker med bilen på vägarna hemåt. Så vi letar efter vårt nya paradis. Någonting som är större, med större tomt för hundarna. Någonting som ligger mer avskiljt, med mindre hästhagar runtomkring. Vi vill ha skog. Bara skog. Någon granne här och där är trevligt, men inte för nära. Vi drömmer om att kunna köra släde och vagn rakt ut från huset. Här måste vi ta bilen och åka iväg.

Men innan drömmen kan bli verklighet måste vi komma igång med företaget, annars blir det ju svårt att få låna pengar. Men drömma kan man, och titta. Sorgen över att ha förlorat mitt paradis lindras av att jag vet att det finns fler ställen. Till och med ännu bättre. Det kommer att bli verklighet, frågan är bara när.

Ibland grubblar jag över om jag skulle ha kämpat mer för gården. Det jag ville var ju att köpa ut mitt ex, istället för att det skulle tvingas fram en försäljning. Men samtidigt ruvar ju gården på en väldigt sorglig historia. Så det är nog bra att jag inte bor kvar där. Det är bättre att hitta någonting nytt, positivt och hoppfullt.

Bilder från förra gården

IMG_0495 (2)EIMG_0342 (2)EIMG_0514 (2)E

vintern 2015/2016

IMG_7096 (2)EIMG_7632 (2)EIMG_7199 (2)EIMG_7631 (2)EIMG_7097 (2)E

Sommaren 2015, då Wynee fortfarande fanns hos oss ❤

Äntligen lera och barmark!

Posted on

Ja, jag menar det faktiskt! Trots att leran skvätte upp i ansiktet på mig när jag körde drag med cykeln idag, först med Karak och sen med Akira, så var jag lycklig. Isen är borta! Isen har varit min fiende största delen av den här erbarmliga vintern. Och isen gör att det bara inte går att dra, hur gärna man än vill.

Så det fick vara hur lerigt det ville, för jag hade tittat på SMHI:s tiodygnsprognos och sett att det ska vara en massa plusgrader framöver, vilket betyder att jag faktiskt kan DRA! Bara att få slippa den här stressen att Jag måste hinna dra så mycket som möjligt innan snön försvinner igen. Det är ju faktiskt fördelen med barmark; att man inte är så beroende av vädret. Vill man dra så kan man ju det.

Jag tror att de flesta draghundsmänniskor längtar efter en magiska vintersäsong, och en massa slädturer genom vita vinterlandskap. Jag också. Det är ju någonting speciellt med vinterdraget. Men nu lämnar vi en dålig vinter bakom oss och tar nya tag!

DSC00536 (2)EDSC00528 (2)E