Jag har sedan länge erkänt ett faktum för mig själv, och det är att min förra gård var mitt paradis, och att det här nya inte kan mäta sig med det. Inte alls. Men vårt lilla hus där vi bor nu var en räddning i nöden. En flykt från stan och lägenheten, och jag är evigt tacksam för att vi hittade det här så snabbt.

Men jag längtar efter den där känslan jag hade förut. Att hitta hem. Att bli glad varje gång man åker med bilen på vägarna hemåt. Så vi letar efter vårt nya paradis. Någonting som är större, med större tomt för hundarna. Någonting som ligger mer avskiljt, med mindre hästhagar runtomkring. Vi vill ha skog. Bara skog. Någon granne här och där är trevligt, men inte för nära. Vi drömmer om att kunna köra släde och vagn rakt ut från huset. Här måste vi ta bilen och åka iväg.

Men innan drömmen kan bli verklighet måste vi komma igång med företaget, annars blir det ju svårt att få låna pengar. Men drömma kan man, och titta. Sorgen över att ha förlorat mitt paradis lindras av att jag vet att det finns fler ställen. Till och med ännu bättre. Det kommer att bli verklighet, frågan är bara när.

Ibland grubblar jag över om jag skulle ha kämpat mer för gården. Det jag ville var ju att köpa ut mitt ex, istället för att det skulle tvingas fram en försäljning. Men samtidigt ruvar ju gården på en väldigt sorglig historia. Så det är nog bra att jag inte bor kvar där. Det är bättre att hitta någonting nytt, positivt och hoppfullt.

Bilder från förra gården

vintern 2015/2016

Sommaren 2015, då Wynee fortfarande fanns hos oss ❤