Jag förundras över hundars otroliga förmåga till inlärning. De kan snabbt som blixten koppla ihop ett beteende med olika former av förstärkningar. Detta på gott och ont.
Jag har ett par väldigt smarta hundar här hemma. Dia toppar den ligan, men de andra är inte långt efter. När man märker hur de till synes reagerar på en tanke, så inser man att man sänder ut signaler omedvetet som de har lärt sig att tolka. Jag kan tänka tanken att jag ska byta om inför en stundande promenad, och vips står Amy och Karak framför mig med förväntansfulla blickar.
Deras förmåga till snabb inlärning är ju bra när man vill lära in ett önskat beteende, men samtidigt är det så otroligt lätt att de själva lär sig oönskade beteenden, och att vi hjälper dem med detta. De flesta hajar nog grejen med att vara konsekvent för att lära in eller släcka ut beteenden. Men svårigheten ligger faktiskt i att vara totalt 100% konsekvent trots vardagsstress, ungar som skriker, jobb som följer med hem osv. Att alltid, alltid hålla på det där som man har bestämt sig för. Det som händer annars är att man förstärker fel beteende. Inom inlärningspsykologin pratar man om intermittent, eller oregelbunden förstärkning, vilket är en förstärkning som inte kommer varje gång utan lite då och då. Det är ett mycket effektivt sätt att få motståndskraftigt beteende. Intermittent förstärkning ligger till grund för t ex spelberoende, och då förstår man vilka starka krafter som styr. Att bli belönad varje gång kan sänka värdet på belöningen och då också motivationen, men att bara bli belönad då och då är en starkt motivation till att fortsätta med ett beteende.
Och sen är det ju det här med vad som är förstärkning egentligen. Om vi ryter åt en hund som skäller så har vi i många fall förstärkt hunden, den har fått uppmärksamhet, även om det är i form av bannor. Till och med blickar och att man agerar annorlunda när hunden skäller kan vara förstärkande. Detta har jag och Andreas verkligen fått öva oss i nu med Hiku. Matmonstret har lätt att ta till höga tonarter när vi börjar prassla med påsar från köket. Vi försöker bete oss helt normalt trots hennes förtvivlade tjut efter föda. Och det härliga är att det verkligen har gett effekt. Hon kan protestera vilt och högljutt för att hon inte får smaka av den där skinkmackan, men när hon märker att det inte leder någon vart går hon iväg och hittar på nåt annat. Men det är just här man aldrig får ge efter. Man kan inte tänka jaja det är ju fredag.
En annan sak, bland det svåraste inom hundträning, är inkallningen. Vi har valt ut ett ord till Hiku, som vi BARA ska använda när hon på en gång ska avbryta det hon håller på med och komma till den som ropar. ÄNDA FRAM. Det är ett ord som vi aldrig använder annars. För inkallning är någonting som tar lååång tid att befästa, men som på en sekund kan vara som bortblåst. När vi var hos Hundhjälpen på valpkurs så berättade instruktören att hon hade övat in en bra inkallning på sin unga schäfertik, men så en dag sprang den efter ett rådjur och lyssnade inte. Då var det bara att välja ett nytt ord och börja från början med långlina. Och jag tänkte på Dia när hon berättade det där, för samma sak hände med oss. Har hunden väl fått erfara att det där ordet KAN faktiskt betyda något annat än kom genast så har ordet förlorat hela dess betydelse. Det som ofta blir fel är ju att man ropar just i de situationerna då det händer något, hunden har fått vittring eller ser en hund eller en hare. Sitter inte inkallningsordet som en smäck så har man förbrukat det där och då.
Jag undrar hur många timmar om dagen jag funderar över detta ämne med inlärning. Jag analyserar mitt eget beteende och vilken effekt det får på hundarna. Och hur vill jag ha det? Förut när de var i hundgårdarna så hoppade och gnällde de så fort jag kom ut på gården, eller så fort jag närmade mig. Men jag har varit konsekvent med att inte öppna hundgårdarna det första jag gör när jag kommer ut. Jag har ägnat mig åt annat, plockat skit på gården, pysslat och donat, ibland gett dem mat och tuggben utan att öppna. Deras förväntan när jag kommer ut på gården har sjunkit drastiskt. Och det är så jag försöker tänka i alla möjliga situationer. Vad är det egentligen för beteende jag förstärker? Och vilka beteende vill jag förstärka och vilka vill jag släcka ut?
