Månad: april 2017
Bikejoring och april-väder
Nu har jag äntligen tagit med mig min Go Pro ut på lite dragturer. Jag har filmat vår runda som vi kör ofta, den är ca 6 km, så det är lagom så här innan sommaren kommer. Det har ju varit rätt kyligt ett tag nu, vilket är negativt för vårkänslan men positiv för draget. Så vi passar på helt enkelt nu innan värmen kommer. Amy har varit i förvånansvärt bra form den senaste tiden, och jag misstänker lite att hon gillar mer att dra ensam än i spannet.
Apropå vår så har vi haft helt sinnessjukt väder den senaste tiden. Sol och snö om vartannat, hagel, regn, blåst… allting på skalan. April har verkligen bjudit på april-väder.
Förövrigt har vi rätt fullt upp inför företagsstarten, och jag börjar verkligen längta efter att få dra igång. Nu går så mycket tid åt till förberedelser. Det ska bli skönt när man kan börja fokusera på livet igen.
Goodbye winter magic
Ja nu är ju verkligen vintern över. Vi kör barmarksdrag flera gånger i veckan för att hålla igång innan värmen är här. I detta nu håller jag på att ladda upp en film från en av våra vardagsturer på ca 6 km som vi kör. Men eftersom vi lider av segt internet här ute i buschen, så tänkte jag göra ett officiellt avsked av vintern och det magiska i vinterdrag. Hur kul det än är att köra barmark så går det aldrig riktigt upp emot den där känslan när man står på släden…. Vi hoppas på en fantastisk dragvinter 2018! Till dess bjuder vi på det magiska från den här vintern ❤
Om inlärning, förstärkning och att vara konsekvent
Jag förundras över hundars otroliga förmåga till inlärning. De kan snabbt som blixten koppla ihop ett beteende med olika former av förstärkningar. Detta på gott och ont.
Jag har ett par väldigt smarta hundar här hemma. Dia toppar den ligan, men de andra är inte långt efter. När man märker hur de till synes reagerar på en tanke, så inser man att man sänder ut signaler omedvetet som de har lärt sig att tolka. Jag kan tänka tanken att jag ska byta om inför en stundande promenad, och vips står Amy och Karak framför mig med förväntansfulla blickar.
Deras förmåga till snabb inlärning är ju bra när man vill lära in ett önskat beteende, men samtidigt är det så otroligt lätt att de själva lär sig oönskade beteenden, och att vi hjälper dem med detta. De flesta hajar nog grejen med att vara konsekvent för att lära in eller släcka ut beteenden. Men svårigheten ligger faktiskt i att vara totalt 100% konsekvent trots vardagsstress, ungar som skriker, jobb som följer med hem osv. Att alltid, alltid hålla på det där som man har bestämt sig för. Det som händer annars är att man förstärker fel beteende. Inom inlärningspsykologin pratar man om intermittent, eller oregelbunden förstärkning, vilket är en förstärkning som inte kommer varje gång utan lite då och då. Det är ett mycket effektivt sätt att få motståndskraftigt beteende. Intermittent förstärkning ligger till grund för t ex spelberoende, och då förstår man vilka starka krafter som styr. Att bli belönad varje gång kan sänka värdet på belöningen och då också motivationen, men att bara bli belönad då och då är en starkt motivation till att fortsätta med ett beteende.
Och sen är det ju det här med vad som är förstärkning egentligen. Om vi ryter åt en hund som skäller så har vi i många fall förstärkt hunden, den har fått uppmärksamhet, även om det är i form av bannor. Till och med blickar och att man agerar annorlunda när hunden skäller kan vara förstärkande. Detta har jag och Andreas verkligen fått öva oss i nu med Hiku. Matmonstret har lätt att ta till höga tonarter när vi börjar prassla med påsar från köket. Vi försöker bete oss helt normalt trots hennes förtvivlade tjut efter föda. Och det härliga är att det verkligen har gett effekt. Hon kan protestera vilt och högljutt för att hon inte får smaka av den där skinkmackan, men när hon märker att det inte leder någon vart går hon iväg och hittar på nåt annat. Men det är just här man aldrig får ge efter. Man kan inte tänka jaja det är ju fredag.
En annan sak, bland det svåraste inom hundträning, är inkallningen. Vi har valt ut ett ord till Hiku, som vi BARA ska använda när hon på en gång ska avbryta det hon håller på med och komma till den som ropar. ÄNDA FRAM. Det är ett ord som vi aldrig använder annars. För inkallning är någonting som tar lååång tid att befästa, men som på en sekund kan vara som bortblåst. När vi var hos Hundhjälpen på valpkurs så berättade instruktören att hon hade övat in en bra inkallning på sin unga schäfertik, men så en dag sprang den efter ett rådjur och lyssnade inte. Då var det bara att välja ett nytt ord och börja från början med långlina. Och jag tänkte på Dia när hon berättade det där, för samma sak hände med oss. Har hunden väl fått erfara att det där ordet KAN faktiskt betyda något annat än kom genast så har ordet förlorat hela dess betydelse. Det som ofta blir fel är ju att man ropar just i de situationerna då det händer något, hunden har fått vittring eller ser en hund eller en hare. Sitter inte inkallningsordet som en smäck så har man förbrukat det där och då.
Jag undrar hur många timmar om dagen jag funderar över detta ämne med inlärning. Jag analyserar mitt eget beteende och vilken effekt det får på hundarna. Och hur vill jag ha det? Förut när de var i hundgårdarna så hoppade och gnällde de så fort jag kom ut på gården, eller så fort jag närmade mig. Men jag har varit konsekvent med att inte öppna hundgårdarna det första jag gör när jag kommer ut. Jag har ägnat mig åt annat, plockat skit på gården, pysslat och donat, ibland gett dem mat och tuggben utan att öppna. Deras förväntan när jag kommer ut på gården har sjunkit drastiskt. Och det är så jag försöker tänka i alla möjliga situationer. Vad är det egentligen för beteende jag förstärker? Och vilka beteende vill jag förstärka och vilka vill jag släcka ut?
Kunskapstörst, ge mig tips!
Det som är så fantastiskt roligt med hundar är att det finns så otroligt mycket att lära sig, både om sina egna hundar och om hundar i allmänhet. Och det finns så väldigt mycket kunskap där ute. Jag törstar efter kunskap, jag älskar att läsa bra böcker, lära mig nya saker och uppleva den där känslan att världen öppnar sig lite mer.
Problemet inom hundvärlden är ju att det finns så otroligt mycket tyckande, så väldigt mycket ”kunskap” som är förlegat och förespråkare för denna förlegade kunskap. Och så finns det ju en massa ny och färsk kunskap. Den vill jag ta del av! Jag har ju mina favoriter, men jag vill alltid hitta mer.
Så jag vill jättegärna ha tips! Vilken är din favoritbok eller ”guru” inom hundvärlden? Böcker, artiklar, blogginlägg… allt är av intresse. Ju mer desto bättre 🙂
Jag har aldrig haft respekt för människor som inhämtar kunskap från EN enda källa och sedan predikar om detta om och om igen. Visst finns det personer som verkligen kan förtjäna denna ”gurustämpeln”, men det betyder inte att allt de säger är rätt, eller att inga andra kan ha någonting att komplettera med. En källa är ingen källa. Typ. Jag vill ta del av så mycket som möjligt för att få en bredare bild av hur saker och ting möjligtvis skulle kunna hänga ihop här i världen.
Hur hanterar man ett matmonster?
Hiku är en underbar liten tjej på alla sätt. Hon är glad, nyfiken, framåt, lättlärd, engagerad, tuff, orädd och så vidare. Listan kan göras lång. Jag verkligen ÄLSKAR den här tjejen! Men hon har en egenskap som är lite av en utmaning, och det är att hon är ett fruktansvärt matmonster! Okej, att malamuter är matglada, det VET jag. Men hon är inte matglad, hon är mathysterisk. Så fort det finns chans till något gott så tar det över allt (nu fattar ni varför hon är så lättränad :p) Det är ju positivt ur belöningssynpunkt, men det leder också till en stress hos henne när det nalkas mat och godsaker. Och det är lätt att det övergår i ett resursförsvar gentemot andra hundar (inte de i flocken dock, där hon är minstingen).
Hon hoppar och tjuter när hon hör prasslet från en påse eller dylikt. Hon får tillräckligt med mat, jag lovar, är snarare rädd att hon ska bli tjock. Nu har vi börjat kasta ut mat på marken i hundgårdarna och än så länge fungerar det bra. Tanken är att det ska finnas lite mat mer eller mindre hela tiden i hundgården, så att förväntningarna inte blir så höga. Jag upplever att hon är mindre stressad när hon får nosa efter maten utomhus än att kasta sig över en matskål. Mina hundar brukar alltid få äta i lugn och ro i var sitt rum, så att det inte ska bli någon stress, och förutom Akira som kan vakta mat ibland så är ingen av de vuxna hundarna särskilt stressade kring mat. Hiku har fått sin mat i fred sedan vi fick hem henne, så hon har inte haft nån anledning till att behöva försvara den.
Jag ska erkänna att detta är någonting som jag verkligen grubblar över hur jag ska hantera. Jag vill för hennes egen skull att hon ska slippa känna en sån stress kring mat, och jag vill att hon ska slippa känna att hon behöver försvara sin mat gentemot andra hundar. Än så länge vaktar hon inte maten mot oss människor, och jag ser till att alltid komma med någonting positivt när jag närmar mig henne, lägga i mer mat med mina händer, komma med tuggben eller korv, idka byteshandel. Det har jag koll på. Men hur man jobbar för att minska resursförsvar hundarna emellan upplever jag betydligt svårare. Har redan fått några bra tips, och tar tacksamt emot fler 🙂
Drag, spontan hundutställning och bus med Jule
Helgen har varit händelserik, minst sagt. Andreas har varit borta och i lördags morse kom min syrras lilla son till världen, så nu är man moster ❤
Förutom det så har jag hunnit med att köra en massa drag, har kört cykel med Karak och Amy ihop vilket gick jättebra. Igår åkte jag spontant till hundutställning i Västerås tillsammans med Hiku. Eftersom jag planerar att ställa ut henne tänkte jag att det skulle vara bra träning för henne att visas i den typen av miljö. Hon var ju helt briljant och charmade alla. Tanken är att vi ska anmäla oss till SPHK:s oficiella utställning i Ånnaboda 25 maj.
Vi träffade en hel del fina vänner på utställningen, så det var en toppenkul förmiddag, och jag tror att Hiku hade minst lika roligt som jag!
Veckan har inletts med att vi är hundvakt åt en enormt söt liten Jule! Han är en sex månader gammal schäfervalp, född en dag innan Hiku! Så idag har han fått busa med våra hundar ute på landet och alla verkar ha haft det superkul. Till och med Amy var med och busade, hon som annars brukar vara lite vid sidan om. Vi ska vara hundvakt åt Jule imorgon och på onsdag också, så det blir livat. Jule är troligtvis också en kommande kund på vårt hunddagis, så det gör det extra kul att lära känna honom!
Igår gick jag och Andreas och lade oss kl åtta, helt slut efter en händelserik helg.
Att leva lite farligt
Fredag, och det händer saker på den privata fronten som jag ännu inte kan berätta om. Jag och hundarna har fredagsmys efter att vi har varit ute på en träningspromenad. Ibland tror jag att jag kanske gillar att leva lite farligt. Att själv som en inte allt för stor tjej ta ut fem starka draghundar på en dragpromenad… hur tänkte jag där? Men jag gick på en timmerväg där vi alltid är helt ensamma och jag hade midjebälte. Hiku fick låna Akiras dragsele igen, Amy och Karak gick i täten, också med dragselar. Dia och Akira fick vgw-selar för att dämpa det totala trycket, om ni förstår.
Och om det kommer ett rådjur, tänker ni kanske… Faktum var att vid ett tillfälle måste det ha varit något vääääldigt spännande mellan träden. Amy och Karak drog för sina liv, Akira sprang runt och pep och Dia och Hiku stod och vädrade med nosarna. Då satte jag mig faktiskt ner på knä för att ha kraften att hålla emot. När de lugnat sig lite bytte vi håll. Och så var det inte så mycket mer med det.
Hiku har ju verkligen inga problem med att hänga med de större. Det är jag som får dämpa henne och se till att hon inte jobbar för mycket för sin ålder. Det är en häftig hund 🙂 På måndag blir hon 6 månader. Hon börjar bli stor!
