Livat på landet

Igår hade vi besök av Varga och hennes två hundar Lobo (tamaskan dog) och Raven (american wolfdog). Det blev fart och fläkt på gården med hundbus samt pastasallad och ugnsgräddade bullar till oss människor. Trots att det virvlade av fluffiga svansar i luften och ivriga tassar i den leriga backen så kändes allt relativt lugnt, så lugnt det kan vara med sju hundar. Det märks att de börjar lära känna varandra. Hiku och Raven har ju gått valpkurs tillsammans och träffats flera gånger nu, och det är så otroligt häftigt att se hur mycket de har växt från första gången de träffades! Visst, små valpar är ursöta, men både Hiku och Raven har förvandlats från att vara små, ludna och rultande varelser till att bli vackra och vilda hundar som börjar passa kostymen.

PicMonkey Collagehu

Ett annat tydligt tecken på hur mycket Raven har vuxit är att Karak var väldigt intresserad av henne helt plötsligt. Sist hundarna träffades brydde sig Karak knappt om Raven, men igår skulle han busa med henne hela tiden.

IMG_0269 (2)E

Att se hundar som gillar varandra busa och leka måste ju vara bland det härligaste som finns! Förutom att Karak och Lobo inte går så bra ihop (de får turas om att vara ute på gården och busa) så är det här ett väldigt fint gäng. Amy är med lite ibland men verkar mest tycka att de där yngre kan få hålla på och busa själva. Dia är med och busar när inte Lobo är med, då hon verkar tycka att Lobo är stor och lite läskig. Men snällare hanhund får man ju leta efter! Akira däremot älskar att leka med Lobo, de kan hålla igång hur länge som helst nästan. Tyvärr fick jag inte med några bilder på dem, det får bli nästa gång!

Det tråkigaste med att fota just nu är att allting har den här brungrå färgen, och det tillsammans med att det ligger lastpallar på gräsmattan/leran för att hindra hundarna från att gräva upp en krater, och att den fuuula senapsgula plåtboden syns på varenda foto. Ja, vi ska ta bort den, och jag ska försöka få det gjort snarast! Det är ju lite att ta tag i på gården så här på våren, vilket jag ser fram emot!

Snart drar allvaret igång!

Det har varit en lång och utdragen process det här med att starta eget. Jag har nog upplevt de flesta känslor på känsloskalan men nu när det verkligen börjar närma sig så känns det bra. Nervöst men bra. Jag har nu gjort färdigt min utbildning och även gjort praktik. Så här i startgroparna försöker jag börja tänka på mig själv som företagare. Inte helt lätt. Jag tror på vår idé, men det känns lite som att ta rodret och styra ut på okänt vatten.

Men, jag har bestämt mig för att sluta noja och utgå från att det här kommer att bli bra. Äntligen, tillslut så kommer det att bli bra. Man måste ju tro på sig själv. Dessutom har vi stöd både från arbetsförmedlingen och från Almi, vilket känns som en trygghet.

Vi har nu fått hem Troll hundfoder som vi kommer att sälja via vår webshop som jag håller på att bråka med. Med leveransen kom också en känsla av att nu är det snart dags att dra igång på riktigt. Den första maj kommer vi att öppna upp webshopen där vi inledningsvis kommer att sälja foder. Vårt mobila hunddagis börjar rulla så snart det är godkänt av länsstyrelsen och jordbruksverket. Vi har redan kunde som väntar på att vi ska starta, så det känns väldigt roligt.

20170419_121425

Idag kom våren tillbaka också!

Varför bloggar jag egentligen?

Ni som har följt min blogg har säkert märkt det som egentligen är oundvikligt för mig; mitt skrivande går upp och ner. Om jag ska vara ärlig så ställer jag mig själv frågan -ganska ofta faktiskt- varför bloggar jag egentligen?

Jag är en person som gillar min egen integritet och anonymitet. Egentligen, innerst inne. Samtidigt så är det ju någonting som ger mig nåt i det här med att skriva saker som andra läser. Jag har skrivit böcker och texter sedan jag var barn, men det har bara varit för mig själv och för min själsfrände till syster. Jag älskar att skriva. Jag vet inte hur många dagböcker jag har författat från och med fjärde klass och framåt. Men sanningen är den att det jag verkligen brinner för är att författa. Egentligen kan jag känna lite självförakt när jag inleder ett blogginlägg med exempelvis Idag gjorde vi… Kom igen. Bättre kan du.

Och ja, jag kan bättre. Men konst kan inte skapas genom stress. Nackdelen med att blogga är att det ligger någon slags förväntan om att man ska producera blogginlägg på löpande band. Om inte för läsarna så för en själv, för det är väl syftet med att blogga? Eller?

I så fall är jag nog ingen bra bloggare. Jag vill egentligen inte skriva ”dåliga” blogginlägg bara för att uppdatera bloggen. Jag vill ha något att säga. Något att dela med mig. Annars kan det lika gärna vara. Inspirationen kommer och går. Så är det alltid. Jag har lärt mig att acceptera att man inte alltid kan vara på topp. Jag vill ha läsare som läser min blogg för att de tycker att det jag skriver är intressant, inte för att jag har pressat fram så många halvtaskiga vardagsinlägg som möjligt och matat folk med någonting de egentligen är halvhjärtat intresserade av att läsa. När jag har hasplat ur mig något meningslöst inlägg så känns det inte bra på insidan, så är det.

När jag var yngre hade jag en annan blogg, och jag inser nu så här i efterhand att jag förlorade mig själv lite där. Jakten efter fler läsare blev viktigare än livet jag levde i övrigt. Jag kom i kontakt med så många tragiska bloggare vars enda dröm var att bli en ny blondinbella. Det är så ledsamt! Men som tur är så är inte bloggvärlden inom ämnet hund lika patetiskt. Fokus ligger ju mer på våra lurviga vänner än på oss och vår självcentrering. Man har någonting som man vill dela med sig till andra hundmänniskor. Men det gav mig en erfarenhet, och jag har fått den orubbliga uppfattningen om att bloggandet aldrig får gå ut över min tid med mina hundar, med familjen, men mig själv och mitt välmående. För face it, ju mer tid man spenderar framför datorn desto mindre tid får man med familj, vänner och hundar. Rätta mig ifall jag har fel 🙂

Så jag hoppas att ni som verkligen vill följa min blogg har överseende med detta 🙂 Inlägg kommer det alltid, men inte enligt någon tidtabell. Jag prioriterar att leva!

Jag bjuder på lite bilder från igår, då jag var ute på gården med hundarna, först var det solsken, och sen, helt plötsligt föll det stora, runda snöflingor från en grå-rosa himmel och det var lite av en magisk slöja som lade sig över oss.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kall påsk och dragträning

Att det har varit en kall påsk har nog inte undgått någon. Här i Uppland har vi haft både snöfall och soligt, men kallt. Vi har flängt runt hit och dit till familjens olika medlemmar och ätit påskmat i överflöd. I fredags bar det av ut mot kusten till min mamma, där vi hade påskmys med god mat och spel. Höggravida syster var med och hennes man. Alla hundarna var med, och vi hade även slängt med cyklarna, så det blev lite drag på eftermiddagen. Vi har byggt upp en hundgård där ute så att alla hundar inte behöver vara inne hela tiden. Det kan vara lite smidigt när man också är många människor i ett inte allt för stort hus.

På lördagen blev det hem till Andreas pappa för mera påsk och mera hundmingel, då de har tre egna hundar. Vi har också hunnit med påskmiddag hos Andreas mamma samt mingel hos grannarna, så jag måste erkänna att jag är lite trött!

En bra sak med att det är så kallt är att man kan dra med hundarna utan att vara rädd för att det blir för varmt. Idag blev det en längre tur med Karak och Amy, och en kortis med Hiku som fick låna Akiras sele och springa med framför cykeln, tillsammans med Akira och Dia. Hiku är suveränt duktig, orädd och framåt.

Det är också roligt att både Amy och Karak börjar bli mer i form, de orkar längre och är riktigt taggade. Så för min del får det gärna vara lite kyligt ett tag till 🙂

DSC01278 (2)E20170417_13581120170417_135131EDSC01284 (2)EDSC01288 (2)EDSC01296 (2)E

 

Att pausa och bara vara

Jag vill bygga större och finare hundgårdar. Jag vill köpa en ännu bättre kamera och ta en massa fina foton på hundarna. Jag vill köpa det perfekta huset med de perfekta dragvägarna. Jag vill köpa en massa fina hundprylar. Jag vill komma igång med företaget och utveckla det. Jag vill komma igång med utställning, utöka spannet, prova på att tävla i drag, fjällvandra med hundarna…

Och problemet är att jag vill det NU.

Det här är mitt problem; jag vill alldeles för mycket och jag har för dåligt tålamod. Det är en utmaning det här med tålamodet. Att påminna sig själv om att man faktiskt har hela livet på sig och att det är ok att saker och ting tar tid. Att låta saker och ting mogna.

Jag fick mig en tankeställare när mitt ex drabbades av hjärnblödning vid 35 års ålder och var sååå nära att dö. Man vet faktiskt inte hur lång tid man har här på jorden. Mycket kan hända. Lite så kan man ju känna efter terrordådet i fredags också, även om varken jag eller någon jag känner drabbades. Det gäller faktiskt att ta vara på här och nu. Sen så ska man ju undvika stress, för mycket krav och en massa onödiga måsten. Det handlar i slutändan om att prioritera.

Ja, jag kan äta nudlar till middag en dag om det ger mig en timme mer med hundarna. Älskar man att laga mat och mår bra av det, då prioriterar man förstås annorlunda. Det kan vara en hårfin gräns mellan att peppa sig själv att göra det där man vill, och att pressa sig själv över gränsen.

Det gäller att inte köra fullt ös från morgon till kväll, varje dag i veckan. Man måste pausa, bara vara. Jag kan ibland ligga på golvet bredvid Karak och så ligger vi bara och vilar ihop. Jag älskar det, jag fylls av ett sådant lugn som verkligen går på djupet. Eller stunderna med Dia, då vi panna mot panna utbyter kärlek. 

Jag älskar att köra bil. Och jag älskar att köra bil ensam. Då är man bara. Man kan ju inte göra något annat egentligen (förutom att hålla koll på trafiken). Man kan inte fastna vid telefonen, datorn eller annat som stjäl det här varat. Jag lyssnar på musik och hamnar i det här stadiet där man umgås med sig själv bara.

När jag är ute med hundarna kan jag sätta mig ner och lyssna på tystnaden. Eller så stannar jag och står stilla en stund och bara tar in alla intryck.

Dessa tillfällen kan vara väldigt korta, men de kan göra såå mycket skillnad.

IMG_1388 (2)E

Aktivitet ger energi

Många gånger inser jag att jag har väldigt mycket gemensamt med mina hundar. För att försöka förstå försöker jag ofta att sätta mig in i deras situation. Vi delar känslor, inlärningspsykologiska mekanismer och instinkter med våra hundar och jag ägnar mycket tid åt att fundera över vad som gör oss lika och vad som gör oss olika.

En sak jag tänker att vi har gemensamt är det faktum att aktivitet ger energi och att passivitet kan leda till depression. Jag själv fungerar verkligen så. Ju mindre jag gör, desto mindre orkar jag göra. Självklart kan man vara trött efter en hektisk dag, men faktum är att jag har som mest energi när jag har mycket att göra. Passivitet och tristess kan göra mig riktigt nere.

Alla hundar har behov av aktivering, mer eller mindre beroende på ras och personlighet. Understimulans leder inte alltid till en ökad aktivitetsnivå; hunden kan också bli deppig och förefalla väldigt lugn. Ofta visar sig den här understimuleringen utomhus, på promenader och andra aktiviteter. Jag märker det här tydligt på mina hundar. De är oftast lugna inomhus, men jag märker väldigt snabbt skillnad om vi har haft en lite lugnare period av olika anledningar, och sedan ökar på aktivitetsnivån. Amy är ett tydligt exempel. När vi flyttade från förra gården in till stan och lägenhet var hon väldigt lugn, och jag förstod ganska snabbt att hon var deppig. På samma sätt väcktes hennes livsglädje när vi flyttade ut i nya huset på landet. Lite väl mycket, hon var väldigt hyper ett tag. Nu har hon landat och känns nöjd och balanserad.

Nu kör vi drag nästan varje dag, jag tränar Amy individuellt i t ex sök och spår. Hon har ett behov av att få lite egentid från de andra hundarna och jobba med huvudet. Förutom att Akira inte är frisk och går på antibiotika känns flocken väldigt harmonisk och ”pigg”. Akira har apropå det börjat svara på medicinen tror vi, då hon hostar mindre och äter bättre. Hiku växer, både fysiskt och mentalt. Hon är fortfarande väldigt lättränad och lyhörd. Hon är glad och älskar utmaningar.

Apropå att aktivitet ger energi så praktiserar jag på ett hunddagis på heltid den här veckan, och idag var första dagen. Jag trodde att jag skulle vara helt slut efter den här dagen, men tvärtom. Det första jag gjorde när jag kom hem var att gå ut och fixa ett par saker i hundgården. Sen tog jag ut Karak på en dragtur. Sen gick jag ut på fältet för att träna Amy. Sen gick jag in och städade. Jag fick säga åt mig själv tillslut att sätta mig ner med en kopp kaffe. Men för mig är det beskrivningen av en bra dag!

DSC01149 (2)EDSC01156 (2)EDSC01191 (2)EDSC01190 (2)EDSC01220 (2)E

Mäktiga malamuter

Dessa hundar… Vad det är som gör att jag är så kär i malamuterna vet jag inte, men så är det i alla fall. Det är något mäktigt över dem. Man behöver ju inte alltid kunna förklara kärlek, den bara slår till och så finns den där och är så självklar och man undrar hur man har klarat sig utan den en gång i tiden.

Idag tog vi en tripp till malamutepacklife, njöt bland en massa malamuter, gick en promenad med Karak och Axa som fick springa lite lösa tillsammans (de var såååå söta ihop), och sen klappade vi lite på de där mini-malamuterna som underbara Fröja har skapat tillsammans med Arrak. Tänk att de där småttingarna kommer att bli stora, vackra och mäktiga malamuter! Det är lite fantastiskt… Egentligen borde jag inte träffa en massa malamuter, då jag drabbas av ett sådant fruktansvärt ha-begär! Och jag tror inte att det finns någon medicin mot sånt…

Det fina vädret fortsätter och jag har en förhoppning om att lervällingen på gården ska torka ut snart… Jag spenderade hela förmiddagen ute på gården. Förutom att plocka bajs så hängde vi i hundgårdarna och letade godis på marken. Det är underbart hur glad man kan bli bara av att hänga med sina hundar. Bästa starten på dagen!