Jag har faktiskt längtat efter regn. Det har varit så otroligt torrt, gräsmattan har varit som en torr stepp och grässtråna har haft svårt att orka upp ur den torkade leran. Så fort regnet började falla från himlen tog växtligheten fart.

Jag gillar regn (om det inte håller på flera dagar i sträck). Det skapar en friskhet i luften som är god att andas in.

Tog med mig Karak och Amy på en regnig promenad i skogen igår. Risken att stöta på någon känns mindre än om det är fint väder. Det ger en känsla av stillhet. Bara jag och hundarna. Och så länge jag är torr om fötterna och det inte är så kallt ute så stör det mig inte så mycket att bli blöt. Man kan ju alltid byta till torra kläder när man kommer hem.

De ska ringa från verkstaden också, och ge oss en tid för bilen som Dia åt av. Vi har en ny bil på gång, en skåpbil. Vår tanke är att vi ska kunna byta in vår gamla bil och köpa skåpbilen i samma veva. Räknar dagarna tills vi har en riktig ”hundbil” med kraftiga burar, anpassade efter utbrytardrottningar och hungriga varghundar.

Väntan, väntan… Jag ska erkänna, jag är en ganska otålig person. Jag hatar att vänta. Därför tar jag vovvarna och går ut i skogen i regnet. Det är lite mindfulness över det hela. Känna regnet mot ansiktet. Höra tystnaden och naturen andas. Att vara i nuet. Inte grubbla över det som varit eller oroa sig över det som ska komma. 

Trampar runt här hemma i väntan på ett godkännande från länsstyrelsen. Lugnet innan stormen, eller vad man nu ska säga.

Vi hittar på lite olika saker som behöver göras här hemma och igår gick vi äntligen lös på den fula gula plåtboden som stod mitt på gården och fick mig att må smått dåligt. Nu ser man resten av trädgården och vi har gjort en liten fikaplats av stenplattan som boden stod på.

Så här såg det ut innan, ni ser boden i bakgrunden:

Förutom det så försöker vi stå ut i värmen, laga trasiga bilar, kurera Akira som fortfarande inte är helt frisk och andas lite mellan varven. Men allting blir bra tillslut, det mesta går att lösa och vi har en spännande tid framför oss. 

Då var det dags tillslut, utställningsdebut för mig och Hiku på Sphk:s officiella utställning i Ånnaboda. Det drog igång redan i onsdags, då vi packade in hundar och packning i skåpbilen och drog iväg. Tillsammans med ett par vänner bodde vi i en stuga över natten till torsdag. Onsdagskvällen förflöt relativt enligt plan, med lite grillning och polarhundsprat.

Torsdagen startade i full fart. I en blandning av glädje, stress, förväntan och nervositet spenderade jag ett par timmar minglande bland folk och hundar. Det var fantastiskt kul att träffa Hikus syster Qanik och hennes fina matte Amanda. Det är det roligaste med att vara på tillställningar som denna; att träffa annat polarhundsfolk, och deras härliga hundar.

Som tur var hade jag Amanda och Emelie som stöttepelare när jag tillslut skulle in i ringen. Men det blev ju så som det så ofta blir när man bygger upp en nervositet; att det inte är så läskigt som man har föreställt sig. Det var till och med ganska roligt. Hiku var jätteduktig

Väl hemma sov jag i tre timmar, sen gick jag upp och drack en stor kopp kaffe. Helt mentalt slut och med en massa erfarenheter rikare.

Helgen har varit lite hektisk med gäster, turer hit och dit, utomhusarbete. Hjärnan känns som en överarbetad gammal motor, måste sakta ner allting lite och ge tid för återhämtning.

Vädret har varit helt ok, passar på att arbeta vidare på projekt hundgård. Vi gjorde ett ryck och fick klar en till hundkoja. Eller ja… den är nästan klar, lite finish bara. Det första hundarna gjorde när den nya hundkojan var på plats var att undersöka den. Hiku var först med att krypa in, och Karak var inte sen in efter henne. Han lade sig ner i halmen och verkade nöjd med tillvaron. Amy och Dia hoppade såklart upp på taket och satt och spanade.

I övermorgon bär det av mot Ånnaboda med alla hundarna, torsdag utställning. Livet är ett äventyr och jag försöker hänga med i svängarna.

Men man lever ju bara en gång. Det är nu livet är och inte sen. Min egen terapi går ut på att leva i nuet, hoppa på tåget, och inte vänta tills det kanske är för sent.