Att bemöta en rädd och otrygg hund

IMG_6651 (2)E

Med vemod minns jag en otroligt rädd och osäker hund som kom hem till oss i maj för fyra år sedan. Sedan den dagen har en av mina livsuppgifter varit att med alla medel försöka stärka Dias självförtroende, försöka få henne trygg i vardagens olika situationer, minska hennes stress och göra henne till en glad och trygg hund. Hur gör man det?

Jag får ofta frågan om hon har varit med om någonting som liten, om det är hennes personlighet eller om det är förvärvat. Jag tror att det är en blandning av allt som gör Dias osäkerhet så stor. Jag tror att mycket ligger i hennes gener tyvärr, men också att den första tiden på kenneln inte innehöll den träning som jag trodde att de skulle ge. Jag tror att när Dia kom till oss hade hon inte sett mycket mer av världen än sin mamma, sina kullsyskon och hundgårdens fyra gallerväggar. Och ta då en hund vars ras bär på en del reservation, samt en individ som är ovanligt ängslig i sig själv, så förstår ni vad resultatet blir. Man lär sig så länge man lever, och det här visar verkligen vikten av att välja en bra och seriös kennel och valpar med bra föräldrar. Dia är fantastisk på många sätt. Jag älskar den hunden, hon är typ mitt allt. Vår resa har gjort att det finns ett väldigt starkt band, vilket gör hennes lidande ännu svårare att uthärda.

Ibland antar folk att jag inte har ”tränat” tillräckligt med Dia och att det är därför hon är som hon är. Självklart kan ju inte de veta om alla timmar jag har lagt ner för att hjälpa Dia i sin otrygghet. Men jag tror att om man har en hund som är rädd, och då menar jag inte lite osäker utan SKYGG, så kan man nog utgå ifrån att man som ägare har gjort så förtvivlat mycket man bara kan, eftersom en sån här skygghet innebär en otrolig begränsning för ägaren, men framför allt ett fruktansvärt lidande för hunden. 

Sen är det ju en sak att man har tränat, och en annan sak huruvida man har tränat på rätt sätt. Även där spelar individfaktorn en stor roll. Det som fungerar på en hund behöver inte fungera på en annan. Så här i efterhand inser jag att jag kunde ha gjort en del saker annorlunda med Dia, och det har jag beskrivit i tidigare inlägg.

Jag har läst en del nya artiklar om det här med att bemöta en rädd hund vilket har varit väldigt intressant för mig med tanke på min resa med Dia. Förut har ju budet alltid varit det här viktiga: förstärk inte hundens rädsla genom att ömka, plocka upp den i famnen osv. Detta tror jag fortfarande stämmer, men man måste se till varje enskild situation. Om det kommer en aggressiv hund rusande mot min lilla valp så självklart tar jag upp den i famnen så fort jag kan för att skydda den. Men detta är ju om det faktiskt föreligger ett påtagligt hot.

Det här att inte ömka och så vidare handlar ofta om situationer då hundens rädsla är irrationell. Till exempel om man går förbi en soptunna som hunden tycker är läskig. Då behöver vi ju inte rädda vår hund, utan tvärtom visa att soptunnan inte är farlig.

Men det handlar också om att visa att vi finns där som en trygghet. Den springande punkten i artikeln jag läste (som jag tyvärr inte hittar igen, men ska fortsätta leta) var att det var den egna känslan som var avgörande för hur hunden upplever oss i en skrämmande situation. Är vi själva lugna och trygga så kommer hunden att uppleva oss som det också. Om jag däremot lyfter upp hunden vid hundmöten för att jag själv blir nervös eller rädd, ja då kommer hunden att känna av det också, och DÅ kan vi förstärka hundens rädsla. Det handlar i varje given situation om att själv känna den trygghet som man vill att hunden ska känna. Om man själv är nervös eller stressad kan vi ju inte kräva att vår hund ska vara lugn och trygg.

Ett exempel är hundmöten. Har man en hund som gör utfall så är det otroligt lätt att man redan innan man möter en annan hund oroligt söker med blicken efter andra hundar, man kanske är lite stel eller osäker. Den nervositet man själv känner märker hunden av. Då spelar det ingen roll hur mycket man försöker låtsas som ingenting när det väl dyker upp en annan hund. Förmodligen har man byggt upp en inre stress som inte går att dölja när situationen väl är ett faktum. Första steget är därför att jobba med sin egen trygghet. Man brukar ju säga att man ska vara på ett sådant avstånd vid ett hundmöte att hunden kan hålla sig lugn, men jag tänker att det också handlar om att hålla sig på ett sådant avstånd att man själv känner sig lugn och trygg med situationen. 

Så om vi verkligen kan förmedla trygghet, lugn och nyfikenhet så kommer vi inte att förstärka hundens rädsla, utan snarare så kommer vi att vara en trygghet för hunden genom att finnas där för den. ❤

IMG_1929 (2)E

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s