Hundar som individer och att känna empati

Posted on Updated on

IMG_4072 (2)E

Varning för långt inlägg…

Att sätta sig ner och titta på sin hund, gärna i gemenskap med andra hundar, det är bland det mest intressanta och viktiga man kan göra som hundägare, anser jag. En stor del av vår samvaro med hundar går ut på att få dem att göra som vi vill, dels efter våra egna önskemål om hur vi vill ha vår tillvaro tillsammans med hunden, men också efter samhällets krav på hundar och hundägare.

När jag fick hem Dia som valp började min syn på hundträning och fostran förändras. Jag kunde inte kräva någonting alls av en hund som var så rädd att hon knappt vågade sig ut genom dörren för att kissa på gräsmattan utanför. Hon satt gömd under skrivbordet i en hel dag och vågade inte komma fram. Jag kommer ihåg att jag satt mitt på golvet i vardagsrummet med en hel ost i handen som jag bröt bitar från. Amy var med mig och med hjälp av en artfrände vågade sig Dia tillslut fram till mig för att ta en ostbit. Jag bara satt där och gav henne en ostbit när hon vågade sig fram. Jag tittade inte på henne, rörde mig inte och pratade inte. Sedan den dagen har vi varit oskiljaktiga. Jag säger vi, för det är inte bara Dia som har ett oerhört starkt band till mig; på grund av hennes personlighet och vår speciella resa tillsammans har även jag en otroligt djup relation till henne som bygger väldigt mycket på empati.

Under min resa med Dia har jag fått höra så otroligt mycket. Ska ni verkligen ha kvar den där hunden? Du blir ju så låst. Du får inte dalta med henne. Har ni inte tränat ditten, har ni inte tränat datten? 

Så här i efterhand inser jag att ett av de största problemen med Dia var att jag utgick ifrån att hon var en hund och jag tränade henne som jag tränar andra hundar. Men Dia är inte bara en hund. Hon är en del varg också. Men framförallt är hon en individ.

IMG_4173 (2)E

Jag läser en oerhört intressant bok just nu. Tänk om jag kunde lyssna av Kerstin Malm. Den behandlar ämnet att förhålla sig till hundar (och andra djur) som om de är individer, och inte fastna i en massa förutfattade meningar om t ex art och ras. Hennes bok behandlar det här med empati på ett sätt att mina tankar omedelbart hamnar hos Dia. I vår samvaro med hundar måste vi känna empati och vi måste lyssna på dem. Det som är så fascinerande med den här boken är att mycket av det hon skriver är exakt det jag har gått och känt och funderat över så länge. Men dessa tankar vänder upp och ner på den allmänna synen på hundträning och hundhållning, och därför är det lätt att försöka rationalisera bort dem.

”Våra mänskliga familjemedlemmar bedömer vi inte utifrån de framgångar de kan ge oss. Vi värdesätter dem inte efter deras yttre karaktärer. Vi tar inte med dem på tävlingar utan deras samtycke. Vi utnyttjar dem inte för våra syften. Vi sätter inte på dem stryphalsband eller begränsar deras frihet med ett koppel. Vi går inte kurs för att dressera dem mot ett mål som vi bestämt. Vi ser dem inte som objekt som vi kan ”ta fram” när vi vill och ”ställa undan” när vi inte har tid. Vi lämnar dem inte ensamma hela dagen mot deras vilja. Vi utestänger dem inte från vissa rum eller stänger in dem i små utrymmen. Och vi kastrerar och avlivar dem definitivt inte.” (Malm, K. 2017 Tänk om jag kunde lyssna. Skövde. Rolf Tryckeri AB)

Kerstin skriver att visst förekommer detta människor emellan, men att det då finns en stark uppfattning om att det är moraliskt fel, medan de flesta anser att det är rätt att behandla hundar på det viset. Hon skriver om lydnadsprincipen och att trots att vi numera vill arbeta med positiva metoder så är syftet fortfarande detsamma; att få hunden att göra som vi vill. Det är lätt att känna skuld, skepticism och till och med bli arg när man läser den här boken; det vänder ju upp och ner på hela hundvärlden och sättet att se på hund. Jag har full förståelse för såna reaktioner och är inte helt fri från dem själv. Men om vi alltid hänvisar till redan rådande synsätt så blir det omöjligt att vidga sina vyer, att tänka i nya banor, att utvecklas. Det här är ju filosofi. Det är intressant att läsa en bok som utgår från andra vetenskapliga områden än bara etologi. Hon skriver, förutom utifrån en filosofisk aspekt, även utifrån psykologi, sociologi och politik.

IMG_4924 (2)E

Mitt största dilemma som hundägare har i många år varit det här med att tvinga hundar att göra någonting som de inte vill. Det finns väldigt mycket tyckanden om vad en hund borde klara av samt hur en hund ska bete sig. Man har sina regler och rutiner hemma och på något sätt är det som självklart att detta ska passa alla individer. Men så gör inte jag, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Dia har blivit ”särbehandlad” under hela sitt liv på grund av att det är så mycket i vårt samhälle som hon inte klarar av, eller som hon blir väldigt stressad av. Hon har fått följa med överallt för att hon blir förtvivlad av att lämnas ensam. Genast får man som svar att det kan bero på bristande träning, och visst har jag tränat, jag har försökt. Men ganska snabbt kände jag en stark intuitiv känsla grundad i min empati: hon är en individ som aldrig någonsin kommer att vara bekväm med att bli lämnad. Hundar är ju flockdjur, och att separeras från flocken torde vara väldigt onaturligt för dem. Detta är ju någonting vi människor tvingar dem till eftersom våra liv inte skulle fungera annars. Men det är inte samma sak som att alla hundar kan lära sig att vara tillfreds med det.

Vi har rutiner här hemma, men de är anpassade efter de olika hundarna som sex olika individer med sex olika behov. Dia och Amy äter inomhus då de blir stressade av att äta i hundgården, Karak vill gärna vara inomhus med oss när han inte är i hundgården, Akira vill helst vara ute på gården hela dagarna. Amy har ett stort behov av att få göra saker på tu man hand med mig och kanske bara en till hund, Dia vill helst ha hela flocken samlad och hon vill helst bara vara hemma och gå i skogen, ingenting annat.

IMG_5107 (2)E

När jag får hem en valp inleder vi från dag ett en kärleks- och respektfull relation. Det är en ny liten individ som kommer och vi måste lära känna varandra. Jag är väldigt mån om att visa kärlek till mina hundar, men på ett respektfullt sätt. Akira kan man inte vara fysiskt gosig med, hon har svårt med tilliten när det kommer till hantering, även om det bara är kel. Men hon älskar att få komma fram och pussa en i ansiktet och sakta bygger vi upp tilliten oss emellan. Med valpar tänker jag likadant; det är en tillit och en kärlek som ska byggas upp, och ibland kan det vara skört.

Jag är utbildad inom psykologi, och jag märker att jag använder mig av den kunskapen jag har om individer i stor utsträckning när det kommer till hundar. Men som Kerstin skriver i sin bok så handlar det också väldigt mycket om empati. Jag är en väldigt empatisk person, så till den grad att jag ganska ofta önskar att jag inte vore det. Min empati får som följd att jag har otroligt svårt att göra andra individer ledsna eller besvikna. Detta gäller även djur. Jag har svårt att ta del av hemska nyheter och berörs oerhört djupt av när människor eller djur behandlas illa. Jag känner mig ofta bitter på mänskligheten och jag mår ganska ofta dåligt över hur hur mycket ondska som finns på vår jord. Ganska ofta känner jag misantropi.

Frågan är ju hur vi ska förena ett nytt sätt att se på hundar med det samhälle vi lever i och på det sättet som vi har hund. Man kan börja med empatin. Att sätta sig ner och titta på sin hund, lära känna den på djupet och lyssna på den. Vad vill den egentligen själv, om den fick välja? Hur mår den, vad gör den stressad, glad, orolig, rädd? Hur gör vi för att på bästa sätt behandla den med respekt och kärlek för den individ som den är?

När Dia tittar på mig så ser jag inte en hund. Jag ser Dia. Hennes vackra, intelligenta och gåtfulla ögon driver mig till att vilja veta vad hon tänker på, vad som rör sig i hennes huvud, och hur hon känner. Det är så mycket bakom den där blicken som jag inte vet, men som jag vill göra allt jag kan för att komma nära. 

IMG_9612 (2)EE

4 thoughts on “Hundar som individer och att känna empati

    NastiSamoyed said:
    17 juni, 2017 kl. 10:43

    Oooh, så intressant! Tog genast och beställde boken av Kerstin Malm nu! Den låter ju superspännande att läsa!
    Särskilt som jag precis skummat igenom en bok av Cesar Milan. Hade tråkigt och inget att göra och den stod på en hylla. Så jag tänkte att jag skummar för att se vad som lockar folk att tro på hans metoder. Jag är själv inget fan av honom, snarare tvärtom. Men för att kunna prata om att hans metoder inte är dom bästa är det bra att vara lite påläst.
    Iallafall, han skriver där i sin bok om det här med individer han också. Men snarare tvärtom än vad jag får uppfattningen att Kerstin menar. Att man ska i första hand gå efter Familj; Canis, sedan Art; Hund, efter det Ras och till sist individ. För alla djur tillhör ju familjen Canis och då kan man behandla allihop likadant och få samma resultat. Typ.

    Gilla

      wildshenanigan responded:
      17 juni, 2017 kl. 12:47

      Vad intressant! Alltså tvärtom mot vad Kerstin skriver 🙂 Jag gillar ju inte Cesar och jag tror definitivt inte att man kan behandla allihop likadant för att de är samma art eller ras. I så fall skulle det ju stämma in på människor också, vilket alla vet att det inte går. Dessutom så kan ju alla människor som har haft fler än en hund vara överens om att hundar är olika individer och att alla metoder inte fungerar på alla hundar.

      Gilla

    Lillian Flaskerud-Lillegård said:
    17 juni, 2017 kl. 12:25

    Tenk om flere kunne tenke som deg, da hadde nok mange ”problemhunder” fått et bedre liv.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s