Månad: augusti 2017

Ett nytt kapitel i livet

Posted on Updated on

Jag kämpar vidare med sorgen. Fast egentligen är det ingen kamp. Jag tillåter sorgen att bo i mitt inre, att härja runt där så länge som den behöver. 

Livet går vidare. Jag minns de goda stunderna med Dia. Kärleken till henne och den enorma kärlek hon gav tillbaka. Vi fick hem urnan idag. Jag kramade den hårt. Nu är hon här hemma igen, fast i en helt annan form. Förhoppningsvis är hon i frid.

Livet i övrigt… tyvärr har vi fortfarande löpkaos här hemma. Nu är det Amys tur. Hon drog igång när Akiras och Hikus löp var klart. Det är över en månad nu med konstant löp och jag erkänner att jag är mentalt trött. Mest av allt skulle jag bara vilja ha det lugnt här hemma så att jag kunde sörja Dia i lugn och ro.

Men någonting som är roligt mitt i allt det tunga så är det att vi faktiskt äntligen är på väg att starta upp hunddagiset. Bilen är besiktad och godkänd. Så nu ska vi bara skicka in intyget till jordbruksverket och få tillståndet. Det har varit en lång resa, men idag har vi träffat våra två första kunder som fick kika på bilen, samt på våra villkor och avtal. Den ena av kunderna berättade att hon känner en tjej i Göteborg som har mobilt hunddagis och att den tjejen också hade fått vänta och böka med alla tillstånd. Men det är ju ett förhållandevis nytt fenomen, så det är kanske inte så konstigt att handläggningen tar lite tid.

Nu är det i alla fall riktigt nära och det ska bli väldigt kul att få köra igång, efter att ha kämpat så länge. Det blir ett nytt kapitel i livet.

20170829_154016

20170829_153500

20170824_134727

Farväl, älskade Dia

Posted on

Vet inte riktigt när jag egentligen är  redo att berätta, men kanske kommer jag aldrig att vara det. Livet är upp och ner, ingenting är sig likt, mitt hjärta är trasigt, splittrat i tusen små bitar. Min älskade, underbara tjej finns inte längre. I måndags slutade hennes hjärta att slå. Hennes hjärta, så skört men också så oändligt fyllt av kärlek. Diana, jag vet inte hur jag ska kunna leva ett normalt liv nu när du är borta. Jag visste hela tiden, under dessa år vi levde tillsammans, hur mycket du betydde för mig, hur stor del av mitt liv du var. Så i flera dagar laddade jag inför detta. Det här avskedet som är så smärtsamt att jag inte förväntar mig att någon ska förstå. 

Ni vet kanske att Dia blev sjuk. Ni vet också att hon var en mycket skygg hund som hade det jobbigt. Men ni vet inte hur mycket hon egentligen led. Dias uppväxt var präglat av hennes enorma skygghet för främmande människor, nya platser, nya situationer. Hennes stress var enorm och i början var jag helt handfallen. Men jag började läsa på om skygghet hos hundar, var helt uppslukad av detta uppdrag jag hade framför mig; att hjälpa Dia till ett bra liv. Jag struntade i vad alla runtomkring sa; jag var helt målmedveten och beslutsam. Jag skulle träna Dia så att hennes skygghet skulle dämpas och hennes självförtroende öka! Jag gick kurs, jag gick privatlektioner hos olika hundtränare, jag provade på olika ”metoder”.

Ganska snabbt insåg jag att detta mest var stressande för Dia och jag tonade ner kraftigt på hennes träning. Vi gick i skogen, i små samhällen osv. Men problemet är ju att vi inte lever helt isolerade. Man vill ju träffa vänner och familj, hitta på saker osv. Dia hade grov separationsångest. Jag hade ju läst på om rasen och visste att de kunde vara svåra att lämna ensam, så jag tränade väldigt mycket när hon var liten, lämnade henne fem minuter, tio minuter, en kvart, en halvtimme. Allt väldigt successivt. Men jag märkte att hennes gräns gick på runt en timme, sen gjorde paniken att hon hade sönder allt i sin väg, och bokstavligt talat försökte klösa sig ut genom dörren.

Detta ledde till att jag naturligtvis var tvungen att ha med henne vart jag än skulle. Hon var ”lugn” i bilen på så vis att hon var ännu mer rädd för samhället utanför, vilket gjorde att hon var till synes trygg där i bilen. Jag tränade på att lämna henne i bilen, både med Amy som sällskap, och ensam. Detta var aldrig några problem om vi skulle till platser där det rörde sig mycket folk. Men om jag skulle lämna henne på andra platser fick hon panik även i bilen (har nu varit med om två bilar som blivit sönderslitna i inredningen). Stålbur, javisst, det hade hindrat henne att förstöra bilarna, men det hade inte dämpat hennes panik. Varje dag som jag var tvungen att lämna henne, även korta stunder, mådde jag dåligt. Redan här kände jag ju att Dias liv till största delen bestod av stress. Problemet med Dia var ju inte bara att hon inte kunde lämnas hemma på grund av att hon fick panik, utan också att hon inte heller gick att ta med sig utan att man utsatte henne för stress. Pest eller kolera. Hon led hur jag än gjorde.

Anledningen till att jag inte lät henne somna in redan då var att hon var ung och fortfarande busig på hemmaplan, och hade kul i skogen. Så hon hade livskvalitet där och då. Hemma. Samt att jag ju naturligtvis hoppades att hon skulle må bättre, både av träning och av egen mognad. Och att jag älskade henne gränslöst. Men det blev inte så mycket bättre. Visst blev hon en aning mindre skygg, lärde sig att acceptera familj och nära vänner (efter ett par år, och vissa kom hon till och med att älska), men hon var fortfarande otroligt reserverad och stressad i nya situationer, plus att hon blev allt mindre busig och mer allvarlig ju äldre hon blev. I mina försök att skydda henne från alltför stressfyllda situationer begränsades vårt livsutrymme oerhört, både hennes och mitt. Framför allt på somrarna då jag inte kunde ha med henne i bilen. Jag tackade nej till otroligt mycket tillställningar för att jag inte ville lämna Dia, allting kretsade kring henne. Hennes behov gick alltid först.

När hon drabbades av sjukdom i livmodern var jag fullt inställd på att vi skulle göra operationen, göra allt för henne medicinskt sett.  Men när jag såg henne hos veterinären när hon darrande kröp ihop i ett hörn och bajsade på sig av stress, gjorde det så otroligt ont i mitt hjärta. Sen blev operationen uppskjuten på grund av löp.

Ju äldre Dia blev desto mer utagerande blev hon, medan hon som valp bara var undflyende. Hon hoppade över stängsel, klättrade över hundgårdar, fick panik bara jag gick iväg på en kort promenad med någon annan hund. Hon gjorde i stress utfall mot andra hundar, och efter hand även människor. Och vid ett tillfälle, när grannen var utanför inhägnaden med sin hund for hon över inhägnaden (som vi redan reparerat och höjt upp i två sektioner) gjorde utfall mot hunden, och när grannen lyfte upp sin hund för att rädda den så bet hon honom två gånger i benet. När jag såg detta gick mitt hjärta i flera bitar. För jag insåg hur mycket stress som låg bakom det beteendet och att jag inte kunde göra någonting mer för att hjälpa henne.

Egentligen hade jag vetat det länge, men det var för svårt att erkänna. Dia var ingen lycklig hund, hon var en hund som led. Vissa individer, hundar, människor eller vilken art det nu är, har svårt att anpassa sig på samma sätt som andra. Det går liksom inte att träna bort, för det är så djupt rotat i dem, det är medfött. Detta måste det arbetas med inom aveln. Inga hundar ska behöva lida så mycket som Dia gjorde, bara genom att leva i vårt samhälle. Om ni frågar mig, som har haft en hund som Dia, så kommer mentaliteten före allt annat vid val av individer för avel. Skit samma om det är en bra jakthund, draghund eller vad det nu är, om den inte har mentaliteten att fungera i vårt samhälle så kommer det bara att sluta med att den antingen vandrar runt till olika hem eller att den avlivas. Det är djupt tragiskt.

Men nu behöver min älskade tjej inte lida längre. Hon var oerhört kärleksfull mot de få som fick hennes tillit. Vi hade ett väldigt starkt band emellan oss, hon och jag och även om jag känner att det var rätt beslut för henne så är sorgen och tomheten så enorm just nu. Jag älskar henne nu och för alltid ❤

IMG_3844 (2)E

IMG_3172 (2)E

Höstkänsla

Posted on

Äntligen har det var lite höstkänsla i luften. Både i lördags och igår var vi ute i skogen, länge, vandrade, satt i mossan och tittade på när hundarna busade. Det är lite speciellt just nu, livet, men jag är inte redo att skriva om det. Jag tillbringar dagarna i samvaro med hundarna. Min familj. Jag fotar, försöker att bara vara. Jag kommer att berätta tids nog, men inte nu. Just nu vill jag bara stillsamt få älska mina hundar.

IMG_3078 (2)E

IMG_3133 (2)E

IMG_3155 (2)E

IMG_3176 (2)E

IMG_3419 (2)E

IMG_3197 (2)E

IMG_3844 (2)E

IMG_3150 (2)E

IMG_3394 (2)E

IMG_3151 (2)E

För ett harmoniskt flockliv

Posted on

För varje ny hund kommer nya utmaningar och nya rutiner. Flocken ökar, individerna blir fler med alla sina olikheter och egenskaper. För ett år sedan hade jag ”bara” tre hundar; Amy, Karak och Dia. Tre individer som för det mesta kom väldigt bra överens och som ”visste var de hade varandra”. Men även denna lilla grupp tog lite tid på sig att bli en trygg grupp. När Karak kom jobbade jag mycket på att de skulle lita på att mat, godis, tuggben, leksaker inte var någonting att bråka om utan att det fanns till alla. Men också att de fick tid på sig att skapa tillit till varandra. Jag krävde inte att de skulle kunna äta bredvid varandra eller dela på resurser. Karak fick äta ensam då han har mer resursförsvar än vad Amy och Dia har (eller hade, Dia har tuffat till sig på den punkten). Sakta med säkert blev de allt mer trygga med varandra. I slutet kunde jag kasta ut mat på marken och det skapade varken stress eller konkurrens.

På ett år har flocken blivit dubbelt så stor. Det blir en helt annan dynamik. Det har gjort att jag har varit tvungen att fundera mycket över det här med flockliv, hur jag vill ha det och vad som krävs för att just de här sex individerna ska vara tillfreds med situationen. Jag har pratat med olika kunniga människor och fått väldigt mycket kloka tips. Jag har provat olika strategier. Men som jag skrev i ett tidigare inlägg så kommer jag alltid tillbaka till det här med att hundar är individer. Det går liksom inte att säga: så här gör man. Våra sex hundar är helt olika varandra allihop. Även om det finns likheter så finns det ännu fler olikheter upplever jag.

Vi måste ju hela tiden anpassa oss efter individerna i just vår flock. När man pratar om svårigheter i flocklivet så handlar det ofta om resurser. Hundar bråkar oftast inte i onödan, och om det inte är så att man har två individer som verkligen inte tycker om varandra (vilket självklart också kan vara ett faktum) så handlar de flesta bråk om en kamp kring olika resurser; mat, leksaker, partners, liggplatser osv.

Jag har insett att jag vill dela upp hundarna ännu mer. Vi har i dagsläget två hundgårdar, och även om våra sex hundar fungerar bra tillsammans i de flesta lägen, så är det inte så att jag vill slänga in dem alla i en hundgård och åka till jobbet. Jag vet att Akira gärna vaktar resurser, så hon skulle behöva vara med någon som inte bryr sig lika mycket. Hiku skulle behöva vara med någon som var lite äldre och lite lugnare så att det inte bara blir bus i flera timmar. Karak fungerar egentligen allra bäst med Dia, men Dia klarar inte av att vara i hundgård någon längre stund. (Sista gången vi hade henne i hundgården när vi var hemma och pysslade med annat hittade vi henne senare vilandes på altanen, som om ingenting hade hänt :p) Amy är den där hunden som man vill para ihop alla med :). Lugn, trygg och snäll. Hiku fungerar än så länge väldigt bra med tikarna, hon är väldigt mjuk i sitt sätt mot de äldre tikarna, även om hon är en framåt, mattokig och självständig tjej. Chilly är ju sådär valpgo och valpsnäll mot alla.

En av hundgårdarna är väldigt stor, så vi funderar på att dela av den, så att man kan placera hundarna två och två i framtiden när vi inte är hemma. Jag ser det lite som min uppgift att se till att alla individer i flocken har en så trygg och harmonisk tillvaro som möjligt. Jag tänker att det skapar stress för hundarna när det blir konflikter. Då menar jag inte lite morr eller gruff, jag menar riktiga bråk, slagsmål. Jag tänker att det påverkar deras relation varje gång ett slagsmål äger rum. Sen handlar det ju om att som hundägare kunna skilja mellan gruff och när det faktiskt är på allvar. Det är någonting man lär sig se, dels när man har erfarenhet av hundar i flock, men framför allt när man känner sina hundar på djupet.

Apropå harmoniskt flockliv så har ju en av utmaningarna varit att få Hiku att lugna ner sig i matsituationerna. Här har vi provat många olika strategier. Vi har provat berikning i hundgården genom att leta efter mat, vi har provat att sprida ut mat i ett försök att skapa den här känslan av att det finns gott om mat till alla, vi har provat att para ihop henne med olika medlemmar av flocken osv. När inget av det har dämpat hennes stress så har vi nu börjat ge henne mat ensam i ett rum inomhus, just för att hon ska slippa känna stress av konkurrensen med de andra hundarna. Och det har redan gett resultat! På bara ett par dagar har hon gått från att tjuta och hoppa när man kommer med matskålen, till att faktiskt sitta ner tyst och vänta på att man ställer ner den framför henne. Det är så himla kul att se så snabba framsteg och att känna att man har hittat en rutin som fungerar just för henne.  Allt för ett harmoniskt flockliv. 

IMG_2279 (2)E

En lite bisarr historia om att starta eget via arbetsförmedlingen

Posted on Updated on

Det börjar bli pinsamt att upprepa sig, men nu är det verkligen nära! Alltså, jag hade inte i mina vildaste fantasier kunnat föreställa mig att det skulle ta sån här tid att starta igång ett företag.

För er som sitter där helt förvirrade kan jag förklara att vi startar upp det med hjälp av arbetsförmedlingen, och då finns det en viss plan att rätta sig efter, till skillnad om man startar upp helt själv. Först ska det beslutas om man får något stöd alls, sen får man ju inte göra någonting i företaget innan detta beslut har fattats. Det har också varit lite luddigt angående vad som ska göras först; samla in kunder, gå till Almi för att be om lån, köpa bil, inte köpa bil osv. Direktiven har inte varit helt enstämmiga. Man har också att rätta sig efter a-kassan, vilket kan bli lite klurigt. Jag menar, du kan ju inte vara berättigad till a-kassa om du håller på att starta företag!! (Eh… fast…jag ingår ju i ett program hos arbetsförmedlingar där planeringen är att jag ska starta företag, hur ska jag kunna försörja mig under tiden jag startar upp mitt företag om jag inte har a-kassa? Alltså, det kan man ju förstå om man INTE skulle vara med i ett program hos arbetsförmedlingen, men så är ju inte fallet.)

För att tydliggöra: Vi ingår i ett program hos arbetsförmedlingen där planeringen är att vi ska starta företag och få startaegetbidrag. Vi FÅR INTE kicka igång företaget innan arbetsförmedlingen har startat bidraget, men vi får FÖRBEREDA. Våra rekommendationer var att vi samlade in kunder och att vi sökte lån hos Almi. Fine! Vi gick till Almi för att söka om ett lån till en skåpbil, för det är ju det vi behöver om vi ska starta ett mobilt företag. Inga problem, vi får lånet. MEN, för att få ett lån hos Almi krävs att vi har F-skatt. Ok ,vi fixar f-skatt, köper bilen osv. TJänar INTE ETT ÖRE än eftersom vi bara förbereder, utan har i stället en massa utgifter. Då får sambon ett mail om att han har glömt skicka in sin aktivitetsrapport till arbetsförmedlingen. Ok, fine. Vi skickar in den och förklarar att ja ursäkta, vi har glömt att skicka in den eftersom vi har haft fullt upp med att förbereda företaget ENLIGT ANVISNINGAR. Ett par dagar senare får sambon mail om att han kommer att bli avstängd från a-kassan PÅ GRUND AV ATT HAN HÅLLER PÅ ATT STARTA FÖRETAG. Här vet man ju inte riktigt hur man ska reagera. Men hallå, det är ju i enlighet med arbetsförmedlingen? Ok, ringer till handläggaren och förklarar läget, men får bara till svar att man ska fylla i blanketten. Fyller i blanketten och får sen till svar att eftersom vi har en F-skattsedel (som vi var tvugna att skaffa för att kunna köpa bilen, för att i sin tur kunna förbereda företaget) så är vi FÖRETAGARE och har inte rätt till a-kassa. Goddag yxskaft. 

Sambon ringer till sin personliga handläggare som håller med om att det låter väldigt konstigt. Men hon har svårt att göra någonting eftersom regelverket ser ut som det gör. DET VÄRSTA ÄR att om vi inte har rätt till a-kassa den dagen vi startar igång vårt företag så har vi inte heller rätt till hela beloppet av startaegetbidraget (ungefär mindre än halva skulle vi ha fått) vilket är hela idén med att gå det här programmet via arbetsförmedlingen! Snacka om att leva i en Kafka-värld.

Så för att fatta mig kort: vi gick in i ett program via arbetsförmedlingen  som gick ut på att vi skulle starta företag, men efter det så har vi haft problem med a-kassan eftersom vi håller på att starta företag. Det är faktiskt så att man kan skratta. Hur det hela slutade var att min sambos handläggare fick gå in med en speciallösning där sambon gick in i ett annat program tillfälligt, för att ha rätt till a-kassan. Men det gjorde även att vi tvingades att starta igång startaegetbidraget från första maj, eftersom hon bara kunde ”lura systemet” så länge. Så från första maj har vårt dyrbara bidrag tickat, som var tänkt att starta den dagen vi faktiskt drar igång, och som är en hjälp de första sex månaderna när man är ett nystartat företag. Tack för den! Tre och en halv månad har gått av det bidraget för att handläggare har varit på semester, slussat oss hit och dit för att ansöka om olika tillstånd. Jag har hela tiden försökt bevara mitt lugn, men jag kan säga att ibland känns det som om detta har stjälpt mig mer än vad det har hjälpt!

Men kanske slutar det lyckligt. Jag har mailat handläggaren på arbetsförmedlingen och förklarat hur vi har slussats runt hit och dit under sommaren och han svarade att vi kan ha rätt till att få bidraget förlängt med motsvarande månader! Så det känns väldigt bra efter denna helt ofattbara bergochdalbana som vi har åkt i hela året!

Jag vill avsluta med att säga att jag upplever att vi också har fått mycket bra hjälpa av arbetsförmedlingen! Särskilt innan jag hamnade i startaegetprogrammet har jag upplevt att jag har fått ovärderlig hjälp. Det har ju faktiskt mest varit a-kassan som har krånglat. Men man kan tycka att det ska finnas en rutin och ett samarbete mellan arbetsförmedlingen och a-kassan kring såna här program där man är beroende av båda instanserna.

IMG_2687 (2)E

Det var ju inte så här det var tänkt…

Posted on

Egentligen orkar jag inte skriva. Mitt huvud är proppfullt och i samma stund alldeles tomt. Beredskapen är på max samtidigt som jag känner mig som en sömngångare. Dia skulle ha opererats idag, men gissa vad: hon har börjat löpa. Dia har hittills alltid löpt en gång per år, och på vintern, så hon måste ha påverkats av de andra tikarnas löp. Så istället för att ha kunnat göra en behandling i god till som med all sannolikhet hade gått bra, måste vi nu avvakta med operationen till efter hennes löp. Akira är inne på sin 10:e dag i höglöp och det verkar allt annat än klinga av, så vi är helt slut här. Och så löper ju Hiku och nu också Dia. Det är inte bara det att jag är väldigt trött mentalt efter det här löpet (jag har aldrig varit med om att ett höglöp har varat mer än en vecka), mest av allt är jag orolig för att Dia kommer att bli sämre och att hennes odds kommer att vara sämre när vi väl ska göra en operation. Veterinären bedömde ju i och för sig att risken med att operera nu när hon löper är värre än att vänta, men det känns inte bra i magen.

Jag försöker fly genom att njuta av ett nytt avsnitt av game of thrones, gömma mig bakom skärmen. Tänka att imorgon är en ny dag. Försöka att inte oroa mig för Dia. ❤

IMG_2281 (2)E

Därför är jag en crazy dog lady

Posted on Updated on

Det här blir direkt från hjärtat. Öppet och sårbart. Kanske kommer det även väcka ilska hos vissa, jag vet inte. För det verkar över lag vara tabu att jämföra barn med hundar. Varför har jag aldrig riktigt förstått om jag ska vara ärlig.

Jag är utbildad inom psykologi och det här med utveckling och inlärning satt djupt i min ryggmärg innan jag skaffade hund. Inlärningspsykologin delar vi med de flesta varelser på denna jord. Belöning, bestraffning, klassisk betingning, operant betingning osv. Vi har alla samma mekanismer som styr oss.

Min tvillingsyster är lärare på lågstadienivå och vi hamnar ofta i samtal kring inlärning, ”uppfostran” och andra företeelser, och vi konstaterar om och om igen att det är så otroligt lika man tänker kring barn och hundar. Och det har dessutom varit samma utveckling i de båda kategorierna. Förr i tiden var man ”hård och disciplinerad”, hunden/barnet skulle lyda utan att ifrågasätta och det var ofta med auktoritet och dominans man uppfostrade och blev man inte lydd så användes fysiskt och psysiskt våld. Sen började det komma röster samt forskning som sade att detta inte var förenligt med empati och att barn/hundar faktiskt for illa av en sådan behandling. Och i förlängningen och med en massa forskning så har man kunnat visa att inlärning med hjälp av bestraffning inte bara skadar individen och relationerna, det är också ineffektivt om man vill ha ett varaktigt resultat.

Efter det har det kommit motreaktioner i form av att vi har ”fri uppfostran” kring barn och att ”nu får man inte ens säga nej till sin hund”. Det har lett till en diskussion som handlar om att både hundar och barn behöver ramar och regler för att må bra. Och självklart är det de som själva använder någonting i stil med auktoritet när man ”uppfostrar” sitt barn eller sin hund som protesterar mest.

Här gäller det att faktiskt sakta in och begrunda. Reflektera över begreppen och de så invanda mönstren. Var finns faktan och var finns tyckandena, värderingarna och hörsägnerna? Det vi allra först måste fundera över är normerna.  Inom hundvärlden upplever jag att det existerar oerhört mycket normer om hur saker och ting ska vara. Och om man kommer med en annorlunda tanke så slår folk bakut. Varför? Jo för att det hotar det man håller på med och alltid har hållit på med. Men kom ihåg- hunden finns inte enbart till för att roa oss människor. Det är en intelligent varelse med egna viljor, egna behov och egna rättigheter. Och även om hunden är avlad för att samarbeta med oss människor så betyder det inte att den inte har kvar mycket av sitt vilda arv i form av jakt, fortplantning, flockbildning osv. Om vi hade hundar som ENBART ville samarbeta med människan och vara oss till lags hade vi inte haft problem med att de jagar rådjur, slåss med andra hundar, vaktar sina resurser, gräver hål i marken, skäller i tid och otid, rymmer för att komma till en partner osv. 

Vi ”skyddar oss” gärna genom att hävda att ”hundar behöver en ledare för att må bra”. Och visst, så är det säkert. MEN, att se sig själv som ledare kan göra att man tar sig rättigheter som går över den där linjen. Här krävs det faktiskt intelligens och kritiskt tänkande. Varför jag nämner intelligens är inte för att vara nedlåtande utan för att jag vet att lägre intelligens försämrar förmågan att tänka i ett brett perspektiv; att inte tänka svart eller vitt. Det handlar om nyanser, det handlar om att ställa saker i sitt perspektiv, att avväga olika utvägar, att kunna föreställa sig olika konsekvenser osv. Att tänka att alla hundar följer samma princip är som att tänka att alla människor behöver samma behandling. Jag föreställer mig att hundar är precis lika olika som vi människor.

För att knyta an till det jag skrev först så betyder det att vissa hundar fogar sig lättare efter en massa regler medan andra ”ifrågasätter” mer, precis som barn, vuxna människor och andra varelser på denna jord. Och på samma sätt som att jag aldrig skulle använda fysiskt våld mot ett barn skulle jag inte använda det  mot en hund. Den enda situationen där jag skulle ta tag i hunden med våld är i nödsituationer för att rädda hunden, andra hundar, barn, djur eller andra människor. Annars tänker jag som Hikus uppfödare skrev: beröring ska alltid vara positivt. Jag tar aldrig ”tag i” mina hundar i uppfostrande syfte. Behöver man det är man för sent ute anser jag, jag arbetar förebyggande. Och varför ska man inte ”ta tag i sin hund” om den beter sig dåligt? Jag tänker så här; allt fysiskt våld sätter spår i oss, människor som djur. Hur minns du den där lärarinnan som tog dig hårt i armen och skällde på dig? Med kärlek? Du kanske gjorde som hon sa, men tyckte du om henne? Litade du på henne i vått och torrt? Skulle du ty dig till henne om du var i fara och hade andra ”snälla” personer i närheten?

Ok, nu ska jag verkligen knyta an till det jag började med. Denna företeelse att inte särskilja mycket på människor, barn, hundar, andra djur osv kan väcka mycket känslor har jag märkt. Det är som att det är självklart att människor ska betyda mest, och överst på listan kommer barn. Djur hamnar alltid längre ner. Och absolut, jag förstår att andra känner så, men det betyder inte att jag gör det! För mig är mina hundar min familj! Sättet jag älskar dem på tror jag är svårt för en utomstående att förstå, precis som att jag inte kan sätta mig in i känslan av att ha ett barn. Folk är olika. Och så blir det gärna den här kommentaren ”du har inga barn så du förstår inte”. Jag förstår absolut att jag INTE förstår hur det är att ha ett barn när jag inte har ett, men en person som aldrig har älskat en hund så att hjärtat värker kan inte förstå det heller. Det finns en anledning till att jag snart är 35 och ännu inte har barn. Jag säger inte att vi känner precis som föräldrar känner, det här är något eget, något specifikt.

Kalla mig en crazy dog lady, för det är det jag är! Jag skulle typ dö för mina hundar, jag kan börja gråta bara av tanken på att det skulle hända dem någonting, och tror inte jag skulle riktigt komma över någonsin om någon dem dog tragiskt, i ung ålder, på ålderns höst eller över huvud taget! Som förälder till barn överlever man förhoppningsvis inte sitt barn, men så är ju inte fallet för oss hundägare. Vi står alltid inför oerhört brutala och smärtsamma separationer från våra älskade familjemedlemmar. Ush nu börjar jag gråta igen. Så om du aldrig har haft ett djur som du känner så för, tänk efter innan du uttalar dig. ❤

IMG_2306 (2)E