En hyllning till hösten

Jag går runt med flugsmällan och försöker skynda på höstens ankomst genom att ha ihjäl sommarens plågoandar. Ute på gården, borta vid hundgårdarna, har små gula löv lagt sig över rötterna och i alla de gropar som Akira har grävt och som en dag kommer att få mig att bryta fötterna. Jag kan inte minnas att de gula löven brukar komma så här tidigt, men de gör mig glad inombords och jag börjar tänka på mina goretex-kängor, kyliga höstpromenader och varm choklad. Svampjakt och termos i skogen.

Jag kommer ihåg att jag tyckte om sommaren när jag var barn, men nu kan jag inte minnas varför. Det var väl det här gamla vanliga; sol och bad. Sommarlov. Men jag tycker inte längre om att bada, och sommarsolen får mig mest att svettas. Sommarlov har man ju inte haft sen man var barn, och det är svårt att ta semester när man inte ens jobbar. Det bästa med sommaren är när den är slut, när man för första gången gräver fram höstkläderna från garderoben, tar på sig en halsduk eller en mössa och måste tänka på att sätta på sig själv och hundarna reflexer när man går ut. Det är något stillsamt och friskt i höstluften, ett behagligt vemod som passar mig på något sätt. Sommaren är så fylld av förväntan och krav, ett tempo jag inte alltid hinner med i. Man ska vara ute i trädgården, resa hit och dit, hälsa på vänner, ligga på knä i rabatten och framför allt ska man vara så himla glad och positiv –det är ju sommar! 

Det här är tredje sommaren i rad jag har svårt att njuta av. Sommaren 2015 befann jag mig i en inre utmattning efter ett halvår av sjukhusbesök och jag kände mig otroligt ensam i mig själv. Förra sommaren satt jag i en lägenhet, instängd som ett djur i bur, med en inre tickande bomb av ouppnådda drömmar och otillfredsställda behov. Den här sommaren har jag det bra om jag jämför med de två tidigare; jag har ett hus på landet, sex underbara hundar och en helt fantastisk sambo och livskamrat. Men jag har svårt att njuta av ledigheten när det enda jag vill är att komma igång och jobba, komma igång att leva igen. Den här sommaren har mest varit en väntan och en längtan.

Jag kanske har glömt bort hur man njuter av sommaren. Men det spelar ingen roll. Även om jag som barn tyckte om sommaren så har jag alltid älskat hösten och vintern. Min familj och släkt kommer alla från Norrland, och jag har tillbringat vintrarna i fjällen under hela min uppväxt. När alla andra klagar över mörkret är det som om någonting inuti mig väcks till liv. Jag gillar mörkret och kontrasterna som blir. Hundarnas andetag som bildar köldrök i ljuset från pannlampan. Det vilda som tränger sig på, en närvaro i allt det svarta. Det kanske är mitt norrländska påbrå, eller min vemodiga själv som gör att jag dras till det som är lite mörkare. Det som ger lite tid till att bara vara, att släppa sitt ego och uppslukas av allting runtomkring.

IMG_2334 (2)E

img_6946_2_640x427_52fc7c8088e59d4cb2678c561

IMG_8126 (2)E

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s