Därför är jag en crazy dog lady

Posted on Updated on

Det här blir direkt från hjärtat. Öppet och sårbart. Kanske kommer det även väcka ilska hos vissa, jag vet inte. För det verkar över lag vara tabu att jämföra barn med hundar. Varför har jag aldrig riktigt förstått om jag ska vara ärlig.

Jag är utbildad inom psykologi och det här med utveckling och inlärning satt djupt i min ryggmärg innan jag skaffade hund. Inlärningspsykologin delar vi med de flesta varelser på denna jord. Belöning, bestraffning, klassisk betingning, operant betingning osv. Vi har alla samma mekanismer som styr oss.

Min tvillingsyster är lärare på lågstadienivå och vi hamnar ofta i samtal kring inlärning, ”uppfostran” och andra företeelser, och vi konstaterar om och om igen att det är så otroligt lika man tänker kring barn och hundar. Och det har dessutom varit samma utveckling i de båda kategorierna. Förr i tiden var man ”hård och disciplinerad”, hunden/barnet skulle lyda utan att ifrågasätta och det var ofta med auktoritet och dominans man uppfostrade och blev man inte lydd så användes fysiskt och psysiskt våld. Sen började det komma röster samt forskning som sade att detta inte var förenligt med empati och att barn/hundar faktiskt for illa av en sådan behandling. Och i förlängningen och med en massa forskning så har man kunnat visa att inlärning med hjälp av bestraffning inte bara skadar individen och relationerna, det är också ineffektivt om man vill ha ett varaktigt resultat.

Efter det har det kommit motreaktioner i form av att vi har ”fri uppfostran” kring barn och att ”nu får man inte ens säga nej till sin hund”. Det har lett till en diskussion som handlar om att både hundar och barn behöver ramar och regler för att må bra. Och självklart är det de som själva använder någonting i stil med auktoritet när man ”uppfostrar” sitt barn eller sin hund som protesterar mest.

Här gäller det att faktiskt sakta in och begrunda. Reflektera över begreppen och de så invanda mönstren. Var finns faktan och var finns tyckandena, värderingarna och hörsägnerna? Det vi allra först måste fundera över är normerna.  Inom hundvärlden upplever jag att det existerar oerhört mycket normer om hur saker och ting ska vara. Och om man kommer med en annorlunda tanke så slår folk bakut. Varför? Jo för att det hotar det man håller på med och alltid har hållit på med. Men kom ihåg- hunden finns inte enbart till för att roa oss människor. Det är en intelligent varelse med egna viljor, egna behov och egna rättigheter. Och även om hunden är avlad för att samarbeta med oss människor så betyder det inte att den inte har kvar mycket av sitt vilda arv i form av jakt, fortplantning, flockbildning osv. Om vi hade hundar som ENBART ville samarbeta med människan och vara oss till lags hade vi inte haft problem med att de jagar rådjur, slåss med andra hundar, vaktar sina resurser, gräver hål i marken, skäller i tid och otid, rymmer för att komma till en partner osv. 

Vi ”skyddar oss” gärna genom att hävda att ”hundar behöver en ledare för att må bra”. Och visst, så är det säkert. MEN, att se sig själv som ledare kan göra att man tar sig rättigheter som går över den där linjen. Här krävs det faktiskt intelligens och kritiskt tänkande. Varför jag nämner intelligens är inte för att vara nedlåtande utan för att jag vet att lägre intelligens försämrar förmågan att tänka i ett brett perspektiv; att inte tänka svart eller vitt. Det handlar om nyanser, det handlar om att ställa saker i sitt perspektiv, att avväga olika utvägar, att kunna föreställa sig olika konsekvenser osv. Att tänka att alla hundar följer samma princip är som att tänka att alla människor behöver samma behandling. Jag föreställer mig att hundar är precis lika olika som vi människor.

För att knyta an till det jag skrev först så betyder det att vissa hundar fogar sig lättare efter en massa regler medan andra ”ifrågasätter” mer, precis som barn, vuxna människor och andra varelser på denna jord. Och på samma sätt som att jag aldrig skulle använda fysiskt våld mot ett barn skulle jag inte använda det  mot en hund. Den enda situationen där jag skulle ta tag i hunden med våld är i nödsituationer för att rädda hunden, andra hundar, barn, djur eller andra människor. Annars tänker jag som Hikus uppfödare skrev: beröring ska alltid vara positivt. Jag tar aldrig ”tag i” mina hundar i uppfostrande syfte. Behöver man det är man för sent ute anser jag, jag arbetar förebyggande. Och varför ska man inte ”ta tag i sin hund” om den beter sig dåligt? Jag tänker så här; allt fysiskt våld sätter spår i oss, människor som djur. Hur minns du den där lärarinnan som tog dig hårt i armen och skällde på dig? Med kärlek? Du kanske gjorde som hon sa, men tyckte du om henne? Litade du på henne i vått och torrt? Skulle du ty dig till henne om du var i fara och hade andra ”snälla” personer i närheten?

Ok, nu ska jag verkligen knyta an till det jag började med. Denna företeelse att inte särskilja mycket på människor, barn, hundar, andra djur osv kan väcka mycket känslor har jag märkt. Det är som att det är självklart att människor ska betyda mest, och överst på listan kommer barn. Djur hamnar alltid längre ner. Och absolut, jag förstår att andra känner så, men det betyder inte att jag gör det! För mig är mina hundar min familj! Sättet jag älskar dem på tror jag är svårt för en utomstående att förstå, precis som att jag inte kan sätta mig in i känslan av att ha ett barn. Folk är olika. Och så blir det gärna den här kommentaren ”du har inga barn så du förstår inte”. Jag förstår absolut att jag INTE förstår hur det är att ha ett barn när jag inte har ett, men en person som aldrig har älskat en hund så att hjärtat värker kan inte förstå det heller. Det finns en anledning till att jag snart är 35 och ännu inte har barn. Jag säger inte att vi känner precis som föräldrar känner, det här är något eget, något specifikt.

Kalla mig en crazy dog lady, för det är det jag är! Jag skulle typ dö för mina hundar, jag kan börja gråta bara av tanken på att det skulle hända dem någonting, och tror inte jag skulle riktigt komma över någonsin om någon dem dog tragiskt, i ung ålder, på ålderns höst eller över huvud taget! Som förälder till barn överlever man förhoppningsvis inte sitt barn, men så är ju inte fallet för oss hundägare. Vi står alltid inför oerhört brutala och smärtsamma separationer från våra älskade familjemedlemmar. Ush nu börjar jag gråta igen. Så om du aldrig har haft ett djur som du känner så för, tänk efter innan du uttalar dig. ❤

IMG_2306 (2)E

3 thoughts on “Därför är jag en crazy dog lady

    An Tony'M said:
    12 augusti, 2017 kl. 01:06

    Que tu as de la chance d’avoir ces chiens auprès de toi. Je les adore !
    Bonne journée
    Tony

    Gilla

    Tokhjärtan said:
    12 augusti, 2017 kl. 02:26

    I hear you! Och säger att vi måste stå enade i fronten! 😉 Vi som hellre har hund än barn xD
    Nä, men du har ett bra inlägg här! Förstår precis vad du menar. Jag är snart 33, vill inte ha barn, men desto fler hundar (och andra djur). 4-tassarna är min familj, lika mycket som barn är någon annans familj.
    Min mamma har äntligen förstått att jag inte vill ha barn, och hon accepterar det. Hon har barnbarn redan, så det finns barn att älska. Och jag har ytterligare två bröder som båda vill ha barn framöver.

    Gilla

      wildshenanigan responded:
      12 augusti, 2017 kl. 02:28

      Ja det kan ta ett tag för de andra i familjen att förstå och acceptera, men det är en skön känsla när det händer 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s