Farväl, älskade Dia

Posted on

Vet inte riktigt när jag egentligen är  redo att berätta, men kanske kommer jag aldrig att vara det. Livet är upp och ner, ingenting är sig likt, mitt hjärta är trasigt, splittrat i tusen små bitar. Min älskade, underbara tjej finns inte längre. I måndags slutade hennes hjärta att slå. Hennes hjärta, så skört men också så oändligt fyllt av kärlek. Diana, jag vet inte hur jag ska kunna leva ett normalt liv nu när du är borta. Jag visste hela tiden, under dessa år vi levde tillsammans, hur mycket du betydde för mig, hur stor del av mitt liv du var. Så i flera dagar laddade jag inför detta. Det här avskedet som är så smärtsamt att jag inte förväntar mig att någon ska förstå. 

Ni vet kanske att Dia blev sjuk. Ni vet också att hon var en mycket skygg hund som hade det jobbigt. Men ni vet inte hur mycket hon egentligen led. Dias uppväxt var präglat av hennes enorma skygghet för främmande människor, nya platser, nya situationer. Hennes stress var enorm och i början var jag helt handfallen. Men jag började läsa på om skygghet hos hundar, var helt uppslukad av detta uppdrag jag hade framför mig; att hjälpa Dia till ett bra liv. Jag struntade i vad alla runtomkring sa; jag var helt målmedveten och beslutsam. Jag skulle träna Dia så att hennes skygghet skulle dämpas och hennes självförtroende öka! Jag gick kurs, jag gick privatlektioner hos olika hundtränare, jag provade på olika ”metoder”.

Ganska snabbt insåg jag att detta mest var stressande för Dia och jag tonade ner kraftigt på hennes träning. Vi gick i skogen, i små samhällen osv. Men problemet är ju att vi inte lever helt isolerade. Man vill ju träffa vänner och familj, hitta på saker osv. Dia hade grov separationsångest. Jag hade ju läst på om rasen och visste att de kunde vara svåra att lämna ensam, så jag tränade väldigt mycket när hon var liten, lämnade henne fem minuter, tio minuter, en kvart, en halvtimme. Allt väldigt successivt. Men jag märkte att hennes gräns gick på runt en timme, sen gjorde paniken att hon hade sönder allt i sin väg, och bokstavligt talat försökte klösa sig ut genom dörren.

Detta ledde till att jag naturligtvis var tvungen att ha med henne vart jag än skulle. Hon var ”lugn” i bilen på så vis att hon var ännu mer rädd för samhället utanför, vilket gjorde att hon var till synes trygg där i bilen. Jag tränade på att lämna henne i bilen, både med Amy som sällskap, och ensam. Detta var aldrig några problem om vi skulle till platser där det rörde sig mycket folk. Men om jag skulle lämna henne på andra platser fick hon panik även i bilen (har nu varit med om två bilar som blivit sönderslitna i inredningen). Stålbur, javisst, det hade hindrat henne att förstöra bilarna, men det hade inte dämpat hennes panik. Varje dag som jag var tvungen att lämna henne, även korta stunder, mådde jag dåligt. Redan här kände jag ju att Dias liv till största delen bestod av stress. Problemet med Dia var ju inte bara att hon inte kunde lämnas hemma på grund av att hon fick panik, utan också att hon inte heller gick att ta med sig utan att man utsatte henne för stress. Pest eller kolera. Hon led hur jag än gjorde.

Anledningen till att jag inte lät henne somna in redan då var att hon var ung och fortfarande busig på hemmaplan, och hade kul i skogen. Så hon hade livskvalitet där och då. Hemma. Samt att jag ju naturligtvis hoppades att hon skulle må bättre, både av träning och av egen mognad. Och att jag älskade henne gränslöst. Men det blev inte så mycket bättre. Visst blev hon en aning mindre skygg, lärde sig att acceptera familj och nära vänner (efter ett par år, och vissa kom hon till och med att älska), men hon var fortfarande otroligt reserverad och stressad i nya situationer, plus att hon blev allt mindre busig och mer allvarlig ju äldre hon blev. I mina försök att skydda henne från alltför stressfyllda situationer begränsades vårt livsutrymme oerhört, både hennes och mitt. Framför allt på somrarna då jag inte kunde ha med henne i bilen. Jag tackade nej till otroligt mycket tillställningar för att jag inte ville lämna Dia, allting kretsade kring henne. Hennes behov gick alltid först.

När hon drabbades av sjukdom i livmodern var jag fullt inställd på att vi skulle göra operationen, göra allt för henne medicinskt sett.  Men när jag såg henne hos veterinären när hon darrande kröp ihop i ett hörn och bajsade på sig av stress, gjorde det så otroligt ont i mitt hjärta. Sen blev operationen uppskjuten på grund av löp.

Ju äldre Dia blev desto mer utagerande blev hon, medan hon som valp bara var undflyende. Hon hoppade över stängsel, klättrade över hundgårdar, fick panik bara jag gick iväg på en kort promenad med någon annan hund. Hon gjorde i stress utfall mot andra hundar, och efter hand även människor. Och vid ett tillfälle, när grannen var utanför inhägnaden med sin hund for hon över inhägnaden (som vi redan reparerat och höjt upp i två sektioner) gjorde utfall mot hunden, och när grannen lyfte upp sin hund för att rädda den så bet hon honom två gånger i benet. När jag såg detta gick mitt hjärta i flera bitar. För jag insåg hur mycket stress som låg bakom det beteendet och att jag inte kunde göra någonting mer för att hjälpa henne.

Egentligen hade jag vetat det länge, men det var för svårt att erkänna. Dia var ingen lycklig hund, hon var en hund som led. Vissa individer, hundar, människor eller vilken art det nu är, har svårt att anpassa sig på samma sätt som andra. Det går liksom inte att träna bort, för det är så djupt rotat i dem, det är medfött. Detta måste det arbetas med inom aveln. Inga hundar ska behöva lida så mycket som Dia gjorde, bara genom att leva i vårt samhälle. Om ni frågar mig, som har haft en hund som Dia, så kommer mentaliteten före allt annat vid val av individer för avel. Skit samma om det är en bra jakthund, draghund eller vad det nu är, om den inte har mentaliteten att fungera i vårt samhälle så kommer det bara att sluta med att den antingen vandrar runt till olika hem eller att den avlivas. Det är djupt tragiskt.

Men nu behöver min älskade tjej inte lida längre. Hon var oerhört kärleksfull mot de få som fick hennes tillit. Vi hade ett väldigt starkt band emellan oss, hon och jag och även om jag känner att det var rätt beslut för henne så är sorgen och tomheten så enorm just nu. Jag älskar henne nu och för alltid ❤

IMG_3844 (2)E

IMG_3172 (2)E

6 thoughts on “Farväl, älskade Dia

    Lillian Flaskerud-Lillegård said:
    23 augusti, 2017 kl. 11:10

    ❤ Det blir et stort tomrom etter de som forlater oss. Vi må tenke på de gode minnene…

    Gilla

    Tokhjärtan said:
    24 augusti, 2017 kl. 10:54

    Åh, jag är så ledsen för din skull!

    Gilla

    Sara said:
    24 augusti, 2017 kl. 04:50

    Åh, jag förstår precis! Vi har också haft en sådan hund, en belgisk vallhund. Vi gjorde allt för henne och ville nog inte inse hur mycket hon led. Hon fick däremot svår epilepsi när hon var två år och vi lät henne somna in samma dag. Veterinären tyckte också att det var det enda rätta. Och när hon somnade i mitt knä, kände jag bara lättnad: det är över. Och det var för hennes skull som jag kände det. Nu slapp hon lida längre.
    Stor kram till dig/er!

    Gilla

      wildshenanigan responded:
      24 augusti, 2017 kl. 05:08

      Ja, hur ont det än gör så känner man ju även lättnad, att de slipper lida mer och att man har varit så stark och faktiskt klarat av att ta det beslutet ❤

      Gilla

    Carolines Hundar said:
    24 augusti, 2017 kl. 05:49

    Så Fruktansvärt! Men Det är fantastiskt starkt gjort av dig att släppa henne ”fri”. Lider med dig! ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s