Vardag

Historien om Akiras hosta

Akiras hosta har varit någonting som vi har kämpat med sedan i slutet av februari/början av mars.  En väldigt jobbig tid för henne då vi inte har kunnat jobba med henne fysiskt, och hon är en hund som älskar att dra! Många besök hos veterinären, blodprov, medicinkurer och röntgenundersökningar har stackars Akira fått utstå under den här tiden. Jobbigt också eftersom hon är en hund som har väldigt svårt för hantering, vilket är någonting vi jobbar med hela tiden. Men det är ingenting som tränas bort i en handvändning eller inför ett veterinärbesök.

Förutom att ha kämpat med hennes hosta har vi även kämpat med Folksam där vi har hennes försäkring, och de har varit synnerligen besvärliga. Men vi stod på oss och tillslut fick vi rätt, som tur var.

Sista budet var att hon skulle gå på ytterligare en avmaskningskur, och om det inte skulle hjälpa väntade bronkoskopin. Men tro’t eller ej så verkar avmaskningen ha gett effekt! Hostan är i princip helt borta och vi vågar knappt tro att det är sant. Jag har verkligen ställt in mig på att det hela skulle bli en mycket dyr historia, och ännu värre kanske ett tungt öde för Akira om det till exempel skulle vara någonting kroniskt. Så jag går nästan runt och håller andan för att jag inte vill att min lättnad ska framkalla hostningar hos Akira. Men det har nu gått ett par veckor sedan vi avslutade kuren och hon är i princip symtomfri. Vi har ju även provat att dra lite kort med henne för att se hur hon reagerar på fysisk ansträngning, och hon har kanske hostat till någon gång bara, men inget mer. Förut kunde hon ju knappt gå promenader utan att hon gick och hostade och lät som om hon skulle dö. Typ.

Idag pratade vi med veterinären om Akiras tillfrisknande, eftersom vi hade en tid för bronkoskopin på fredag. Och veterinären tyckte att vi skulle stryka den tiden, att vi skulle köra en kort avmaskning på alla fem hundarna och sen avvakta någon månad för att se.

Så nu vågar jag hoppas på riktigt att hon faktiskt kommer att bli helt friskförklarad snart! ❤

IMG_4654 (2)E

IMG_4692 (2)E

IMG_4635 (2)E

Vardag

Tredje veckan med vildmarksdagiset

Nu är vi inne på tredje veckan på vildmarksdagiset. Mitt nya liv innebär väldigt mycket tid utomhus. Och jag älskar det faktiskt. Vi har kunnat ta med oss åtminstone en av våra egna hundar till jobbet, och har varvat vilka vi tar med. Det har fungerat väldigt bra, och dagishundarna är lätta att ha att göra med.

Det är väldigt roligt att vara så fri att hitta på nya äventyr, och vi utforskar naturen runtomkring Uppsala. Idag var vi och vandrade längsmed lederna i Fjällnora, som jag senaste besökte som barn. Området bjuder på väldigt mycket vacker natur och fina vandringsstråk. Ibland funderar jag över om jag kommer att ledsna på skogen, det är ju ett väldigt fysiskt jobb. Men än så länge har jag bara fått energi och glädje. Men ja… på kvällarna är jag slut, men det beror också på att vi har haft väldigt mycket runtomkring så här i början. Träffat kunder kvällstid, planerat inför marknaden, ställt ut Chilly, börjat dragträna osv. Nu ska jag sakta ner lite. Andas.

Apropå dragträningen så kom det ju en hemsk britt-sommar eller någonting, precis nu när vi kommit igång! Så jag kollar på smhi och väntar otåligt på att kylan ska komma! Så jäkla less på värmen nu faktiskt!

20170926_133215

20170926_120256

20170926_133656

Vardag

En lyckad dag på marknaden

Idag var det dags för höstmarknaden på Skorkebo gård, där vi stod som säljare. Med skåpbilen fullpackad med prylar rullade vi iväg och väl framme möttes vi av ivriga människor som hade fullt upp med alla förberedelser. De hade ordnat oerhört fint och vi fick en bra plats bredvid två gamla slädar (passande nog).

När vi packade ihop vid dagens slut var det med en känsla av belåtenhet. Vi har pratat med en mängd trevliga människor, knutit nya kontakter, sålt produkter och fått synas lite med vårt företag. Många har varit väldigt positiva och frågat en massa. Vi stod och pratade länge med ett väldigt trevligt par som bor ganska nära oss, och som dessutom håller på med draghundar. Men inte nog med det så visade det sig att vi var på samma visning på det huset där vi nu bor, och att de lade ett första bud som vi sedan bjöd över. Haha, man kan verkligen träffa nya vänner på de mest lustiga vis, och världen är liten som man brukar säga. 

20170924_115148

20170924_115153

20170924_132935

20170924_132927

20170924_161148

En liten gårdskisse som var intresserad av Troll hundfoder ❤ 

Drag, Träning, Vardag

Äntligen känner jag livsglädje

Nu börjar det rulla på. Nu börjar det kännas som om jag lever igen. I veckorna jobbar jag, på helgen har jag helg. Det är så jag vill ha det. De första två veckorna på jobbet har varit intensiva, men roliga. Jag har somnat helt utmattad på kvällarna, men vaknat pigg på mornarna. Jag har mått bra. 

Vi har börjat dragträna på riktigt och det är en sån underbar känsla att äntligen få komma igång, jag har längtat såå länge. Det känns också som om det kommer att bli en bra säsong med bra hundar. Nu har vi fem hundar, alla draghundar. Alla kan följa med (Chilly är ju för ung för att dra, men hon kan springa bredvid, lära sig). Amy kommer att fasas ut när Chilly kommer in.

Nu tränar vi på kommandon, höger och vänster, omkörningar. Det är ju fiffigt när man är två, att man kan öva på att köra om varandra. Vi kör korta sträckor, pausar och varvar mellan olika hastigheter.

 

I övrigt njuter vi av hösten och dess svampar och vackra färger. Så fort vi hade ätit upp vår lördagsfrukost i morse packade vi in hundarna i bilen och åkte ut i skogen. Vilken lycka hundarna utstrålade när de släpptes från sina koppel och kunde sträcka ut, bara rusa runt i mossan, bland träd och ormbunkar. Jag blir alltid alldeles varm i hjärtat när jag ser en lycklig flock som trivs med livet. Då trivs jag också med livet, vad mer behöver man liksom?

Vi kom hem med en hel del trattkantareller samt en bunt med trötta och glada hundar. Det slog mig då, att allting plötsligt känns så bra. De flesta pusselbitarna har fallit på plats. Sen har det varit lite väl hektiskt. Förutom att vi har jobbat om dagarna har vi träffat en del kunder på kvällarna, plus att vi har haft saker inbokade sen tidigare. Men sånt kan man ju styra över. Och jag har hellre lite för mycket att göra än att jag hamnar i passivitet. Trots att det har varit fullt upp från morgon till kväll så känner jag mig piggare än på länge. Jag känner livsglädje och det var väldigt länge sedan jag kände så. 

Just ja! I morgon står vi som säljare på höstmarknaden på Skorkebo gård. Så har du vägarna förbi så missa inte en dag med en massa djur och prylar 🙂 Evenemanget hittar ni här

IMG_5276 (2)E

IMG_5287 (2)E

IMG_5446 (2)E

IMG_5308 (2)E

IMG_5447 (2)E

IMG_5500 (2)E

IMG_5299 (2)E

Drag, Träning, Vardag

Premiär för höstträningen

Hittills har det varit för varmt för att komma igång med dragträningen. Det har i så fall varit tidiga mornar eller sena kvällar som man har kunnat dra, och vi har haft rätt fullt upp med starten av företaget, så det har varit svårt att få till det under dessa premisser. Men nu känns det som om höstkylan har kommit för att stanna, och ikväll startade vi officiellt med höstens dragträning. Behöver jag säga att det var fyra taggade hundar (och en taggad valp som mest var taggad för att de andra var taggade). Så fort hundarna såg dragutrustningen från bilen så började tjuten och ylandet som säkert hördes milsvida omkring.

Jag och Andreas körde med varsin cykel, han med Karak och Akira och jag med Amy och Hiku. Det blev en kort sväng, och vi tog det lugnt (så lugnt som det går med toktaggade hundar!) Hiku är ju nybörjare, Amy börjar bli till åren, Chilly sprang lös bredvid och Akira har precis tillfrisknat från sin hosta. Hon har gått på en starkare avmaskningskur och tro det eller ej, men hennes hosta har i princip försvunnit! Den hunden lider verkligen av att inte få jobba, så efter flera månader av vila fick hon nu sträcka ut benen. Tror knappt att jag har sett en lyckligare hund! Tanken var också att vi skulle prova på och se lite hur hon reagerade på  lättare ansträngning, och det gick verkligen superbra. Ingen hosta utan en pigg och arbetsvillig tjej.

Hiku jobbade på som tusan! Hon är stark som en oxe, tuff både fysiskt och mentalt och det var verkligen kul att se henne jobba. Stor potential att bli en bra draghund 🙂

Jag insåg när jag körde att jag skulle behöva en ny cykel, alternativt en scooter, med BRA bromsar. Jag har nog kört slut lite på mina. Då vi vill träna hundarna att inte maxa från start utan hålla igen lite så att de orkar längre så måste vi bromsa i princip hela tiden. Vi har ett gäng fartdårar. Karak håller rätt jämna steg med Akira, trots att hon är mestadels husky. Amy och Hiku gick väldigt bra bredvid varandra också och för det mesta fick jag ligga på bromsen där också. Amy är en bra läromästare, vilket är roligt eftersom hon drar väldigt mycket bättre tillsammans med andra än själv.

Äntligen dragsäsong! 

20170919_184656

20170919_190428

20170919_190421

Vardag

Chillys första utställning

Först har arbetsveckan varit fullspäckad då det har varit första veckan med hunddagiset, plus att vi har träffat kunder efter arbetstid för att sälja diverse utrustning. Det är ju väldigt kul att det har rullat igång, men klart att man blir trött. Sedan har även helgen varit ganska fullbokad. I lördags var vi en sväng på en oktoberfest hos en före detta kollega till mig, vilket var jättetrevligt. Och idag har vi ställt ut Chilly för första gången. Det var en inoff på Östhammars brukshundklubb. Litet, avslappnat och perfekt för Chillys debut. Emelie var också där med Chillys bror Appie, samt Yakari, så det var kul att träffa dem också.

Handen på hjärtat, vi har inte hunnit träna så mycket på det här, jag och Chilly. Det har varit väldigt mycket kring löp, Dias bortgång och starten av företaget som har tagit all tid och energi. Trots detta var Chilly superduktig, sprang fint i ringen, fick fin kritik och en HP. Hon är ju lite försiktig och blyg när hon blir hanterad av främlingar, så det ska vi öva extra mycket på. Det var bara andra gången jag ställer ut i hela mitt liv, men det börjar kännas lite mer avslappnat (jag är ju en sån som egentligen inte vill stå i centrum).

Så nu är det söndagskväll och jag försöker vila upp mig lite inför en ny vecka med nya hundar och kunder 🙂

IMG_5211 (2)E

IMG_5047 (2)E

IMG_5036 (2)E

Tankar om hundar och hundträning, Vardag

Du är ingen problemhund, du är bara som du är

Hänger en del på forum på nätet, även om jag helst slipper. Alltså jag menar inte så. Det finns otroligt mycket goda kunskaper på nätet, erfaret folk, positiva och hjälpfulla människor. Men av erfarenhet finns det lika många som är totala motsatsen, tyvärr. Jag brukar ha som utgångspunkt att jag inte ska klaga så mycket, eftersom jag vill fokusera på det som är positivt här i livet. Men ibland blir jag bara brydd.

Folk i forum som skriver och ber om råd. Blir påhoppade, ifrågasatta, illa bemötta. Vissa säger då ”å nej, det har aldrig hänt mig, folk är så snälla.” Ok, men vad skrev du om? Skrev du om tips inför din tävling eller utställning, eller skrev du om funderingar kring kastrering, att dina hundar rymmer från hundgården, har jagat katter, bråkat med andra hundar osv?

För oss som har lite ”svåra hundar” finns det väldigt mycket fördömande människor därute. Jag har själv stött på folk som tog för givet att jag ALDRIG hade ensamhetstränat Dia bara för att hon hade separationsångest, att jag var en dålig hundägare för att jag funderade på kastrering av Karak på grund av att han mår så jävla dåligt när tikarna löper, att jag ser mina hundar som ”problemhundar” bara för att man ser ett ”problem”. Ta Dia till exempel. Hon hade enorma ”problem” , och med det menar jag hennes förmåga att hitta en plats i det här samhället, att vara trygg i vardagen osv. Men Jag älskade henne så IN I NORDEN. Kan inte skriva om henne utan att tårarna rinner.  Ibland tvingas man fatta beslut åt sin hund, för hundens bästa.

Träning är inte allt! Ibland har du att göra med en hund som har väldigt säregna drag, vilket gör förutsättningarna helt annorlunda. Nej, det handlar inte om hur mycket vi hundägare har TRÄNAT. Till en viss del, ja!  Men det är inte alltid svaret.  En del hundar har svårt för vissa saker. Hur långt ska man gå innan man skyddar dem från det som de tycker är obehagligt? Ett autistiskt barn, eller ett barn med adhd skulle du inte utsätta för samma saker som ett ”vanligt” barn. Autism är ju extremt, men jag är övertygad om att hundar är lika mycket individer som du och jag. Med olika personligheter, olika begåvningar och olika svårigheter. Det betyder inte att jag ser min hund som en problemhund. Det betyder att jag ser min hund för den individ som den är, och försöker anpassa mig efter det. Jag såg inte Dia som en problemhund, bara för att hon hade ”problem” som gjorde att hon led. I min värld finns det inga ”problemhundar” men det finns hundar som har ”problem” med vissa saker, och det är vår uppgift att försöka hjälpa dem med dessa problem. 

Dessutom har vi faktiskt ett ansvar gentemot andra medmänniskor. Internet ska väl vara en plats där man utbyter information osv, inte en forum för mobbing? Hur skulle du ha bemött personen om den stod mittemot dig, face to face? Även om det för mig är självklart så nämner jag att man såklart ska uttrycka sitt missnöje om någon ex skulle misshandlar, vanvårda sin hund eller använder sig av väldigt hårda metoder.  Och jag tycker även att man får kommentera om man inte håller med om en specifik metod om det på nåt sätt är dåligt för hunden etc. Men att ”kritisera” folk som inte har bett om hjälp, att vara elak mot folk som försöker göra sitt bästa, att ge spydiga eller rent av elaka kommentarer, att klanka ner på folk som har gått igenom någonting jobbigt, det tycker jag är väldigt lågt som människa. Vi måste väl ändå jobba för att hålla ihop, att hjälpa varandra? Tyvärr får detta mig att dra mig lite ifrån att publicera något i facebookforum, att dra mig undan lite grann , att hålla inne på mina frågor. Man vet aldrig vilka pirayor som är på jakt.

IMG_4706 (2)E

Vardag

Rullar mot nya tider

Idag hade vi premiär för nya hunddagiset, äntligen! Eftersom vi startade med kort varsel så hade vi idag en liten fröken som fick vara med på premiären, och vi tog med Chilly. Men redan imorgon hoppar det på två till, och sen kommer det att tillkomma fler hundar i nästa vecka. Det är skönt att ha en lugn start, både för oss och för hundarna.

Idag åkte vi ut till lunsenskogen och vistades där i ca fem timmar; promenerade, tog paus vid de olika rastplatserna som finns där, gosade lite i mossan. På något sätt gick tiden ganska fort och på väg in till stan hade vi ett par trötta med förhoppningsvis nöjda hundar i bilen.

Så nu rullar vi mot nya tider. Arbete om dagarna (så jäkla skönt). Löpet är också äntligen över efter ca sju veckor! Nu kan jag fokusera på jobbet, hundarna, livet. 

20170911_093807

20170911_130127E

20170911_103937

20170911_140958E

20170911_125117E

20170911_142556

Vardag

Problemet med korrigeringar och om att älskas för den man är

Hela hundvärlden svämmar över av tips och tricks för att få hunden att lyda, få hunden att se dig som ledar, få hunden att sluta med oönskade beteenden osv. Jag tycker att allt det här är otroligt spännande men jag blir också ofta brydd. Ibland känns det som om vi pratar om någonting som inte har egna känslor, egna viljor och en egen personlighet, utan en varelse som kan reduceras i termer av beteenden och betingning. ”Gör si så gör hunden så”. 

Jag har vandrat den lärorika vägen från att ha varit nybliven och osäker hundägare till att bli allt mer trygg i min roll och in egen ståndpunkt. Och vad har hänt? Jo, jag har använt mig allt mindre av olika kommandon och allt färre korrigeringar och regler. Varför? Jo därför att jag upplever att hundägarskapet inte handlar om det, samt att jag sällan upplever att de behövs i det dagliga livet. Dessutom finns det en rad negativa aspekter när det kommer till korrigeringar. Jag ser mig varken som särskilt erfaren eller ”duktig”, men jag har en stark övertygelse om att hundar är komplexa och känslosamma, mer än man tidigare har trott, och att vara hundägare handlar om att försöka förstå sina fyrbenta på ett djupt och empatiskt plan.

Mitt hundägande handlar om att vi är som en familj. En grupp med individer som älskar varandra, tycker om att umgås med varandra, hyser ömsesidig respekt och samarbetar för en harmonisk vardag. Jag brukar aldrig prata i termer av att jag är hundarnas ledare. I min värld handlar det inte om vem som är ledare och vilka som är underordnade. Sådant är dynamiskt, det förändras beroende på situation och omgivning. Det är ju inte jag som bestämmer alla ”regler” i hemmet heller, eller hur? Så egoistisk vill jag inte vara. Jag kan ha övergripande regler och mål för hur jag vill att familjen ska fungera. Men hundar är individer och ibland får man ju helt enkelt ändra på sina regler eftersom just den regeln inte fungerar för någon av individerna i gruppen. Visst, livet är inte alltid roligt, och ibland måste man ha tråkigt, göra saker man inte vill och så vidare. Men detta ska ju inte vara större delen av sin vakna tid, eller hur? Det mesta här i livet ska väl kännas ok, och mycket ska väl också vara roligt?

Att vara hundägare handlar för mig inte bara om att hunden ska anpassa sig efter mig, utan att jag också måste anpassa mig efter hunden, och den individ den är. Visst kan jag med hjälp av belöning och bestraffning ”lära” hunden vad jag vill. Men det handlar ju inte bara om vad jag vill. Att låta hunden få utlopp för att vara den individ den är tycker jag är bland det viktigaste i flocklivet.

I min hundsyn ingår det att aldrig använda sig av bestraffningar. Min övertygelse är att man kan komma oerhört långt i hundträningen utan att använda sig av korrigeringar alls. Hiku är tio månader och jag kan faktiskt inte minnas att jag ens höjt rösten åt henne. Någon gång har det säkert hänt, i någon stressad situation, man är ju inte mer än människa. Men det ingår inte i min repertoar. Jag stöter ofta på en oerhörd skepticism inför det här med att inte använda ordet nej. Jag säger väldigt sällan nej till mina hundar. Varför? För det första är det nog hundvärldens mest missbrukade och uttjatade kommando. Nej hit och nej dit. Det finns ju de som menar att man måste lära in ordet nej för att ha om man plötsligt måste avbryta hunden. Och jag håller med om att det är otroligt viktigt att kunna stoppa en hund som är på väg att göra någonting som kan vara farligt för hunden eller någon annan. Men detta behöver ju verkligen inte vara ett barskt nej. Det jag vill är ju att hunden ska avbryta och vända sig mot mig, inte att hunden ska bli rädd eller ”skämmas”? När Hiku var liten lärde vi henne ”ajaj” med glatt tonläge, vilket betydde godis. Ingenting är mer effektivt för just Hiku, som är en matglad malamute och dessutom lätt slår dövörat till om man skulle låta barsk. Detta är dock väldigt olika mellan raser och individer.

Om det inte handlar om direkt fara så brukar jag oftast ignorera eller avleda ”oönskade beteenden”. Varför jag sätter apostrof är för att dessa beteenden är oönskade för mig, inte för hunden. Varför jag ignorerar dessa beteenden är för att jag är övertygad om att skadan redan är skedd. Ska jag korrigera (bestraffa) ska jag ha en oerhört bra tajming om det ska ge effekt, och dessutom ska korrigeringen vara tillräckligt hård. Annars är den verkningslös. Och vad blir konsekvenserna om jag nu lyckas korrigera så kraftfullt att hunden har reagerat? Jo antagligen har jag skrämt hunden, eller i alla fall riskerat att försämra vår relation. Om jag ska använda ett positivt avbrytande kommando, ex vårt ”ajaj” så är risken väldigt stor att det förlorar betydelse om hunden inte reagerar, vilket är troligt om störningen är stor.  Jag jobbar förebyggande. Punkt.

Vägleda istället för att korrigera. Belöna och uppmuntra. Visst kan man i vissa situationer behöva säga nej och avbryta ett beteende. Men jag upplever att de situationerna är så pass få att jag inte förstår att de får så stor uppmärksamhet. Varför skulle hundar fungera så annorlunda än människor? Varför skulle hundar mer än människor må bra av ”en stark ledare”? Fungerar vi inte lite lika, att vi mår bra av Respekt, Empati, Kunskap och Omsorg, det som förespråkas inom det som kallas Reko? Vill inte alla ha frihet att utveckla sin egen personlighet, frihet att undersöka livet, ibland få tänja lite på gränserna, få hjälp med det som är svårt istället för att dömas och att älskas precis för den man är?

IMG_2707 (2)E

Vardag

På måndag börjar allvaret!

Då har det historiska ögonblicket kommit! Vi har fått vårt sista tillstånd för hunddagiset, så på måndag rullar vi igång! 

Det är fullt upp nu, inte minst med löpen som vi fortfarande tampas med. Amy är hos min mamma just nu i väntan på att hon ska sluta löpa. Vi har behövt fokusera på att dra igång företaget på riktigt och de senaste två veckorna har bestått av kundmöten och förberedelser. Alla kunder och deras hundar som vi har träffat hittills har varit väldigt trevliga, så det känns otroligt kul!

Det har känts lite som en evighet egentligen, så det känns nästan overkligt att vi nu kan starta. Är det säkert att det inte är något till litet tillstånd vi behöver?? Förstå mig rätt nu, jag tycker att det är superbra att det krävs tillstånd och att verksamheter granskas. Det är kanske mer handläggningen och byråkratin kring det hela som ibland känns lite stel. Men de på länsstyrelsen har varit supertrevliga och positivt inställda till vår idé, vilket har känts väldigt kul, särskilt med tanke på att vi är först ut i Uppsala med ett mobilt hunddagis.

Så på måndag börjar allvaret. Om jag ska vara ärlig så är jag sjuukt less på att gå hemma och vänta, så jag ser verkligen fram emot att få börja, och har gjort det så länge nu. Och nu börjar kylan krypa in över Uppland också så sakta, så snart kan man börja dragträna på riktigt, något jag också har längtat efter så sjukt mycket.

PSX_20170825_110252 (1)

DSC02079

Medan vi har väntat på tillståndet har jag hunnit fylla år (fick en jättefin improviserad smörgåstårta på morgonen), och vi har avancerat i svampskogen. Jag har alltid varit väldigt feg när det gäller att plocka svamp, men nu har jag vågat mig på andra sorter än bara kantarell, vilket är så otroligt kul när man väl kommer in i det. Jag har en väldigt bra svampbok, plus en kunnig mamma, så jag känner mig ändå rätt trygg. Men det har blivit lite som en drog; att vara ute i skogen med hundarna och leta svamp! Nu är hösten äntligen här! 

20170902_143007

20170906_112849