Problemet med korrigeringar och om att älskas för den man är

Posted on Updated on

Hela hundvärlden svämmar över av tips och tricks för att få hunden att lyda, få hunden att se dig som ledar, få hunden att sluta med oönskade beteenden osv. Jag tycker att allt det här är otroligt spännande men jag blir också ofta brydd. Ibland känns det som om vi pratar om någonting som inte har egna känslor, egna viljor och en egen personlighet, utan en varelse som kan reduceras i termer av beteenden och betingning. ”Gör si så gör hunden så”. 

Jag har vandrat den lärorika vägen från att ha varit nybliven och osäker hundägare till att bli allt mer trygg i min roll och in egen ståndpunkt. Och vad har hänt? Jo, jag har använt mig allt mindre av olika kommandon och allt färre korrigeringar och regler. Varför? Jo därför att jag upplever att hundägarskapet inte handlar om det, samt att jag sällan upplever att de behövs i det dagliga livet. Dessutom finns det en rad negativa aspekter när det kommer till korrigeringar. Jag ser mig varken som särskilt erfaren eller ”duktig”, men jag har en stark övertygelse om att hundar är komplexa och känslosamma, mer än man tidigare har trott, och att vara hundägare handlar om att försöka förstå sina fyrbenta på ett djupt och empatiskt plan.

Mitt hundägande handlar om att vi är som en familj. En grupp med individer som älskar varandra, tycker om att umgås med varandra, hyser ömsesidig respekt och samarbetar för en harmonisk vardag. Jag brukar aldrig prata i termer av att jag är hundarnas ledare. I min värld handlar det inte om vem som är ledare och vilka som är underordnade. Sådant är dynamiskt, det förändras beroende på situation och omgivning. Det är ju inte jag som bestämmer alla ”regler” i hemmet heller, eller hur? Så egoistisk vill jag inte vara. Jag kan ha övergripande regler och mål för hur jag vill att familjen ska fungera. Men hundar är individer och ibland får man ju helt enkelt ändra på sina regler eftersom just den regeln inte fungerar för någon av individerna i gruppen. Visst, livet är inte alltid roligt, och ibland måste man ha tråkigt, göra saker man inte vill och så vidare. Men detta ska ju inte vara större delen av sin vakna tid, eller hur? Det mesta här i livet ska väl kännas ok, och mycket ska väl också vara roligt?

Att vara hundägare handlar för mig inte bara om att hunden ska anpassa sig efter mig, utan att jag också måste anpassa mig efter hunden, och den individ den är. Visst kan jag med hjälp av belöning och bestraffning ”lära” hunden vad jag vill. Men det handlar ju inte bara om vad jag vill. Att låta hunden få utlopp för att vara den individ den är tycker jag är bland det viktigaste i flocklivet.

I min hundsyn ingår det att aldrig använda sig av bestraffningar. Min övertygelse är att man kan komma oerhört långt i hundträningen utan att använda sig av korrigeringar alls. Hiku är tio månader och jag kan faktiskt inte minnas att jag ens höjt rösten åt henne. Någon gång har det säkert hänt, i någon stressad situation, man är ju inte mer än människa. Men det ingår inte i min repertoar. Jag stöter ofta på en oerhörd skepticism inför det här med att inte använda ordet nej. Jag säger väldigt sällan nej till mina hundar. Varför? För det första är det nog hundvärldens mest missbrukade och uttjatade kommando. Nej hit och nej dit. Det finns ju de som menar att man måste lära in ordet nej för att ha om man plötsligt måste avbryta hunden. Och jag håller med om att det är otroligt viktigt att kunna stoppa en hund som är på väg att göra någonting som kan vara farligt för hunden eller någon annan. Men detta behöver ju verkligen inte vara ett barskt nej. Det jag vill är ju att hunden ska avbryta och vända sig mot mig, inte att hunden ska bli rädd eller ”skämmas”? När Hiku var liten lärde vi henne ”ajaj” med glatt tonläge, vilket betydde godis. Ingenting är mer effektivt för just Hiku, som är en matglad malamute och dessutom lätt slår dövörat till om man skulle låta barsk. Detta är dock väldigt olika mellan raser och individer.

Om det inte handlar om direkt fara så brukar jag oftast ignorera eller avleda ”oönskade beteenden”. Varför jag sätter apostrof är för att dessa beteenden är oönskade för mig, inte för hunden. Varför jag ignorerar dessa beteenden är för att jag är övertygad om att skadan redan är skedd. Ska jag korrigera (bestraffa) ska jag ha en oerhört bra tajming om det ska ge effekt, och dessutom ska korrigeringen vara tillräckligt hård. Annars är den verkningslös. Och vad blir konsekvenserna om jag nu lyckas korrigera så kraftfullt att hunden har reagerat? Jo antagligen har jag skrämt hunden, eller i alla fall riskerat att försämra vår relation. Om jag ska använda ett positivt avbrytande kommando, ex vårt ”ajaj” så är risken väldigt stor att det förlorar betydelse om hunden inte reagerar, vilket är troligt om störningen är stor.  Jag jobbar förebyggande. Punkt.

Vägleda istället för att korrigera. Belöna och uppmuntra. Visst kan man i vissa situationer behöva säga nej och avbryta ett beteende. Men jag upplever att de situationerna är så pass få att jag inte förstår att de får så stor uppmärksamhet. Varför skulle hundar fungera så annorlunda än människor? Varför skulle hundar mer än människor må bra av ”en stark ledare”? Fungerar vi inte lite lika, att vi mår bra av Respekt, Empati, Kunskap och Omsorg, det som förespråkas inom det som kallas Reko? Vill inte alla ha frihet att utveckla sin egen personlighet, frihet att undersöka livet, ibland få tänja lite på gränserna, få hjälp med det som är svårt istället för att dömas och att älskas precis för den man är?

IMG_2707 (2)E

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s