Rullar mot nya tider

Idag hade vi premiär för nya hunddagiset, äntligen! Eftersom vi startade med kort varsel så hade vi idag en liten fröken som fick vara med på premiären, och vi tog med Chilly. Men redan imorgon hoppar det på två till, och sen kommer det att tillkomma fler hundar i nästa vecka. Det är skönt att ha en lugn start, både för oss och för hundarna.

Idag åkte vi ut till lunsenskogen och vistades där i ca fem timmar; promenerade, tog paus vid de olika rastplatserna som finns där, gosade lite i mossan. På något sätt gick tiden ganska fort och på väg in till stan hade vi ett par trötta med förhoppningsvis nöjda hundar i bilen.

Så nu rullar vi mot nya tider. Arbete om dagarna (så jäkla skönt). Löpet är också äntligen över efter ca sju veckor! Nu kan jag fokusera på jobbet, hundarna, livet. 

20170911_093807

20170911_130127E

20170911_103937

20170911_140958E

20170911_125117E

20170911_142556

Problemet med korrigeringar och om att älskas för den man är

Hela hundvärlden svämmar över av tips och tricks för att få hunden att lyda, få hunden att se dig som ledar, få hunden att sluta med oönskade beteenden osv. Jag tycker att allt det här är otroligt spännande men jag blir också ofta brydd. Ibland känns det som om vi pratar om någonting som inte har egna känslor, egna viljor och en egen personlighet, utan en varelse som kan reduceras i termer av beteenden och betingning. ”Gör si så gör hunden så”. 

Jag har vandrat den lärorika vägen från att ha varit nybliven och osäker hundägare till att bli allt mer trygg i min roll och in egen ståndpunkt. Och vad har hänt? Jo, jag har använt mig allt mindre av olika kommandon och allt färre korrigeringar och regler. Varför? Jo därför att jag upplever att hundägarskapet inte handlar om det, samt att jag sällan upplever att de behövs i det dagliga livet. Dessutom finns det en rad negativa aspekter när det kommer till korrigeringar. Jag ser mig varken som särskilt erfaren eller ”duktig”, men jag har en stark övertygelse om att hundar är komplexa och känslosamma, mer än man tidigare har trott, och att vara hundägare handlar om att försöka förstå sina fyrbenta på ett djupt och empatiskt plan.

Mitt hundägande handlar om att vi är som en familj. En grupp med individer som älskar varandra, tycker om att umgås med varandra, hyser ömsesidig respekt och samarbetar för en harmonisk vardag. Jag brukar aldrig prata i termer av att jag är hundarnas ledare. I min värld handlar det inte om vem som är ledare och vilka som är underordnade. Sådant är dynamiskt, det förändras beroende på situation och omgivning. Det är ju inte jag som bestämmer alla ”regler” i hemmet heller, eller hur? Så egoistisk vill jag inte vara. Jag kan ha övergripande regler och mål för hur jag vill att familjen ska fungera. Men hundar är individer och ibland får man ju helt enkelt ändra på sina regler eftersom just den regeln inte fungerar för någon av individerna i gruppen. Visst, livet är inte alltid roligt, och ibland måste man ha tråkigt, göra saker man inte vill och så vidare. Men detta ska ju inte vara större delen av sin vakna tid, eller hur? Det mesta här i livet ska väl kännas ok, och mycket ska väl också vara roligt?

Att vara hundägare handlar för mig inte bara om att hunden ska anpassa sig efter mig, utan att jag också måste anpassa mig efter hunden, och den individ den är. Visst kan jag med hjälp av belöning och bestraffning ”lära” hunden vad jag vill. Men det handlar ju inte bara om vad jag vill. Att låta hunden få utlopp för att vara den individ den är tycker jag är bland det viktigaste i flocklivet.

I min hundsyn ingår det att aldrig använda sig av bestraffningar. Min övertygelse är att man kan komma oerhört långt i hundträningen utan att använda sig av korrigeringar alls. Hiku är tio månader och jag kan faktiskt inte minnas att jag ens höjt rösten åt henne. Någon gång har det säkert hänt, i någon stressad situation, man är ju inte mer än människa. Men det ingår inte i min repertoar. Jag stöter ofta på en oerhörd skepticism inför det här med att inte använda ordet nej. Jag säger väldigt sällan nej till mina hundar. Varför? För det första är det nog hundvärldens mest missbrukade och uttjatade kommando. Nej hit och nej dit. Det finns ju de som menar att man måste lära in ordet nej för att ha om man plötsligt måste avbryta hunden. Och jag håller med om att det är otroligt viktigt att kunna stoppa en hund som är på väg att göra någonting som kan vara farligt för hunden eller någon annan. Men detta behöver ju verkligen inte vara ett barskt nej. Det jag vill är ju att hunden ska avbryta och vända sig mot mig, inte att hunden ska bli rädd eller ”skämmas”? När Hiku var liten lärde vi henne ”ajaj” med glatt tonläge, vilket betydde godis. Ingenting är mer effektivt för just Hiku, som är en matglad malamute och dessutom lätt slår dövörat till om man skulle låta barsk. Detta är dock väldigt olika mellan raser och individer.

Om det inte handlar om direkt fara så brukar jag oftast ignorera eller avleda ”oönskade beteenden”. Varför jag sätter apostrof är för att dessa beteenden är oönskade för mig, inte för hunden. Varför jag ignorerar dessa beteenden är för att jag är övertygad om att skadan redan är skedd. Ska jag korrigera (bestraffa) ska jag ha en oerhört bra tajming om det ska ge effekt, och dessutom ska korrigeringen vara tillräckligt hård. Annars är den verkningslös. Och vad blir konsekvenserna om jag nu lyckas korrigera så kraftfullt att hunden har reagerat? Jo antagligen har jag skrämt hunden, eller i alla fall riskerat att försämra vår relation. Om jag ska använda ett positivt avbrytande kommando, ex vårt ”ajaj” så är risken väldigt stor att det förlorar betydelse om hunden inte reagerar, vilket är troligt om störningen är stor.  Jag jobbar förebyggande. Punkt.

Vägleda istället för att korrigera. Belöna och uppmuntra. Visst kan man i vissa situationer behöva säga nej och avbryta ett beteende. Men jag upplever att de situationerna är så pass få att jag inte förstår att de får så stor uppmärksamhet. Varför skulle hundar fungera så annorlunda än människor? Varför skulle hundar mer än människor må bra av ”en stark ledare”? Fungerar vi inte lite lika, att vi mår bra av Respekt, Empati, Kunskap och Omsorg, det som förespråkas inom det som kallas Reko? Vill inte alla ha frihet att utveckla sin egen personlighet, frihet att undersöka livet, ibland få tänja lite på gränserna, få hjälp med det som är svårt istället för att dömas och att älskas precis för den man är?

IMG_2707 (2)E

På måndag börjar allvaret!

Då har det historiska ögonblicket kommit! Vi har fått vårt sista tillstånd för hunddagiset, så på måndag rullar vi igång! 

Det är fullt upp nu, inte minst med löpen som vi fortfarande tampas med. Amy är hos min mamma just nu i väntan på att hon ska sluta löpa. Vi har behövt fokusera på att dra igång företaget på riktigt och de senaste två veckorna har bestått av kundmöten och förberedelser. Alla kunder och deras hundar som vi har träffat hittills har varit väldigt trevliga, så det känns otroligt kul!

Det har känts lite som en evighet egentligen, så det känns nästan overkligt att vi nu kan starta. Är det säkert att det inte är något till litet tillstånd vi behöver?? Förstå mig rätt nu, jag tycker att det är superbra att det krävs tillstånd och att verksamheter granskas. Det är kanske mer handläggningen och byråkratin kring det hela som ibland känns lite stel. Men de på länsstyrelsen har varit supertrevliga och positivt inställda till vår idé, vilket har känts väldigt kul, särskilt med tanke på att vi är först ut i Uppsala med ett mobilt hunddagis.

Så på måndag börjar allvaret. Om jag ska vara ärlig så är jag sjuukt less på att gå hemma och vänta, så jag ser verkligen fram emot att få börja, och har gjort det så länge nu. Och nu börjar kylan krypa in över Uppland också så sakta, så snart kan man börja dragträna på riktigt, något jag också har längtat efter så sjukt mycket.

PSX_20170825_110252 (1)

DSC02079

Medan vi har väntat på tillståndet har jag hunnit fylla år (fick en jättefin improviserad smörgåstårta på morgonen), och vi har avancerat i svampskogen. Jag har alltid varit väldigt feg när det gäller att plocka svamp, men nu har jag vågat mig på andra sorter än bara kantarell, vilket är så otroligt kul när man väl kommer in i det. Jag har en väldigt bra svampbok, plus en kunnig mamma, så jag känner mig ändå rätt trygg. Men det har blivit lite som en drog; att vara ute i skogen med hundarna och leta svamp! Nu är hösten äntligen här! 

20170902_143007

20170906_112849

Att ladda batterierna och att leva livet

Hur lever man livet? Hur uthärdar man när det är som allra tyngst? Hur tar man igen sig, hur laddar man batterierna? 

Vi gör alla olika. Vi gläds åt olika saker, vi stressas och tyngs av olika saker. Vi återhämtar oss på olika sätt. Det finns inget rätt eller fel.

En del människor verkar ha ett outtömligt förråd av energi. Och ett stort socialt behov. Sån är inte jag. Missförstå mig rätt. Jag älskar att umgås med vänner och familj, men samtidigt har jag ett enormt behov av att bara få vara för mig själv, att få ta det lugnt och att avskärma mig lite från omvärlden. Jag har ju gått igenom en hel del tunga saker de senaste åren, och jag tror att det som har räddat mig är att jag dels vet hur jag ska ladda batterierna, och sen att jag vet hur man faktiskt lever livet. Att hitta en liten strimma av livsglädje i varje mörker som passerar. Att veta vad man ska ta till för att hitta tillbaka till livet. Att inte stanna på en ruta eller gå i cirklar.

Just nu är det lugnt här hemma då Karak är hos en hundvakt på grund av löpet. Amy var iväg några dagar tidigare och levde loppan vid kusten tillsammans med min mamma. Men jag kände att allt stök kring löpet faktiskt blev för mycket just nu, mitt i min sorg efter Dia. Vissa klarar kanske det här med hysteriska löp alldeles utmärkt, men jag är inte riktigt så. Jag är lättstressad, och det värsta är när jag känner att någon av mina hundar mår dåligt. Jag är känslig för ljud, och även svaga ljud kan bli otroligt jobbiga om de upprepas för länge. Så ibland måste man bara ha en paus. Det är viktigt att man säger stopp ibland. Att man faktiskt erkänner att det här är för mycket för mig. Imorgon kommer Karak hem igen, och då hoppas vi på att Amy har löpt klart och att vi kan börja på ny kula, med lite ny energi.

Så nu har vi ett par dagar med bara tjejerna. Vi har gått i skogen, plockat svamp och njutit av naturen. Jag inser ju att jag är en riktig skogsmulle. Skogen väcker en slags stillsam vördnad inuti mig. Det är som om jag faktiskt lyckas släppa allt det där andra, all stress, alla krav. Känns som om det bara är jag som tycker det är mysigt att gå ut på promenad med hundarna när det regnar. Alltså, klart man vill ha bra regnkläder så att man inte blir blöt, men när detta är uppfyllt så förstår jag inte riktigt vad det är som är så hemskt med regn. Men ja, jag har ju tjatat tidigare om att jag älskar hösten och vintern. Mörkret. Kylan. 

Så ja, just nu känner jag mig lite som en naturälskande enstöring. Låter kanske inte så charmigt, men det är så jag tar igen mig och laddar batterierna. Skogspromenaderna gör såå gott i mitt hjärta, särskilt nu när koppeltvånget är borta och hundarna kan springa fritt igen (alla utom stackars Akira). Se hundarna springa runt och busa, leka i leran och få leva livet! En del blir så besvärade om deras hundar leker i lerpölar, men för mig är det en hundlig rättighet. 🙂 Precis som med barn så hör det till; hoppa i vattenpölar och skita ner sig är en del av livet! 

Men jag går ju inte bara i skogen. Nu är det fredag kväll. Hundarna gosar här inne med oss, jag lyssnar på bra musik på stereon, tar ett glas rött vin och låter min kreativa sida få utlopp genom att diskutera bokidéer med min älskade syster. Det är att leva livet för mig. 

IMG_4083 (2)E

IMG_4085 (2)E

IMG_4100 (2)E

IMG_4136 (2)E

IMG_4137 (2)E

IMG_4129 (2)E

IMG_4185 (2)E

IMG_4212 (2)E